Ett steg framåt, två steg tillbaka. Känns som om det är typ temat i mitt liv. Och just nu mer än någonsin. Tror först jag börjat gått vidare efter F och allt bara för att några dagar senare rasera. För mig är det liksom inte bara att jag förlorat en vän utan jag har förlorat den enda vännen som jag har kunnat räkna med. Och helt plötsligt kan jag inte räkna med honom längre. Jag har ingen att prata med, anförtro mig åt, få råd av. Någon som peppar mig. Allt känns så värdelöst. 

Varit upp till Falun och jobbat några dagar. Och för första gången typ någonsin så var det en kille på bygget som tog ögonkontakt med mig flera gånger. Och han såg bra ut, absolut. Men det var så mkt blandade känslor i ett. Jag har ju märkt att jag får mer blickar och så nu när jag ändå tappat 16 kilo. Men det känns inte som om det spelar någon större roll längre. They are not him. 

Varit lite lat senaste veckan med både motionen och räkna kalorier men från och med imorgon börjar jag igen. Det är okej att ta pauser i allt, tycker jag, bara man plockar upp det igen. Ibland orkar man inte hålla stenhårt i allt. 

Nu är ivf det mesta av hästräkningarna betalda så ivf lite har lättat från min axlar. Tandläkaren var här i onsdags, gick loss på 5 200 kr. Plus då de 4 600kr från veckan innan då hon kastrerade. Så hade jag hovslagarräkningen på 5 000kr på det. Turligen har jag sparat undan hela sommaren för just det här endamålet men det är ju fortfarande psykiskt jobbigt att betala nästan 15 00o kr i räkningar på bara hästarna liksom. Men det är ett val jag gjort att ha häst så bara le och betala. 

Nu har vi ivf införskaffat två nya bilar till det nya företaget. En volvo v70 och en opel. Det är ju bara tillfälliga bilar så att säga. Tills vi har råd att införskaffa lite bättre. Farsgubben har redan lovat mig min drömbil om det går bra för oss om några år. Så det jag jobbar mot :) En cheva silverado med sidestep och massssaaa extraljus. Ny så klart. Vill ha en lite äldre med, egentligen. Men det får jag nog köpa för egna pengar isf. 

// Ida