Wow. 44 minuter promenad. 5 kilometer. Döslut. Var elljusspåret också så väldigt mkt backar. Höll en snitthastighet på en kilometer på 9 min och 40 sek eller något sådant. Valde att gå lite snabbare och intensivare idag och lite kortare än normalt. Eller ja.. väldigt mkt kortare. Men tyckte ändå att det fungerade. Något jag skulle kunna tänka mig att göra de dagar jag inte har lika mkt tid. Kanske åka direkt till elljusspåret från jobbet och sedan hem? Vem har inte 45 min liksom. Och så småning om hoppas jag kunna springa det också. Är ju det jag satsar på så att säga. Satsar på både tjejmilen och blodomloppet nästa år. Och lidingöloppet. Vill gärna springa rundan på 30 km på lidingöloppet men vi får väl se.. venne om jag kommer hinna få upp kondisen så pass. I det långa loppet är ett väldigt avlägset, men inte orealistiskt, mål att springa ett maration. Skulle vara aphäftigt att ha tagit sig runt liksom. Stockholm maraton 2015 kanske?! Men vi får väl se. Vi börjar med tjejmilen och blodomloppet. 

// Ida

Svart kaffe och ett glas juice till frukost. Är verkligen inte sugen på något mer att äta och det finns inte något hemma heller såatte.. Precis slängt ut hästarna i hagen. Nu har alla stallats upp och alla sov inne inatt. Och alla fick gå ut med täcke imorse. Plus att de fick gå i hagar hyfsat nära varandra så blev lite skrik mellan hingstarna och en väldigt brunstig "E". 

Grät mig själv till sömns igårnatt. Det känns verkligen så jävla tungt och mörkt just nu. Jag orkar inte. Mina vanliga 5-6 timmars sömn per natt är numera runt 4-5 timmar per natt. Och har varit så i 1,5 månad typ. Så tröttheten har riktigt börjat dra ner mig också. Är det inte rinexinet som får mig sömnlös så är det alla tankarna och känslorna. Så mkt som fattas i mitt liv just nu. Det har kommit att bli så enormt ensamt. Känner inte riktigt att jag har någon att prata med.. att ventilera med. Är väl mkt därför jag skriver på den här bloggen. Visst är det kul om några läser, men det är inte min huvudsakliga anledning till att blogga. Det är bara skönt att få ventilera mina känslor. Även om det inte alls är samma sak som att ha någon att prata med.

Jag fattar liksom inte. För ett halvår sedan, innan jag började få alla dessa känslor för F så var jag lycklig. Jag hade på något sätt accepterat min nitlott i livet. Att jag kanske kommer få spendera livet ensam och det var helt okej. Det var verkligen det. Jag hade min familj och mina hästar och jag accepterade att det var kanske allt som var menat för mig. Och lycklighet kommer ju med att man skapar ett lugn och inre balans. Så ja, jag var nog lycklig. Sen kom känslorna och i och med det abitioner och hopp om framtiden. Och då kommer drömmar och då kommer förhoppningar.. och sen kommer besvikelsen. Men man har ju fortfarande kvar längtan, viljan. Drömmen. 

Fick nytt projekt igår som ska börja till vintern. Av en som pappa jobbat med förut. Han är pensionerad mångmiljonär. Vi ska jobba på hans "lilla" villa i stockholm. Den är si så där bara 3 våningar, 500kvm stor. Sedan vet jag att han har ett hus i göteborg med. Och typ en borg i frankrike. Som han för övrigt bjudit över pappa till, om pappa någon gång "hade vägarna förbi". Pappa har även gjort jobb åt honom i England, bland annat på Heathrow. Så skulle vara sjukt kul om vi kunde få lite jobb där med om allt går bra. Men i och med att han är pensionerad så tvivlar jag på att det kommer hända. Tyvärr.. men vore jättekul.

// Ida