Avslutade precis min första skrivna låt sedan F. About him OFC. I bilen påväg in till stan. Makes me sad. Har lite småpyssel kvar med den men pretty much klar. Den heter "Dont let me". Önskar nu mer än någonsin att jag kunde spela ett instrument så jag kunde skriva musik till den med.. Pappas musikkompisar brukar ju vela hjälpa mig med den biten men deras musikstil är så långt ifrån min så vill inte lämna texterna dit riktigt.

// Ida

Tydligen så letar sig Jehovas vittne hela vägen ut hit, de var precis här och hälsade på. Vi bor typ 20 min rätt ut i skogen från närmsta samhälle (en tätort med ca 1500 pers totalt). Så hur hittade de hit? De tyckte ivf vi hade det jättefint här och berömde både hus, hästar och gård. Haha.. ahhh.. funderar fortfarande på varför de knackar dörr HÄR. 

Städat och donat idag. Varit i stallet. Snart förbereda för en biokväll med syrran inne i Uppsala. Egentligen har jag ingen lust alls men aaa.. någon gång måste man börja sätta fötterna utanför gården. I just wish it didn't hurt so bad. 

Vackra "M" får pryda dagens bild, tagen i vintras :)

// Ida

Bild 1) Lillprisen <3 "W"

Bild 2) "S"

Bild 3) "O" och "R"

Bild 4 och 5) Ett träd i hagen som jag jämt brukar ta bilder på typ.. :)

Bilder på fina "R" från i somras :) Han är som sagt 1 år gammal och hälften halvblod så därför han ser ut som han gör, den stackarn.. jag som hade hoppats på att det skulle bli mer ponny i honom.

Våran minishettis "V" som är ute på foder nu tillsammans med våran andra shettis. Dock så har vi nu bestämt oss för att sälja dem båda, till hon som har dem på foder. Skönt tycker jag.. två hästar mindre :) 

Fotograferar ju en hel del. Mest naturen och djuren dådå. Också några bilder från i somras som jag tagit:

Och så några på fina "M". Ett av mina avelsston :)

Första två bilderna är på "S" och den sista är på "O" och "R" från i somras:

Den mest underbara dagen i hela mitt liv, när "O" föddes. Hade kostat mig så många tårar och pengar och tid och år att få fram honom. Äntligen hade jag en avkomma efter mitt underbara sto "J". Hon fick ju först ett stoföl som inte överlevde + att det tog jättelång tid att få henne dräktig eftersom hon krånglade så mkt. Men så en underbar dag, närmare bestämt den 1 maj (18 dygn över tiden!!) klockan halv tre mitt på ljusa dagen medan vi höll på att stänga staket med både fyrhjuling och stereo igång, så dök han upp. Grät som en gris kan jag säga.. min alldeles egna "O". Idag är han inridning och fyller ju 5 hela år vid nyårsskiftet. Crazy. 

"O" bara en vecka gammal :)

Min vackra "O". Som jag nu har haft halva mitt liv typ. Och halva hennes. 12 år har vi hållit ihop hon och jag. Och innan dess var hon väl inte helt okänd heller, då kusinerna ägde henne innan jag tog över henne. Hon har funnits i familjen sedan hon var 4 år gammal, och nästa år (2 maj) fyller hon 23 år! Gamla damen. Vet att det låter klyschigt, men för mig är det på fullaste allvar - hon har varit min bästa kompis. När andra mobbades, när jag inte passade in, när livet gick/går tungt. Då har min terapi varit henne och en lång, snabb galopp ut i ingenstans. Nu rids hon ju inte längre, och jag saknar det som fan. Men istället får jag ju nöjet att rida omkring på hennes son, vilket kanske idag inte är samma sak, men som jag hoppas kommer bli samma sak. Så småning om. Hästarna betyder så mkt för mig, de har varit där för mig när ingen annan har det. De har inte dömt mig eller brytt sig om mina dramautbrott. De vänder en inte ryggen och de är en trogna. Helt enkelt, hästarna har varit mina bästa vänner. Hur klyschigt det än må vara..

// Ida

Bild 1) Min kisse Bus.

Bild 2) "S" som på söndag ska åka iväg och bli inriden. Tjejen som skulle ridit in honom egentligen hade trillat av på sitt jobb och fått typ en häst över sig (hon red in min "O" också). Så hon hade blivit medvetslös, fått hjärnblödning och brutit nyckelbenet så pass att hon tvingades till operation. Så hon skulle vara sjukskriven nu i 8 veckor tror jag. Sedan skulle hon ta emot "S" för tillridning och tävling innan han ska säljas. 

Bild 3-6) Min åring "R"

Bild 7) "O"

Bild 8) "O" och "S" ute i hagen :)

Bild 9) "W", lillprisen <3

Bild 10-12) Jobbet igår. 

  // Ida

Dagarna rullar på, alldeles för snabbt. På söndag är det fyra månader sedan F och jag gick skiljda vägar. 4 månader.. its crazy. Och känns fortfarande som igår korthuset föll. Fortfarande lika jobbigt att gå varje dag utan honom. Fortfarande så skär det i hjärtat och fortfarande fortsätter jag hoppas på att han ska ta kontakt. Och fortfarande tänker jag varje dag på att skicka honom fler meddelanden, för finns ju så mkt jag vill säga fortfarande. och fråga. I mitt huvud är man vänner, jag menar på riktigt riktigt, så även om den andra gör fel. Sårar. Så på något sätt så tar man sig genom det tillsammans, om båda är beredda att jobba på det. Man stöttar varandra och försöker sätta sig in i varandras situationer. Men om man bara går därifrån.. jag har väldigt starka teorier, och en enorm rädsla från min del, att jag helt enkelt inte var bra nog för honom. Att jag inte var så perfekt som han först trott och då var jag inget att ha.. och jag blev ersatt. Det eller så är han för envis eller bryr sig för mkt om vad alla andra säger. Eller rädsla för att bli sårad igen. Oavsett så är han för bra för det. Vilken av anledningarna det än är. Och jag önskar jag kunde prata med honom bara för en stund bara för att få reda på varför han egentligen bara vände ryggen och gick. Jag vill förstå. Så jag eventuellt kan gå vidare själv också. För just nu håller jag bara så hårt i honom fortfarande att ens sätta foten utanför dörren på dagarna känns mer som wasaloppet än att gå till jobbet. Varje dag. 

Som tur var så har jag mkt på jobbet. Mkt i stallet. Så hinner inte tänka så mkt alls just då. Är helgerna som är värst. När jag får lite tid över till mig själv liksom.. då kommer tankarna. Känslorna. 

Har länge haft en idé om att skriva ett brev till honom. Ett riktigt brev. Ett handskrivet. Och hoppas att han kommer läsa det, då vet jag ju ivf att han fått det liksom. Men jag venne ens om det är någon idé. Den enda anledningen till att göra det är för att han är värd att kämpa för, och jag saknar min bästa vän. Och det där lilla hoppet att han ska vela försöka förstå. 

Som sagt, förra helgen bestod av matförgiftning. Därför har viktnedgången faktiskt gått bra den här veckan :) Även om kroppen och själen varit helt utmattade. På det håller kroppen på att ställa om sig från snabba kolhydrater till långsamma, i och med att jag mest äter fullkorn numera. Vilket har lett till att den känns lite svagare än normalt och får lättare mjölksyra etc men det går väl över, I hope. 

Bestämt nu att om 10 kilo tänker jag göra boobjob. Hade hoppats att boobsen skulle gå ner tillsammans med resten av kroppen, lite grand ivf. Men verkar inte riktigt så. Och ärligt, är så jävla less på dem. Har ont i ryggen och axeln konstant och hittar aldrig några bra BHar som sitter bra och fungerar. Plus att jag jämt ser 10 kilo tyngre ut eller något eftersom kläderna blir som ett tält på mig. Om jag inte har superdupertajta tröjer jämt, men de vill jag inte såatte.. ne, de känns bara som om det är dags. Och nästa operation, vilket är mer en önskeoperation, skulle vara ögonen. Vill slippa glasögonen, som jag fått stå ut med sedan dagis typ. Fy fan vad jag hatar'rom.

Sprungit mkt på olika jobb i veckan. Igår var jag på hela fyra jobb, tre med syrran och sedan en med pappsing. Så fick jobba över lite också. Plus pappersarbete när jag kom hem och sedan stallet på det. Behöver jag säga att jag var helt slut sen? 

Syrran på jobbet:

Och så pappa för kvällsjobbet (JA, han har snott MIN keps som han konstant använder så jag aldrig kan ha den):

Fixar liten bildbomb i nästa blogginlägg tänkte jag :)

// Ida

Spenderat dagen i sängen. Blir väl inge jobb imorgon. Hatart. Vill inte ligga still för då tänker jag bara för mkt på allt skit. Bättre att hålla sig i rörelse tycker jag. Men men.. Lyckats få i mig nyponsoppa men blev illamående typ på en gång så tänker inte utmana ödet.

Blir väl till att sussa snart men ska se på sex and the city så länge huvudet orkar med.

// Ida

Precis vad man behöver efter en helvetesvecka. En helveteshelg med matförgiftning.

Kan inte låta bli att oroa mig dessutom för den där olyckan söder om stockholm. Sportbil, söder om stockholm och man i 30-årsåldern.. Im gettin really worried! Och har ingen möjlighet alls att ta reda på det. Hate it..

Nu ligger jag i sängen med katten och glor på teve. Huvudvärk från helvete, snurrig och med F-abstinens. But hey, it cant get any worse right?

// Ida

Läste nyss det här och kan inte riktigt släppa det;

"Collecting scares is part of the human journey"

Senaste veckan har varit tuff. Och med tuff menar jag hell on earth. Ingenting har gått bra. Har mått riktigt förbannat skit psykiskt och fysiskt. Har så höga krav på mig själv och vill så mkt och i slutet resluterar det bara i pannkaka av alltihopa. Jobbet har varit katastrof, dock inte mitt fel utan förutsättningarna på bygget har helt enkelt inte varit de bästa. Tyvärr slutar ju inte mina höga krav på mitt eget jobb bara för att någon annan screw up. Jag har hållit mig till kalorierna och jag har ju mer eller mindre gått över till bara fullkorn numera, men har ivf inte gått nå bra känns det som. Har varit sjuk på allt, men måste ju jobba ändå nu när vi kör eget och det är stressigt och så. Det enda som faktiskt varit en liten ljusglimt har varit en kille på bygget vi jobbat på. Han har varit så jäkla trevlig och pratat en hel del med mig och hållit upp dörrar och varit allmännt trevlig. Man kan inte tro att det gör så mkt, men det gör det. För mig gör det det.

Och jag kan faktiskt inte fatta varför jag inte bara kan släppa F. Varför?? Jag håller så jävla hårt i något som sårar mig så djupt. Egentligen tror jag det är för att jag har svårt att gå vidare efter det jag gjorde mot honom. Varför ska jag göra det utan att veta om han är okej?? Det är inte okej. Och jag vill inte gå vidar heller. I just wanna know if he is ok..

Citatet fortsätter ivf:
"The wounds of our past has inevitably left scares. But the scares are only there to remind us that we are human. That we did survive. Those scares can be a reminder of the uniqe way we can embrace our past and in doing so shine the light of hope in the uniqe wat into others´ lives".

 - Pete Wilson

Jag vet att det som gör ont nu kommer forma mig. Jag vet att det som gör ont nu kommer vara en livslång kamp. Jag vet att det som gör ont nu är där för att lära mig. Men det som gör ont nu gör såå ont. Det gör ont varje dag. Varje sekund.

Förut var jag okej med att vara en ensam person. Det gjorde inte mig något egentligen. Men det var bara för att jag inte visste hur det var att ha en person att dela allt med. Att se en framtid ihop med. Vän, kärlek eller what eves. Jag visste inte att jag var ensam fören jag fick känna på vad ensamhet verkligen var.

Jag önskar jag kunde gå tillbaka till i våras. När allting var bra. När jag mådde bra.

Jag är inte okej.. och jag orkar inte vara inte okej längre. Men jag vet inte hur jag ska ta mig genom allt själv. Jag vet inte hur jag ska ta mig genom allt, punkt. Jag är tom. Skyndar genom dagarna för jag vill att tiden ska gå så jag kan läka. Men det gör jag aldrig.

Och nej, det här handlar inte bara om en kille. Om min bästa vän. Det här handlar om något mkt större än så. Det handlar om mig och att jag måste konfrontera min bakgrund. Min väldigt smärtsamma bakgrund som jag spenderat år med att lägga locket på. Jag önkar bara jag hade min bästa vän att hålla i handen medan jag bearbetar mig själv.

I need you..

// Ida