"I can't help but wonder if in much the same way, we are to offer our scares to the world as evidence of our identity, our life story"

 - Pete Wilson

Kapitler om "scares" i Pete Wilsons senaste bok "let hope in" har berört mig djupt. För er som inte läst honom - gör det. För mig har det öppnat mina ögon otroligt mkt. Och just det där att läsa och känna igen sig i något man trodde man var själv med. Att känna en samhörighet med någon man aldrig trodde man skulle ha något gemensamt med. 

Jag ändrade infot om mig själv igår på min blogg. Det tog ett litet tag för mig att hitta rätt ord. Men till slut kom det relativt naturligt. Först undrade jag om jag kunde skriva så, för "psykisk misshandel och nedtryckning" är för mig ett väldigt allvarligt ordval. Men till slut kom jag fram till att jo, jag kan skriva så. Varför inte? Varför skulle inte mobbing kunna beskrivas som psykisk misshandel? Om det är fysisk mobbning så räknas ju det som misshandel? Så varför ska jag inte kunna beskriva det jag gått igenom som psykisk misshandel? Så därför skrev jag så. 

Jag tror det är svårt för någon som aldrig varit mobbad (använder ordet "mobbad som samlingsuttryck för bl a utfrysning, nedtryckning etc) att på fullaste allvar förstå hur det påverkar en människa. Jag blev mer eller mindre mobbad genom hela grundskolan. Fick så extremt dåligt självförtroende att jag knappt klarade av skolarbetet. Min flykt blev böcker och skrivandet. Och så småning om hästarna. 

Jag gick 12 år i skolan. 12 år av mobbing. Visst, vissa år var det mer än andra men skolan har aldrig varit något positivt för mig. Och mobbningen skedde inte bara bland eleverna. Jag anser mig själv bli nedtryckt, mobbad och förnedrad av lärare också. De vuxna som ska vara där för att hjälpa mig. De har också påverkat mitt idag så enormt dåliga självförtroende. 

Detta resulterade i total breakdown under andra terminen på gymnasiet. Trodde de skulle bli bättre när jag bytte från grundskolan i tätorten till gymnasieskola inne i stan. Men nej. 

Jag kommer ihåg den dagen så jävla bra. En måndag. Jag vet inte exakt vad som hände, men jag bara kom ihåg hur jag inte orkade mer. Hur jag inte passade in, åter igen. Hur de tvingade in mig i en mall som jag inte passade in i. Och för första gången i mitt liv så orkade jag inte vara stark längre. De kallade det för skoltrötthet, jag kallar det för utbränd. Psykisk utbrändhet, fysisk utbrändhet. Total breakdown. Det var sista gången jag satte en fot på den skolan. Jag gick hem och tog ungefär 1,5 år ledigt från skolan. Det bästa jag någonsin kunnat göra. 

Jag började jobba med pappa på deltid. 16 år gammal sprang jag omkring på byggen och jag älskade det. Som lärling hade jag inte speciellt mkt ansvar eller plikter att följa, förutom att hålla mig själv vid liv på byggena. Vilket låter värre än det var. Jag hängde efter pappa, lärde mig nya saker varje dag, fick lön för att vara där. Jag köpte min första kamera för de pengarna. 

Det är först nu som jag börjar se allvaret i vad jag varit med om under min skoltid, hur det har påverkat mig. Ju mer ansvar jag får på mig, desto sämre mår jag. Sociala delen har blivit såååå långt mkt bättre sedan jag började jobba. Kommer ihåg hur jobbigt jag tyckte det var att prata eller diskutera med pappa eller syrran på jobben, för jag var rädd att säga fel eller upplevas som korkad. Det var ju det jag fått slängt i ansiktet på mig genom hela grundskolan ju. Idag kan jag stå och skrika på syrran tvärs över ett bygge utan problem och diskutera öppet och ställa frågor. Men det finns fortfarande en spärr i mig. Det dåliga självförtroendet som återigen dyker upp ibland när jag ska prata med kunder eller medarbetare eller nåt. Och blir jag pressad till det så kraschar jag. Jag har fortfarande den där känslan av att jag inte är bra nog. Att jag inte vill göra fel, säga fel. Jag är fruktansvärd kontrollfreak pga det. För så länge allt är perfekt kan ingen skylla på mig ivf. Och det sätter käppar i hjulet för mig. 

Sedan har jag ju problem med att jobba heltid. Jag kan jobba mkt heltid och övertid i perioder. Men efter ett tag så bryter jag ihop och orkar inte alls. Nu har ju jag annat att göra på gården också. Brukar få höra att det låter som om jag har två heltidsjobb ibland. Och det har jag väl också, på sätt och vis. Kvällar och helger och semestrar går till att jobba på gården. Men det är ju meningen att det ska vara en hobby, även om det inte alltid känns så. 

Skolan har påverkat mig enormt mkt. Vissa dagar är jag glad att jag fått uppleva det jag gjort. Jag är en jävligt stark människa och ger inte upp så jävla lätt om jag väl bestämt mig. Och jag kan pusha igenom jobbiga saker, hur ont det än gör. Coz Ive been through worse. 

Men vissa dagar önskar jag verkligen att jag var som alla andra. Att jag passade in. Att saker och ting skulle varit lättare för mig. Vissa dagar önskar jag att jag tyckt om skolan, för jag skulle vela plugga vidare. Men rädslan för att må så dåligt flera år igen håller mig tillbaka. Jag önskar att jag var någon som pratade mkt ibland, för det är lättare att skaffa sig vänner och så då. Men jag är ingen ljudlig människa. Och folk mixar ofta det med att jag är blyg, men jag ser inte mig själv som blyg. Jag är bara fåordig och jag suger på att kallprata. Jag är mer "lets get to the point" på en gång. 

Men mest av allt önskar jag att jag hade självförtroende som alla andra. Att jag vågade ta för mig mer. Och det har min skoltid tagit ifrån mig. Det kommer jag alltid behöva kämpa med. Alltid

// Ida

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Känner mig lite allmänt less på den här bloggen eftersom jag vill inrikta mig lite mindre på att skriva om F nu. Inte för att jag känner mindre. Eller mår bättre, för det gör jag verkligen inte.. utan för att jag inte har något mer att tillägga. Har ...

Bilder från förra helgen som jag tog av hästarna och gården :) // Ida ...

Sååå trött. Upp kl fem för att kunna vara i stockholm och jobba vid sju. Ska bara flytta på en fläkt och peka vad de andra ska installera och vart. Sedan drar vi vidare till Borlänge. Och hoppas som fan att vi slipper sova där inatt och att jobbet gå...

Storkok denna söndag med. Kyckling a la jakob med fullkornspasta. Gjord på lättprodukter. Överdrivet gott? Ne. Men helt ok. Även köpt fisk som jag ska variera med i veckan. Känner mig matt i kroppen och beror väl främst på fullkorn som är det enda ja...

Officiell invägning på fredag morgonen. -0,5 kilo från min tidigare lägsta registrerade vikt. Har ju som sagt inte vägt mig så mkt senaste tiden. Morsan sa dock att hon tyckte det lät konstigt, för hon tyckte det såg ut som om jag hade gått ner mer. ...