Syrran och morsan har provbakat cupcakes idag. Och duktiga jag har stått emot faktiskt!! Men kunde inte låta bli att sitta nere i köket och förundras över hur duktiga de faktiskt är på att baka. Och självklart, fota när allt var klart.

De översta cupcakesen är browniemuffins med kaffe-frosting. Och de under är vaniljmuffins fyllda med jordgubbscurd och vit choklad-frosting. Sedan har de försökt färga lite och fixa lite eftersom de ska bakas till en halloweenfest som syrran ska på. 

Sedan tog jag några foton på vårat kök, som min mamma inrett och är så stolt över. Sedan mellersta bilden är alla priser syrran plockat med sin pålle. Och understa bilden är de priser jag plockat med mina pållar (de blåa väger tyngst där i och med att de är det högsta man kan få på premieringar).

Nu ska jag försöka sova. Hela dagen har tröttat ut mig lite.. mkt känslor har kommit ut idag. Och jag brukar ju i regel försöka svälja så mkt av mina känslor och tankar som möjligt när jag mår dåligt. Därför, när det väl kommer ut, kommer det sååå mkt. Och efteråt blir jag så trött så aaa.. och idag fick jag till och med huvudvärk och typ feberfrossa efter allt. 

Men blir upp tidigt imorgon eftersom jag har utsläpp av alla hästarna :) 

// Ida

Hur kan ett vanligt bråk med syrran om pengar och hästarna förvandlas till att jag stortjuter om F?? Jag försöker hålla allt tillbaka hela tiden att när jag väl släpper ut det så blir det så mkt liksom. Jag exploderar. Nu känner jag mig alldeles febrig med huvudvärk och fryser. Jag bara.. känner mig så ensam. 

// Ida

Jag vill inte fortsätta såhär. Tårarna bara rinner. Jag vill inte fortsätta leva mitt liv utan din vänskap. Jag saknar dig så otroligt mkt och jag saknar din peppning och hur du jämt var på min sida. Jag saknar din vänskap mer än jag saknar något eller någon annan och det krossar mig vissa dagar att ens tänka på att jag kanske aldrig kommer få prata med dig igen.. Jag orkar inte. Jag vill bara prata, kanske en kram. Jag vill att saker och ting ska vara som det var innan. Jag vill veta att du mår bra. Jag vill veta vad som händer i ditt liv. Ovisheten är hemsk.

Jag saknar dig, F. Mer än du någonsin anar.

// Ida

Vaknade brutalt imorse då syrran väckte mig eftersom vi skulle iväg och kolla på en hästtävling. Totalt glömt bort det. Väl där var det bara att vända för våran pålle som skulle vara med (som är utlånad) var struken eftersom det hade varit för helt för dem att åka imorse. 

Drömde en så konstig dröm inatt. Om F. Vi var tillsammans. Bodde tillsammans. Men F ville inte vara med mig. Han var arg på mig på något sätt och tillbringade all sin tid med sina kompisar. Och jag hade sådan jäkla panikkänsla, samma panikkänsla som jag kan få ibland på riktigt. Att han inte vill vara med mig, att han inte vill vara i mitt liv. Att han är arg och ledsen och jag når liksom inte fram och kan trösta honom. Hjälpa honom. 

Bara en sjukt obehaglig dröm..

Officiellt tappat 16 kilo nu. Tycker det går så jäkla långsamt men samtidigt så är det väl så det ska vara, egentligen.. det här ska ju vara hållbart och inte bara gå ner en massa för att sedan gå upp igen. Men aaa.. känns drygt mellanåt..

// Ida

Några bilder från dagen.

Min sötnos, sänggranne och fotvärmare "B".

Och så ett par på mig. -16 kilo. Känner själv typ nu, efter 6 månaders kämpande med att gå ner, att jag börjar känna mig smalare. Det är klart att jag varit smalare längre än så men det är först nu det börjar kännas. Och det började ge mig lite mer motivation måste jag säga. Och nej.. jag vet. Inga snygga kläder. Men fotona blev till under ett ögonblick då jag var påväg ut i stallet. Så det är stallkläderna. 

 // Ida

Vissa dagar liksom slår det mig att om jag inte talat om sanningen för F så skulle jag fortfarande ha honom i mitt liv. Det är lite bittersweet att tänka så. Även om jag är otroligt stolt över mig själv att våga gå ut att vara mig själv helt och fullt och vara ärlig mot honom så kan jag inte låta bli att tänka att jag skulle göra vad som helst för att ha honom i mitt liv just nu. Det var jobbigt för mig att vara mig själv, det har allltid varit något jag jobbat så hårt med i och med att mitt sanna jag aldrig varit accepterat tidigare. Jag har aldrig blivit accepterad som den jag är. Och jag säger inte bara så. Genom att ha växt upp i en mindre by så fanns det inte rum för udda personer. Och även om jag är hyfsat normal till det yttre så är jag ju annorlunda. Jag är "speciell" om man kan uttrycka sig så utan att låta för självgod. Det har jag alltid varit. Jag är den som är tyst. Inte blyg. Folk blandar alltid ihop det. Bara för att jag inte skriker ut alla mina tankar överallt betyder det inte att jag är blyg, bara tyst. Och det har alltid varit min taktik att få folk att lyssna bättre. För säger man inte så mkt så lyssnar folk i regel när man väl pratar. Ivf.. tystnad är inte uppskattad, då är man konstig. Lärarna i skolan tyckte jag var för blyg för att jag inte ville skrika i kör med alla andra i klassen istället för att räcka upp handen. Att konstant bli nedvärderad och nedtryckt i skorna pga att man sköter sig i klassrummet har satt sina spår. 

Sedan klädde jag mig annorlunda, lyssnade på annorlunda musik. Och på allt var jag ärlig och sa vad jag tyckte och tänkte. Och det kunde man ju inte göra i en mindre by, för då blev man ansedd att vara pryd eller otrevlig. Och jag har genom hela min uppväxt varit mig själv. Till 100%. Men det tog liksom stopp någonstans. Jag orkade inte längre efter en stund. Det blev för mkt för mig att jämt vara själv och inte ha speciellt bra vänner. Så jag gjorde något som jag idag är sjukt besviken över mig själv för - jag började försköna den jag var. För att passa bättre in. Det ångrar jag än idag att jag började göra och det är något jag kämpar med VARJE dag med att sluta med. Att våga vara mig själv och lita på att folk kommer tycka om mig lättare nu, när vi alla är vuxna. 

MEN det blev ett stort bakslag för mig när F avvisade mig när jag visade mig själv. Det är klart jag förstår att det inte har egentligen med vem jag är att göra, eller hur jag ser ut, utan med vad jag gjorde. Men det känns fortfarande som om han avvisade mig för att jag är den jag är. Och det har satt sig djupt. 

Idag har jag varit lite halvledig. Jobbat lite hemifrån men väntade på veterinären idag som skulle kolla på "S" som fortfarande inte mår helt bra efter kastreringen. Klockan halv tio var veterinären klar och betald (1050kr för 20 min btw). Han tog ett baktprov för att kolla om vi behöver sätta honom på penicillin. 

Sedan drog syrran och jag in till stan med baktprovet för att lämna det på morsans jobb (hon odlar prover till djur så hon skulle odla det) och handla. Syrran har fångat upp intresset att baka, speciellt cupcakes, och hon ska baka till en liten fest om några veckor så hon ska provbaka massa olika smaker i helgen. Så hon handlade till det. Dessutom måste jag baka en kaka till de som odlar "S" prov. Thats the deal. 

Sedan hem till stallet och in med hästar, äta middag och sedan idol med familjen. Nu trött som fan så blir att sova. 

Hade apkul åt en kollega idag också. Han är speciell, och med det menar jag total "alla-bokstavssjukdomar-i-världen"-speciell. Eller kanske en bättre beskrivning skulle vara Sheldon i big bang theory utan charmen. Han saknar all förmåga att kunna läsa signaler eller att kunna kommunicera plus att han är en enorm "know-it-all". Och alla på företaget blåvägrar att jobba med honom för han är stundtals både dryg, elak och korkad. Ivf.. han har varit hemma för sjukskrivning. Och alla på företaget har sjukt bra försäkringar som gör att vi kan få tid hos specialister väldigt snabbt. Och han fick då göra det för sin handled, som han hade ont i. Så var han hos läkaren. Hade tydligen varit grymt otrevlig och han och läkaren hade blivit jätte osams eftersom läkaren inte kunde hitta några fel på honom och därmed inte kunde fortsätta sjukskriva honom. Så då ringde kollegan tillbaka till försäkringsbolaget och krävde en ny tid hos en annan läkare, vilket de inte ville ge honom. För han hade ju redan varit hos en specialist. Efter mkt om och med, där kollegan hade varit JÄKLIGT otrevlig, sa hon på försäkringsbolaget att han skulle få en ny tid varpå kollegan svarade "tack så jävla mkt då". När han fick lappen om tiden han fått hade hon på försäkringen bokat en tid åt honom.. hos en psykolog!! Haha.. kan inte låta bli att skratta. Sån jäkla humor. 

Nee.. nu blire som sagt sängen. Så trött. Nassi!!

// Ida

Ligger ihopkrupen i soffan i tjocka mjukisbyxor, munktröja och strumpor under ett stort duntäcke och fryser så tänderna skakar. Snoret rinner, huvudvärk och mår allmänt dålig. Orkar fan inte vara sjuk. Har ingen att prata med, inget att kolla på på teven och ingen bok att läsa. Bara megatråkigt. A just det, katten ligger på mina fötter och hjälper mig hålla värmen också. Bläääää. 

Ändå varit ute och gjort stallet. Så det är ivf klart. Tog sin lilla tid dock eftersom jag segade asmkt men aa.. det är gjort. Sedan kommer en och kollar på "S" om ett par veckor. Känns som en stor framgång faktiskt. Men jag vill ju veta vem människan är liksom innan jag tar ut något i förskott. Och hon ska ju tycka om "S" också. Det är omöjligt att inte göra det egentligen men aaa.. dessa halvblodsmänniskor som alla ska ha dessa 2 meter stora halvblod som träningskompisar. Och sticker en häst ut, som "S" gör så är det svårt att få folk att se att han är minst lika duktig som alla dessa överdrivet stora halvblod. Verkar som om alla ska ha den perfekta hästen. Även om man bara tävlar LA/LA så ska man ha hästen med kapacitet för Grand Prix typ. Och så givetvis denna underbara kommentar i slutet: "max 30 000". Blir så fruktansvärt less på dessa annonser. Uppfödare ska tydligen ge bort hästar som någon slags gåva till alla "världsduktiga" ryttare därute som sitter och lunkar runt en LA bana bara för att folk inte vill betala för svensk kvalité. Nej, USCH! När jag själv började rida fick man ta vad som fanns att tillgå. Och den bästa hopphästen jag någonsin suttit på, som slog de stora hästarna med hästlängder, han var 157cm i manken och en korsning fjording/fullblod. Mer krut i en häst får man leta efter. Och hoppa kunde han. Som en liten gummiboll. 

Ne, nu ska jag försöka hitta på något annat att göra. Sjuk eller inte sjuk så orkar jag fasiken inte ligga still längre. 

// Ida