Känner mig lite allmänt less på den här bloggen eftersom jag vill inrikta mig lite mindre på att skriva om F nu. Inte för att jag känner mindre. Eller mår bättre, för det gör jag verkligen inte.. utan för att jag inte har något mer att tillägga. Har ett brev liggande i byrålådan som jag skrivit till honom. Skulle skicka det innan jul.. adressen står på, frimärken är påklistrade.. men kunde inte förmå mig själv att skricka det. Spelar det någon roll egentligen? Jag tycker han gör ett kollosalt misstag och om jag visste att det lönade sig så skulle jag skicka det. Men han verkar ju liksom inte ens läsa det jag skrivit hittils så vad gör ett brev så mkt bättre än ett mejl liksom. Får mig att tänka på det här citatet: "You should never ever stop tryin when it comes to love, but you can't burn yourself out tryin on your own". Jag är bara så trött. Min själ är trött och jag orkar inte längre och jag är rädd att det är min kropp som säger ifrån att nu får det räcka. Dags att släppa taget och gå vidare. And I can't. Jag vill veta att han mår bra. Och för det mesta mår jag bara så jävla taskigt för jag har så dåligt samvete och mår så dåligt. Och jag är så trött. Själen är trött, huvudet är trött, hjärtat är trött, kroppen är trött, jag är trött. Och jag är  så rädd att jag håller på att totalt bränna ut mig för jag bara gör saker non stop för att slippa tänka på honom och allt och när jag väl stannar upp är han allt jag tänker på. I fem månaders tid har jag inte fått en enda break från allt och jag är så trött. 

Så jag lägger den här bloggen på hyllan ett tag. Och vill ni följa med i min viktresa, min vardag etc (lite mer inriktat på just det) så finna jag numera på:

www.Idasviktresa.boggplatsen.se

// Ida

Bilder från förra helgen som jag tog av hästarna och gården :)

// Ida

Sååå trött. Upp kl fem för att kunna vara i stockholm och jobba vid sju. Ska bara flytta på en fläkt och peka vad de andra ska installera och vart. Sedan drar vi vidare till Borlänge. Och hoppas som fan att vi slipper sova där inatt och att jobbet går snabbt och smidigt. Shhhhhuuuuuup!!! Har övernattningsväska med mig just in case.. Men vill VERKLIGEN inte.

// Ida

Storkok denna söndag med. Kyckling a la jakob med fullkornspasta. Gjord på lättprodukter. Överdrivet gott? Ne. Men helt ok. Även köpt fisk som jag ska variera med i veckan. Känner mig matt i kroppen och beror väl främst på fullkorn som är det enda jag äter nu till allt, även under mina lediga dagar. Kroppen måste ju som sagt ställa om sig från snabba till långsamma kolhydrater. Kan oxå bero på bristen av sömn. Fick sova hela natten inatt, när jag väl somnat, men vaknade tidigt pga syrrans katter som busade genom hela huset. Funderar på att nästa helg helt enkelt krascha syrrans lägenhet och sova där och få bara vara för mig själv ett par dagar. Få sova och komma undan allt här hemma. Speciellt nu innan jul. Min mamma och syrran är överdrivet julpyssliga, jag har aldrig varit det. Blir irriterad på grannar som sätter upp överdrivet julbelysning, irriterad när det gnälls på att jag inte är med och klär den förbannadr grannen etc. Hatar att köpa julklappar bara för köpandets skull. Skulle hellre se till att hitta på ngt roligt tillsammans för pengarna etc. Min lillasyrran vill ha stort och mkt fortfarande. Är väl lite han den där gröna som förstör julen.. Men sån är jag med typ alla högtider. Alltid varit.

// Ida

[Bild]

Officiell invägning på fredag morgonen. -0,5 kilo från min tidigare lägsta registrerade vikt. Har ju som sagt inte vägt mig så mkt senaste tiden. Morsan sa dock att hon tyckte det lät konstigt, för hon tyckte det såg ut som om jag hade gått ner mer. Och känner det ju mer på arbetsbyxorna med. De hänger ju liksom. Samtidigt kanske jag gått upp i muskler och ner i fett, venne.. har ju arbetat ganska mkt fysiskt i både stallet och på jobbet senaste tiden. Men men.. nu kommer jag försöka väga in mig en gång i veckan igen. Få lite mer kontroll över det hela, igen. 

Sitter och lyssnar på spottan medan jag klurar och tänker på senaste tiden för att förklara vad som händer. Föräldrarna och syrran är iväg på julbord med min moster och hennes man. Jag känner mig allmänt psykisk dålig just nu och kände helt enkelt inte för att le mig genom ett par timmars middag. Från början var det meningen att mormor skulle komma med, därför vi hade julbordet från början. Men hon blev sjuk så aaa.. skulle ha åkt om hon var med, för hennes skull. Men nu känns det liksom som om det inte finns någon anledning när jag vet att jag kommer må sämre efteråt liksom. 

Syrran är ju nere pga operation i sin fot. Hon har någon medfödd åkomma som gör att hon har väldigt breda fötter och nu har de alltså opererat fot nummer ett. Vilket gör att jag blivit hennes personliga passuppare. Vilket allvarligt håller på att göra mig helt spritt språngande galen. Inte nog med att hon haft ont i foten och hoppat på kryckor. Hon är precis som min mamma otroligt duktig på att känna efter när hon inte har något att göra. Dessutom är hon hypokondriker. När hon har huvudvärk så är det automatiskt en hjärntumör, när hon har ont i magen är det cancer i tarmarna etc. Senaste nu är att hon tror hon har cancer i bukspottkötteln för hon känner att hon har en klump i halsen och svårt att andas. Och som vanligt med henne så är det såååå akut när något sånt händer. Och häromnatten hade hon full panik så fick köra in henne akut till sjukan halv två på natten. Läkaren sa till och med åt henne att ta det lugnt för de trodde de var mer paniken som gjorde det än själva andningsproblemet. 

Så.. igår var jag tvungen att vara hemma från jobbet (INTE uppskattat från min sida), för att köra in henne till en "bokad" tid på akuten. Jag har själv haft grymma andningsproblem i runt 5-6 år pga min ångestrelaterade sjukdom globus hysterika (?) och har det som sagt inte diagnostiserat från en läkare, eftersom de läkarna jag träffat inte tagit mig speciellt seriöst och har helt enkelt ledsnat på att söka för det. Så för mig att ta ledigt från jobbet, vilket jag hatar just nu för jag vill hålla huvudet fullt med jobb så jag slipper tänka så mkt, för att sitta på akuten i fyra timmar gjorde mig så jäkla förbannad. Alltså.. jag älskar min syster. Men hon är så fruktansvärt omständig och irriterande ibland. Och jag kanske låter som världens idiot, men ni förstår verkligen inte hur hon är. Hon kan inte göra något utan att blanda in alla andra. Och hon har mani på att köpa saker och ting begagnat så var och varannan dag så släpar hon mig runt stan för att hämta taco-skålar (som hon betalade 40kr för liksom) eller en spegel eller vad som. 

Så igår vad jag riktigt jävla pissed off. Känns liksom som om jag konstant måste planera hela min vardag efter henne. "vi ska vara där och där och där klockan då och då och då". Och jag är så less på det. Så pappa bad till och med om ursäkt igår när jag fick ett utbrott, eftersom det var han som tvingade mig att åka med henne. På det så förlorar vi ju liksom inkomst i företaget. Just nu går ju syrran sjukskriven så måste ju dra in till hennes lön med liksom och aaa.. det ökar ju till min stress. 

Idag pratade pappa och jag dessutom om det här andningsproblemet som jag har. Han trodde det hade gått över för mig "för jag säger ju aldrig någonting". Men någonstans måste man liksom inse att det spelar ingen roll hur mkt man än klagar på såna saker. Det finns där. Jag har accepterat det och jag har inrättat mitt liv utefter att det finns där. Ex så ligger jag på ett visst sätt i sängen varje natt (som ibland orsakar ex nackspärr) bara för att jag har hittat att jag har lättast att andas när jag ligger precis så. 

Har som sagt varit till läkare flera gånger med det. Och de säger olika saker allihopa och ingen bryr sig om att fortsätta kolla upp det när jag sagt att jag inte orkar leva med det. En läkare har sagt att det är vikten. -16 kilo senare har jag det mer än någonsin. Så nej, jag tror inte det har med vikten att göra. En annan sa att jag hade kronisk förkylning. Och specialisten jag var till sa att det var allergi (även fast de inte hittade något på allergiproven de gjorde). Globus hysterika är något jag själv som sagt läst mig till. Även kallad "instängd gråt" och är ångestrelaterad. 

Nog om det.. idag har det varit lördagsjobb, pappa och jag. Skönt, för behövde få komma hemifrån. Bort från dårhuset liksom.. Spenderade några timmar med att skylta i ett enormt fläktrum. Vilket helt enkelt betyder för min del att jag fått ta ut mina aggritioner på en stackars borrmaskin. 

Sedan hem och göra stallet med morsan. Eftersom det är min dag off från kaloriräknanade etc så gjorde jag en snabb måltid med färdiga köttbullar och fullkornspasta. Konstigt hur mkt mina matvanor har ändrats liksom. Förut åt jag jämt sånt (ej fullkorn dock), dels eftersom jag behövde göra saker snabbt eftersom jag jämt är påväg någonstans. Men också för att jag SUGER på att laga mat. Jag kan verkligen inte. Och tycker det är enormt tråkigt. Numera gör jag ju storkok på helgerna. Så går ju snabbt att bara värma på i veckorna. Och har ju blivit lite bättre på det där med att laga mat, men det är ju fortfarande långt ifrån bra. Men jag försöker. 

Nu ska jag springa ut i mörkret och natta pållarna och sedan blir det hopp i säng för min del. Så stört trött, eftersom jag inte kunnat sova senaste 14 dagarna eller nåt. Ingen sovmorgon heller liksom. Både pappa och syrran har haft förkylningsastma och hostat och haft sig halva nätterna. Så när den ena mått bra och sovit så har den andra hållit på och tvärt om. Resulterat i att den enda som inte kan sova varje natt, är jag. Så håller tummarna för att jag fåt en sömnrik natt och en ordentlig sovmorgon imorgon och slipper vakna vid halv sju imorgon också. 

// Ida

Sorry att jag bloggar så lite numera. Jag har mått bättre men börjar väl mer och mer bli mig själv igen. Inte för att överdriva dock, för helt mig själv kommer jag nog aldrig bli igen. Och det gör fortfarande ont. Och det är både smärtsamt och en enorm rädsla att inse att man börjar komma över någon.. det är liksom.. fel. Jag vill inte det. Och det finns inget jag kan säga som jag inte redan sagt really. Om det. Jag är såå trött. Själsligt. Det här har liksom tömt mig på all energi. Jag har inget kvar att ge. Och jag antar att det är därför huvudet ställer in sig på att komma över honom. För det finns verkligen inget mer jag kan göra och det finns som sagt ingen mer energi att ge. Jag är totalt knäckt, broken. Och nu är det då meningen att jag ska limma ihop alla bitnarna igen?! Jag vill inte det. Jag vill verkligen inte det. 

Men när jag väl gjort det. Då blir det förändringar i mitt liv. Eller ja.. som rubriken beskriver: "let me take whats wrong and make it right this time". This time around kommer jag göra saker och ting annorlunda. Rätt. 

The only thing that breaks my heart more then gettin over him.. is him gettin over me. Jag önskar bara att jag hade en chans att göra saker rätt. Att kanske lindra lite av den smärtan jag åstakommit. Samtidigt som jag själv får en chans att få ett avslut. 

Inte vägt mig sedan jag la om kosten för flera månader sedan. Visste ju att när jag la om den så skulle jag gå upp i vikt och ville liksom inte ha den uppförsbacken framför mig också. Men idag tog jag mod till mig, för kändes som om jag hade gått ner i vikt. Well.. gått ner det jag gick upp när jag la om kosten ivf. Plus två extra hekto. Och säger som jag brukar, det är åtminstone ner och inte upp. Även om det är sjuuukt drygt att det inte går snabbare. Men som jag sagt förut, man måste ju hitta en långsiktig lösning som passar en själv. Och det tar ju tid att hitta vad som fungerar för mig liksom. Och fungerar det inte så kommer det ju inte bli hållbart. Det finns ju en anledning till att man är överviktig liksom. För mig har det ju mkt med känslor att göra. När jag mår dåligt äter jag fel. Kämpar ju med det som fan just nu.. mår ju så jävla skitdåligt i mellanåt och tidigare skulle ju min första instinkt varit maten. Eller ivf äta väldigt oregelbundet och fel för att jag helt enkelt inte orkar anstränga mig. Nu har jag ju mer eller mindre tagit en dag i taget och övertalat mig själv varje dag att det inte är den vägen jag vill gå. Har ju haft lite ledigt fre-lör. Men numera mår jag så dåligt efter att ha ätit fel på de dagarna, känslomässigt alltså, att det känns knappt som någon idé längre. 

Även börjat skriva musik igen. Och sjunga. Var länge sedan jag verkligen kunde sjunga utan att gråta. För musiken är ju för mig väldigt mkt kopplad till F. Allt har ju påmint om honom och då har ju liksom inte det varit så jäkla kul att sjunga. 

Och syrran har ju gått och opererat foten. Så är hennes bitch just nu. Fixat mat åt henne, tar hand om hennes katter, stallet gör jag själv för det mesta, sliter ihop till hennes lön eftersom vi har eget företag. Och underhåller henne eftersom hon är sängliggande eller soffasittande mesta tiden. Imorgon ska jag ta med henne in till Tierp för hon ska till läkaren med sin astma. 

Så med andra ord.. full rulle non stop just nu. Jobb, stall, syrran, läsa/skriva, sova och så om igen. Ekorrhjulet..

// Ida

Inte undra på att volvon drog så jäkligt åt höger. Han på däckfirman sa något i stil med: "det där hade inte gått en dag till".

// Ida

Jag försöker att skriva en bok. Jag tror det finns så många fler därute som gått igenom det jag gått igenom. Kanske inte exakt samma sak, men mobbning till exempel. Eller dåligt självförtroende. Jag tycker det är väldigt nedvärderat i vårat samhälle. Att bli mobbad avslutas autmatiskt den dagen man slutar skolan. Och oftast har mobbningen varit en lång kamp genom hela skolgången, utan att för den sakens skull jämt blivit tagen på allvar av skolan, föräldrar, klasskamrater etc. Det är dags tycker jag att någon uppmärksammar det som mobbning faktiskt ger en person. För vissa, men på för livet. Ska det verkligen behöva vara så? 

För mig har det alltid varit en stor skillnad på att önska att jag var som alla andra och önska att jag inte var ensam. Ingen normal människa vill ju vara ensam, eller?! Kanske det har och göra med att jag hellre är ensam än att riskera att bli sårad. Kanske det helt enkelt har och göra med att jag inte kan känna att jag är mig själv när jag är bland folk. Kanske det helt enkelt har att göra med att jag mår som bäst när jag är ensam. Jag vet faktiskt inte.. men för mig har problemet mer legat i att jag önskar jag passade in mer, vara som alla andra, och inte att jag inte ville vara ensam. 

Utdrag från boken jag försöker skriva:

"Jag kände mig aldrig ensam. Trots att jag inte hade speciellt många vänner. Och jag trivdes i min lilla värld när jag växte upp. Men det var innan jag träffade honom. Jag brukar tänka mycket på det, att jag aldrig kände mig ensam innan han lärde mig vad ensamhet var. Att förlora sin första kärlek kanske för många är tragiskt och jättejobbigt. Men för mig, som aldrig någonsin ens velat ha någon nära, blev det till en katastrof. Jag hade svårt att släppa in människor och jag ville vara själv mycket. Jag såg min framtid som ganska ensam, utan att för den sakens skull vara tråkig eller dyster. Det var bara sån jag var, det var så min värld såg ut. Han var den första människan jag hela tiden ville ha mer tid utav. Han var den första människan vars umgänge jag inte kunde få nog av. Vars SMS jag såg fram emot. Han såg mig. Han blev ljuset i min värld. Hoppet. Och via honom upptäckte jag hur det var att känna att man kunde dela sitt liv med en annan människa, och att det rent ut av kunde vara bättre än att vara ensam. Han blev min bästa vän. En vänskap som så småning om övergick i starkare känslor från min sida. Och jag kommer ihåg att jag upptäckte att jag uppskattade hans negativa sidor lika mycket som hans positiva. Istället för att döma honom, vilket jag brukade göra med de flesta jag mötte, kunde jag inte låta bli att uppskatta hela honom.

Jag har aldrig känt den samhörigheten med någon annan. Aldrig känt en sådan vänskap. Och när allt det försvann blev jag överraskad över hur tungt det blev. Plötsligt var jag ensam, på riktigt. Det fanns inte längre några uppmuntrande SMS att vakna till, inte längre något att se fram emot om dagarna, inte längre någon att prata med om allt som gick tungt. Jag saknade inte bara honom utan jag saknade hur jag kände när jag var tillsammans med honom, vad han gjorde med mig. Hur bara han kunde få mig att se livet lite annorlunda. Det är väldigt få människor som kommer påverka dig på det sättet, både negativt och positivt. I min värld har det bara varit han."

// Ida