In till stan och jobbade en snabbis imorse och bytte till vinterdäck. Sedan hem och jobba med papper hemifrån. Var riktigt jävla skit när jag kom till kontoret och hade typ inte sovit och haft en apjobbig helg då jag bara tänkt på F typ.. och så frågar farsan om jag vill hänga med honom till Älvsjö (F bor där) för att jobba. Och han såg väl på mig att jag var påväg att gråta, för han sa att jag inte behövde utan kunde jobba hemifrån med papper istället. Jag hatar ju att säga NEJ till honom om jobb och blev en väldigt jobbig situation, så är glad att han kunde läsa av mig. Men klart jag fick dåligt samvete efteråt. Men kändes som om jag hade så enormt mkt med att hålla ett hyfsat glatt humör på morgonen av att över huvud taget åka till jobbet, så åka till ett jobb bara några km från F kändes inte helt OK. 

Som sagt, känner att jag tagit ett steg tillbaka när det kommer till F. Känns som förut hade jag bara abstinens av att inte kunna prata med honom. Nu känns det mer som om det är dags att glömma honom, släppa honom. Gå vidare. Och det vill jag ju inte. Jag tycker ju fortfarande att det känns oavslutat och då är det svårare att släppa. Jag vill ha ett sista kapitel. Lite som att sluta läsa en bok när det bara är ett kapitel kvar bara för att det känns jobbigt att av sluta boken. Jag behöver avsluta boken. Jag vill avsluta boken. Jag vill titta honom i ögonen, hålla hans hand och få honom att förstå hur jävla mycket jag ångrar allting - utom att jag träffade honom, för det kommer jag aldrig ångra. Och få honom att kanske se saker och ting ur min synvinkel. Inte vinna tillbaka honom. Utan bara få honom att förstå. Förklara. Få skäll och höra vad han tycker och tänker. Få det avslutat. Skiljas som vänner. Eller ja.. se mig för den jag är och acceptera att jag gjorde ett misstag. Jag ber inte om en andra chans längre, bara någon form av förståelse. 

---

Suttit med hemsidor idag med. Till nya företaget. Går bra, men svårt med formuleringar och så.. jag som aldrig har svårt med det i vanliga fall.. nu ska jag ut i stallet och dona och sedan ut en promenad med "O". 

// Ida