Bara känner vilken jävla katastrof mitt liv är just nu. Jag orkar inte längre.. jag gör verkligen inte det. De dagarna jag inte bloggar är de dagarna jag mår så psykiskt dåligt att jag inte har lust att beklaga mig över internet nå mer. Är så mycket just nu. Så mkt beslut och problem och så klart ska jag lösa allt och inget. Har kommit till en punkt där folk pratar med mig men jag lyssnar liksom inte. Det åker in genom ena örat och ut genom det andra. Jag blir blockerad, kan inte ta in mer motgångar - hur små de än må vara. 

Sedan bråk med mamma och syrran idag. Syrran hade gjort hela stallet, longerat "R" som är nykastrerad och måste röra på sig dagligen samt hjälpt till med hästarna vid nattning, undersökning etc. Och när vi ska ge "S" metacam så gör mamma och syrran det. De blir osams och istället för att stå bredvid och kolla så går jag in och ber om att få ta över. Syrran blir arg eftersom hon tror att jag tror att hon inte klarar av det. Vilket inte alls stämmer, det var bara det att jag ville avbryta det grälet som var påväg att hända. Så syrran drar hem till sig. Arg som ett bi. Morsan blir förbanna på "S" istället, som är VÄLDIGT tjaffsig. Slutar med att hon kör in sprutan i munnen på honom och uppenbarligen på fel ställe för han bitar i den så den spricket (= skaderisk). Jag blir arg på henne för att hon är så jävla oförsiktig och otålig. Det finns en tid för när man kanske behöver ta lite hårdare grepp om "S", han är en väldigt speciell häst, men det finns också tillfällen där man ska backa av och låta honom hållas tills han ger sig. Annars blir det bara värre. Detta var ett sådant tillfälle. Tror hon på allvar det kommer bli lättare imorgon när han ska få en spruta igen? Ivf blir mamma arg på mig, som jämt när jag kritiserar hennes sätt att hantera situationer. 

När jag kommer in slänger jag på en gång iväg ett sms till syrran där jag ber om ursäkt och talar om att jag uppskattat all hennes hjälp senaste tiden. Varpå hon fortsätter och säger att hon inte kommer hjälpa till mer, att jag får henne att känna sig en cm hög i stallet när jag gör sådär och att hon inte orkar med mamma längre. Och jag fortsätter och ber om ursäkt, peppar och försöker verkligen få henne att förstå att jag uppskattar det hon gör, att jag gjorde fel val som inte tog av mamma sprutan istället, att jag ska försöka jobba mer på att jag uppenbarligen får henne att känna så.. men ingenting funkar. Hon bara maler och maler och maler. Jag försöker ju liksom här!! Jag bara orkar inte längre. Jag vantrivs så in i bäng i stallet just nu eftersom mamma ser problem i precis allting och ingenting fungerar och aaa.. allt ska lösas. Hon frågar mig vad jag tycker och tänker om saker och ting och när jag väl sagt vad jag tycker så gör hon helt annorlunda - för vi delar inte åsikt och då genast blir det hennes val som gäller. Och då ska ni veta att fyra av hästarna är 100% mina. 4 utav 7 hästar. Sedan äger jag 50% på "S" och 30% på "M". Bara någon gång skulle väl jag kunna fatta ett beslut?? Om det blir fel.. ja, då blir det fel. Då får jag lära mig stå för konsikvenserna också. Men jag måste lära mig att kunna fatta beslut när det gäller mina hästar utan att hon ska vara där och peta. 

Jag vill bara stänga av allt. Men det går inte. Har så mkt diciplin på mig själv 24/7 just nu. Jag brände ju ut mig redan i grundskolan. Pga massa olika anledningar. En dålig skola med dåliga lärare, men framförallt mobbing. Det har gjort att jag inte fungerar helt som alla andra. Jag kan jobba intensivt och stressigt i kortare perioder om det krävs av mig. Men sen dör jag typ.. jag blir så trött. Och just nu är det så mkt på jobbet, måste upp så tidigt 7 dagar i veckan och mkt att stressa över och allting. Så där måste jag ha en jävla diciplin på mig själv. Plus diciplin i stallet. Plus motionen och ätandet. Och framförallt - det fejkade smilet jag måste ha varje jävla dag inför medarbetare, chefer och kunder. Jag bara känner hur allt drar ner mig just nu. Det tär så mkt på mig att när dagen är slut orkar jag ingenting längre. Inte ens gräla på mamma - och då är det allvarligt kan jag säga.. Jag vill bara släppa allt för ett tag. Men det kan jag ju inte heller. 

Finns en sak som jag ser fram emot dock. Starta eget. Det är verkligen något jag vill göra. Och lära mig via farsgubben. Även om det bidrar till stressen också. Vi har fått låna lite till startkapitalet och så.. och aaa. Klart det är stressande liksom att tänka på att vi är tre i en familj på fyra som blir beroende av samma inkomst. Samtidigt kan det ju gå bra och då blir det ju skoj. Känns som om man kan få mer för att jobba mer om man har eget liksom. Man får en helt annan morot. Och jag behöver ivf en morot i fram och en piska i bak för att ta mig genom tuffa perioder, som nu. 

// Ida

Dagens jobb med syrran. Över, under eller igenom. Bara å välja. Nyss kröp hon uppepå den övre kanalen mellan kanalen och taket. Jag som storesyster tar istället för att hjälpa henne fram kameran för att föreviga ögonblicket :)

// Ida

Lite bilder på "W". 

Från premieringen vi var på i början av månaden. Där han blev klass 1 med 38p. Stolt uppfödare till tre klass 1-föl numera. 

Hans mamma "J" som jag haft i halva mitt liv nu. Och halva hennes. 

Och så lite bilder jag tog i hagen på honom igår:

// Ida

On my way to work this morning.. Minus 16 kilo!! Mycket kvar men en bra bit påväg :)

// Ida

Alltså.. Det tar dubbelt så lång tid att jobba på ett dagis som var som helst annars. De eviga frågorna från små barn plus att de är hur många som helst överallt och på allt gärna vill hjälpa till.. Det tar tid. Speciella när man ska in med stegar och mätare och alltihop. Men lite charmiga är de ju..

// Ida

Så börjar även den här hemska dagen lida mot sitt slut. Lite klump i halsen. Känns lite som slutet. Som om det räcker nu. Dags för mig att börja rycka upp mig och ta tag i saker och ting igen. Använda den där hemska meningen "komma över och gå vidare". Jag vill inte gå vidare. Jag vill verkligen inte det. Jag vill ha min vän tillbaka. Och jag läste ett litet quote häromdagen som fick mig att verkligen inse att det är det kan måste göra. "Do not ever let go of the person you are tryin to get back in your life, but you can't be the only one fighting for that to happen". Jag vill inte gå vidare, jag vill inte släppa taget om honom. Men som sagt, jag kan inte vara den enda som kämpar. Önskar bara att han visste mer om allting och verkligen försökte se det ur min synvinkel innan han helt avfärdar allt. 

Anyways hoppas jag att han haft en underbar födelsedag. Önskar som sagt att jag kunde varit där. 

Varit en relativt normal dag, trots humöret. Ute i stallet och jobbat, stängt hage och så liten gåtur/springtur med syrran. Hon tror att anledningen att jag får håll hela tiden som vägrar släppa är för att jag inte andas ordentligt när jag är ute. Andas jag inte ordentligt syresätts inte musklerna ordentligt och då krampar de. Makes sense. Så jobbar på det. Fick faktiskt en liten skrattattack som gick över till gråt när vi var ute och gick. Syrran försökte lära mig hennes andningsmetoder och slutade med att vi båda lät som brunstiga älgar typ och en cyklist mötte oss och kollade på oss som om vi var helt dumma i huvudet. Då kom det faktiskt en rejäl skrattattack från oss båda. Och bara kände hur tårarna rann. Var verkligen ett sådant sorgligt skratt från min sida. Där man inte riktigt vet vart gråten kommer ifrån. Om det är en glad eller ledsen gråt. 

Springturen idag:

Passade på att knäppa ett litet foto på mig. Så pickslip idag.. och nej, jag blir inte bra på bild. 

Sedan nattning i stallet med morsan. Släppte ut lilla "W" på en upptäcktsfärd i stallet och han var direkt fram och hälsade på sin storebror "O". Mina underbara, älskade pållar <3 "O" var så snäll mot sin lillebror så fick nästan tårar i ögonen. Varje gång jag ser på "W" så tänker jag på F. Chattade med honom hela kvällen när "W" föddes. 

// Ida

Vaknade med klump i halsen. Urk. Tog mig ivf upp och släppte ut hästarna. Bättre att göra något för att få tankarna på annat än F liksom. Sedan in och gjorde lite yoghurt, kaffe och te. Ska nu sätta mig och kolla på en dokumentär innan jag ska ut och jobba i stallet igen. Det enda jag ser fram emot just nu är uppsägningen imorgon. Tror aldrig jag längtat efter en måndag så mkt.. uppsägning och att söndagen är förbi mig. 29e september. En dag jag trodde jag skulle få uppleva helt andra saker än att sitta och tycka synd om mig själv. Usch vad jag är dryg och gnällig just nu. Jag vet.. men aa.. 

// Ida

Min terapi när allt känns helvete. Musik och springa. Älskart.

// Ida