Jag försöker att skriva en bok. Jag tror det finns så många fler därute som gått igenom det jag gått igenom. Kanske inte exakt samma sak, men mobbning till exempel. Eller dåligt självförtroende. Jag tycker det är väldigt nedvärderat i vårat samhälle. Att bli mobbad avslutas autmatiskt den dagen man slutar skolan. Och oftast har mobbningen varit en lång kamp genom hela skolgången, utan att för den sakens skull jämt blivit tagen på allvar av skolan, föräldrar, klasskamrater etc. Det är dags tycker jag att någon uppmärksammar det som mobbning faktiskt ger en person. För vissa, men på för livet. Ska det verkligen behöva vara så? 

För mig har det alltid varit en stor skillnad på att önska att jag var som alla andra och önska att jag inte var ensam. Ingen normal människa vill ju vara ensam, eller?! Kanske det har och göra med att jag hellre är ensam än att riskera att bli sårad. Kanske det helt enkelt har och göra med att jag inte kan känna att jag är mig själv när jag är bland folk. Kanske det helt enkelt har att göra med att jag mår som bäst när jag är ensam. Jag vet faktiskt inte.. men för mig har problemet mer legat i att jag önskar jag passade in mer, vara som alla andra, och inte att jag inte ville vara ensam. 

Utdrag från boken jag försöker skriva:

"Jag kände mig aldrig ensam. Trots att jag inte hade speciellt många vänner. Och jag trivdes i min lilla värld när jag växte upp. Men det var innan jag träffade honom. Jag brukar tänka mycket på det, att jag aldrig kände mig ensam innan han lärde mig vad ensamhet var. Att förlora sin första kärlek kanske för många är tragiskt och jättejobbigt. Men för mig, som aldrig någonsin ens velat ha någon nära, blev det till en katastrof. Jag hade svårt att släppa in människor och jag ville vara själv mycket. Jag såg min framtid som ganska ensam, utan att för den sakens skull vara tråkig eller dyster. Det var bara sån jag var, det var så min värld såg ut. Han var den första människan jag hela tiden ville ha mer tid utav. Han var den första människan vars umgänge jag inte kunde få nog av. Vars SMS jag såg fram emot. Han såg mig. Han blev ljuset i min värld. Hoppet. Och via honom upptäckte jag hur det var att känna att man kunde dela sitt liv med en annan människa, och att det rent ut av kunde vara bättre än att vara ensam. Han blev min bästa vän. En vänskap som så småning om övergick i starkare känslor från min sida. Och jag kommer ihåg att jag upptäckte att jag uppskattade hans negativa sidor lika mycket som hans positiva. Istället för att döma honom, vilket jag brukade göra med de flesta jag mötte, kunde jag inte låta bli att uppskatta hela honom.

Jag har aldrig känt den samhörigheten med någon annan. Aldrig känt en sådan vänskap. Och när allt det försvann blev jag överraskad över hur tungt det blev. Plötsligt var jag ensam, på riktigt. Det fanns inte längre några uppmuntrande SMS att vakna till, inte längre något att se fram emot om dagarna, inte längre någon att prata med om allt som gick tungt. Jag saknade inte bara honom utan jag saknade hur jag kände när jag var tillsammans med honom, vad han gjorde med mig. Hur bara han kunde få mig att se livet lite annorlunda. Det är väldigt få människor som kommer påverka dig på det sättet, både negativt och positivt. I min värld har det bara varit han."

// Ida