Bara känner vilken jävla katastrof mitt liv är just nu. Jag orkar inte längre.. jag gör verkligen inte det. De dagarna jag inte bloggar är de dagarna jag mår så psykiskt dåligt att jag inte har lust att beklaga mig över internet nå mer. Är så mycket just nu. Så mkt beslut och problem och så klart ska jag lösa allt och inget. Har kommit till en punkt där folk pratar med mig men jag lyssnar liksom inte. Det åker in genom ena örat och ut genom det andra. Jag blir blockerad, kan inte ta in mer motgångar - hur små de än må vara. 

Sedan bråk med mamma och syrran idag. Syrran hade gjort hela stallet, longerat "R" som är nykastrerad och måste röra på sig dagligen samt hjälpt till med hästarna vid nattning, undersökning etc. Och när vi ska ge "S" metacam så gör mamma och syrran det. De blir osams och istället för att stå bredvid och kolla så går jag in och ber om att få ta över. Syrran blir arg eftersom hon tror att jag tror att hon inte klarar av det. Vilket inte alls stämmer, det var bara det att jag ville avbryta det grälet som var påväg att hända. Så syrran drar hem till sig. Arg som ett bi. Morsan blir förbanna på "S" istället, som är VÄLDIGT tjaffsig. Slutar med att hon kör in sprutan i munnen på honom och uppenbarligen på fel ställe för han bitar i den så den spricket (= skaderisk). Jag blir arg på henne för att hon är så jävla oförsiktig och otålig. Det finns en tid för när man kanske behöver ta lite hårdare grepp om "S", han är en väldigt speciell häst, men det finns också tillfällen där man ska backa av och låta honom hållas tills han ger sig. Annars blir det bara värre. Detta var ett sådant tillfälle. Tror hon på allvar det kommer bli lättare imorgon när han ska få en spruta igen? Ivf blir mamma arg på mig, som jämt när jag kritiserar hennes sätt att hantera situationer. 

När jag kommer in slänger jag på en gång iväg ett sms till syrran där jag ber om ursäkt och talar om att jag uppskattat all hennes hjälp senaste tiden. Varpå hon fortsätter och säger att hon inte kommer hjälpa till mer, att jag får henne att känna sig en cm hög i stallet när jag gör sådär och att hon inte orkar med mamma längre. Och jag fortsätter och ber om ursäkt, peppar och försöker verkligen få henne att förstå att jag uppskattar det hon gör, att jag gjorde fel val som inte tog av mamma sprutan istället, att jag ska försöka jobba mer på att jag uppenbarligen får henne att känna så.. men ingenting funkar. Hon bara maler och maler och maler. Jag försöker ju liksom här!! Jag bara orkar inte längre. Jag vantrivs så in i bäng i stallet just nu eftersom mamma ser problem i precis allting och ingenting fungerar och aaa.. allt ska lösas. Hon frågar mig vad jag tycker och tänker om saker och ting och när jag väl sagt vad jag tycker så gör hon helt annorlunda - för vi delar inte åsikt och då genast blir det hennes val som gäller. Och då ska ni veta att fyra av hästarna är 100% mina. 4 utav 7 hästar. Sedan äger jag 50% på "S" och 30% på "M". Bara någon gång skulle väl jag kunna fatta ett beslut?? Om det blir fel.. ja, då blir det fel. Då får jag lära mig stå för konsikvenserna också. Men jag måste lära mig att kunna fatta beslut när det gäller mina hästar utan att hon ska vara där och peta. 

Jag vill bara stänga av allt. Men det går inte. Har så mkt diciplin på mig själv 24/7 just nu. Jag brände ju ut mig redan i grundskolan. Pga massa olika anledningar. En dålig skola med dåliga lärare, men framförallt mobbing. Det har gjort att jag inte fungerar helt som alla andra. Jag kan jobba intensivt och stressigt i kortare perioder om det krävs av mig. Men sen dör jag typ.. jag blir så trött. Och just nu är det så mkt på jobbet, måste upp så tidigt 7 dagar i veckan och mkt att stressa över och allting. Så där måste jag ha en jävla diciplin på mig själv. Plus diciplin i stallet. Plus motionen och ätandet. Och framförallt - det fejkade smilet jag måste ha varje jävla dag inför medarbetare, chefer och kunder. Jag bara känner hur allt drar ner mig just nu. Det tär så mkt på mig att när dagen är slut orkar jag ingenting längre. Inte ens gräla på mamma - och då är det allvarligt kan jag säga.. Jag vill bara släppa allt för ett tag. Men det kan jag ju inte heller. 

Finns en sak som jag ser fram emot dock. Starta eget. Det är verkligen något jag vill göra. Och lära mig via farsgubben. Även om det bidrar till stressen också. Vi har fått låna lite till startkapitalet och så.. och aaa. Klart det är stressande liksom att tänka på att vi är tre i en familj på fyra som blir beroende av samma inkomst. Samtidigt kan det ju gå bra och då blir det ju skoj. Känns som om man kan få mer för att jobba mer om man har eget liksom. Man får en helt annan morot. Och jag behöver ivf en morot i fram och en piska i bak för att ta mig genom tuffa perioder, som nu. 

// Ida

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Känner mig lite allmänt less på den här bloggen eftersom jag vill inrikta mig lite mindre på att skriva om F nu. Inte för att jag känner mindre. Eller mår bättre, för det gör jag verkligen inte.. utan för att jag inte har något mer att tillägga. Har ...

Bilder från förra helgen som jag tog av hästarna och gården :) // Ida ...

Sååå trött. Upp kl fem för att kunna vara i stockholm och jobba vid sju. Ska bara flytta på en fläkt och peka vad de andra ska installera och vart. Sedan drar vi vidare till Borlänge. Och hoppas som fan att vi slipper sova där inatt och att jobbet gå...

Storkok denna söndag med. Kyckling a la jakob med fullkornspasta. Gjord på lättprodukter. Överdrivet gott? Ne. Men helt ok. Även köpt fisk som jag ska variera med i veckan. Känner mig matt i kroppen och beror väl främst på fullkorn som är det enda ja...

Officiell invägning på fredag morgonen. -0,5 kilo från min tidigare lägsta registrerade vikt. Har ju som sagt inte vägt mig så mkt senaste tiden. Morsan sa dock att hon tyckte det lät konstigt, för hon tyckte det såg ut som om jag hade gått ner mer. ...