Några bilder från dagen.

Min sötnos, sänggranne och fotvärmare "B".

Och så ett par på mig. -16 kilo. Känner själv typ nu, efter 6 månaders kämpande med att gå ner, att jag börjar känna mig smalare. Det är klart att jag varit smalare längre än så men det är först nu det börjar kännas. Och det började ge mig lite mer motivation måste jag säga. Och nej.. jag vet. Inga snygga kläder. Men fotona blev till under ett ögonblick då jag var påväg ut i stallet. Så det är stallkläderna. 

 // Ida

Vissa dagar liksom slår det mig att om jag inte talat om sanningen för F så skulle jag fortfarande ha honom i mitt liv. Det är lite bittersweet att tänka så. Även om jag är otroligt stolt över mig själv att våga gå ut att vara mig själv helt och fullt och vara ärlig mot honom så kan jag inte låta bli att tänka att jag skulle göra vad som helst för att ha honom i mitt liv just nu. Det var jobbigt för mig att vara mig själv, det har allltid varit något jag jobbat så hårt med i och med att mitt sanna jag aldrig varit accepterat tidigare. Jag har aldrig blivit accepterad som den jag är. Och jag säger inte bara så. Genom att ha växt upp i en mindre by så fanns det inte rum för udda personer. Och även om jag är hyfsat normal till det yttre så är jag ju annorlunda. Jag är "speciell" om man kan uttrycka sig så utan att låta för självgod. Det har jag alltid varit. Jag är den som är tyst. Inte blyg. Folk blandar alltid ihop det. Bara för att jag inte skriker ut alla mina tankar överallt betyder det inte att jag är blyg, bara tyst. Och det har alltid varit min taktik att få folk att lyssna bättre. För säger man inte så mkt så lyssnar folk i regel när man väl pratar. Ivf.. tystnad är inte uppskattad, då är man konstig. Lärarna i skolan tyckte jag var för blyg för att jag inte ville skrika i kör med alla andra i klassen istället för att räcka upp handen. Att konstant bli nedvärderad och nedtryckt i skorna pga att man sköter sig i klassrummet har satt sina spår. 

Sedan klädde jag mig annorlunda, lyssnade på annorlunda musik. Och på allt var jag ärlig och sa vad jag tyckte och tänkte. Och det kunde man ju inte göra i en mindre by, för då blev man ansedd att vara pryd eller otrevlig. Och jag har genom hela min uppväxt varit mig själv. Till 100%. Men det tog liksom stopp någonstans. Jag orkade inte längre efter en stund. Det blev för mkt för mig att jämt vara själv och inte ha speciellt bra vänner. Så jag gjorde något som jag idag är sjukt besviken över mig själv för - jag började försköna den jag var. För att passa bättre in. Det ångrar jag än idag att jag började göra och det är något jag kämpar med VARJE dag med att sluta med. Att våga vara mig själv och lita på att folk kommer tycka om mig lättare nu, när vi alla är vuxna. 

MEN det blev ett stort bakslag för mig när F avvisade mig när jag visade mig själv. Det är klart jag förstår att det inte har egentligen med vem jag är att göra, eller hur jag ser ut, utan med vad jag gjorde. Men det känns fortfarande som om han avvisade mig för att jag är den jag är. Och det har satt sig djupt. 

Idag har jag varit lite halvledig. Jobbat lite hemifrån men väntade på veterinären idag som skulle kolla på "S" som fortfarande inte mår helt bra efter kastreringen. Klockan halv tio var veterinären klar och betald (1050kr för 20 min btw). Han tog ett baktprov för att kolla om vi behöver sätta honom på penicillin. 

Sedan drog syrran och jag in till stan med baktprovet för att lämna det på morsans jobb (hon odlar prover till djur så hon skulle odla det) och handla. Syrran har fångat upp intresset att baka, speciellt cupcakes, och hon ska baka till en liten fest om några veckor så hon ska provbaka massa olika smaker i helgen. Så hon handlade till det. Dessutom måste jag baka en kaka till de som odlar "S" prov. Thats the deal. 

Sedan hem till stallet och in med hästar, äta middag och sedan idol med familjen. Nu trött som fan så blir att sova. 

Hade apkul åt en kollega idag också. Han är speciell, och med det menar jag total "alla-bokstavssjukdomar-i-världen"-speciell. Eller kanske en bättre beskrivning skulle vara Sheldon i big bang theory utan charmen. Han saknar all förmåga att kunna läsa signaler eller att kunna kommunicera plus att han är en enorm "know-it-all". Och alla på företaget blåvägrar att jobba med honom för han är stundtals både dryg, elak och korkad. Ivf.. han har varit hemma för sjukskrivning. Och alla på företaget har sjukt bra försäkringar som gör att vi kan få tid hos specialister väldigt snabbt. Och han fick då göra det för sin handled, som han hade ont i. Så var han hos läkaren. Hade tydligen varit grymt otrevlig och han och läkaren hade blivit jätte osams eftersom läkaren inte kunde hitta några fel på honom och därmed inte kunde fortsätta sjukskriva honom. Så då ringde kollegan tillbaka till försäkringsbolaget och krävde en ny tid hos en annan läkare, vilket de inte ville ge honom. För han hade ju redan varit hos en specialist. Efter mkt om och med, där kollegan hade varit JÄKLIGT otrevlig, sa hon på försäkringsbolaget att han skulle få en ny tid varpå kollegan svarade "tack så jävla mkt då". När han fick lappen om tiden han fått hade hon på försäkringen bokat en tid åt honom.. hos en psykolog!! Haha.. kan inte låta bli att skratta. Sån jäkla humor. 

Nee.. nu blire som sagt sängen. Så trött. Nassi!!

// Ida