Som sagt, just nu hatar jag att ha folk över. Sist det var folk här så diskuterades det fäljar och turbo-motorer som påminde mig om F. Då kunde jag inte stanna kvar utan gick iväg till mitt rum och grät. Den här gången klarade jag av att hålla den instängd och sitta kvar, men det var bra nära. Jag satt där och lyssnade när mormor frågade oss om vi kände någon med elbehörighet som kunde hjälpa henne. Satt där och log falskt och skakade på huvudet och det enda jag kan tänka är "F är elektriker. Min elektriker.". Visserligen inte den typen av elektriker. Men nog skulle han kunna flytta et eluttag, det tror jag. Varpå min moster började prata om att hennes son, min kusin, behövde få spotlights installerade till sin nya lägenhet. Någon gång där började jag få spänningshuvudvärk av att sitta och bita ihop. Klump i halsen. På gränsen till illamående. Sedan säger pappa att han skulle behöva någon som installerade extraljus på våran bil. Rätt typ av elektriker dessutom. Orkar inte låtsas som om allt är okej. Men det är ju meningen att det ska bli bättre. Så varför blir det inte det? Varför kan det inte gå en enda dag utan att jag får klump i halsen, tårar trängande i ögonen eller att jag tänker på honom. Det går inte en enda dag utan att jag gör det. De bra dagarna är de dagarna då jag inte gråter. Varje dag är det något som påminner mig om saker han borde vara här för. Som idag var det ju meningen att han skulle sitta bredvid mig och erbjuda sig att hjälpa mormor. Eller min kusin. Eller min pappa. Han är meningen. Jag bara orkar inte. Känna tårarna tränga, le när jag inte menar det, säga att det är okej när det inte är det. Tror mormor ser på mig att jag inte mår bra, men hon säger ingenting direkt. Hon har frågat flera gånger hur det är och hon går fram och kramar mig hela tiden. Så nog vet hon att det är något som är lite off..

Jag vill bara ha något att se fram emot igen. Bli glad av. Fs meddelande fick mig att le varje dag. Han fanns där när jag behövde honom och pratade om saker med honom som jag inte pratade med någon annan om. Och nu har jag ingen att prata med och ventilera med och allt bara samlas på hög. Och jag uppskattade honom inte tillräckligt medan jag hade honom, jag vet det. Och nu är det försent. Jag önskar bara att han visste hur mkt jag uppskattat honom. Jag önskar han visste allt. Jag önskar han visste.

// Ida

Hatar att ha folk över these days. Känns som en konstant reminder att jag inte har F bredvid mig i ögonblick som de här. Önskar inget hellre än att ha honom där. Jag vet ju att även om han är väldigt olik min familj så skulle de komma bra överrens. Till slut ivf.. mina föräldrar har ju uttryckt åsikter nu i efterhand om att han kanske inte var något att ha ivf. Han är ju en storstadsgrabb och vad ska jag med en sån till. Har bara sån lust att säg "allt.. vara lycklig med". Han må vara från storstan men han var, är, en väldigt arbetsman man som jag tror skulle platsa i mitt liv perfekt om han bara gav oss chansen. Även om det bara var som en jäkligt bra vän.

Har börjat känna sån ilska över honom. Jag vet att mkt av det är mitt fel.. okej, nästan allt. Men han gick sin väg. Så mkt betydde hans ord liksom. Han gick bara. Hade inte ens ryggrad nog att skälla på mig eller kräva en ursäkt. Ingenting. Det gör mig så förbannad. Att han kastar bort det vi hade utan att ens se sig om. Önskar jag kunde ruska om honom ordentligt, få honom att förstå. Se till att han lyssnar på mig och inte bara är envisa F liksom. Visa honom vilken jävla underbar kompis jag kan vara om han bara ger mig chansen. Jag blir bara så arg för jag tror det här bara handlar om att han är envis och fick bättre erbjudanden från andra håll. Men vänskap handlar inte om att lämna någon när någon gör ett misstag, när det visar sig att den andra inte var så perfekt som det verkade, när det mörka kommer fram. Det är då man ska visa att man verkligen är där för varandra och att vänskapen finns. Klart han får vara arg, han får till och med säga att "just nu klarar jag inte av att prata med dig, ge mig tid". Men att bara vända mig ryggen för att jag gjorde fel.  Är inte det viktiga att jag erkände mig skyldig och bevisat att jag växt som person?

Jag bryr mig så mkt om honom att jag var beredd att offra allt för att göra det enda rätta - vara ärlig mot honom. Och jag skulle göra det tio gånger om om jag fick chansen. Och han kan inte ens ge mig en chans att förklara eller be om ursäkt.. lyssna på vad jag har att säga. Ställa fråger. Vad fan som.. han bara gick. Jag trodde han var bättre än så och jag är djupt besviken på att han inte levde upp till det. Samtidigt som jag vet och förstår hur han fungerar. Han är sårad, han är rädd för att släppa in mig igen ifall jag skulle såra honom igen. Han är rädd att bli besviken om jag inte lever upp till förväntingarna. Jag är också rädd. Jag är också sjukt rädd. Och även om jag är arg och sårad jag med så är det bättre att ge någon en andra chans, att försöka, än att tio år senare undra vad som hade hänt om man gjort det.

Jag är inte perfekt. Jag har en mörk bakgrund som är allt annat än underbar. Det har påverkat mig. Det har gjort hål i mig, skurit mig så djupt att jag inte ens kan beskriva den smärtan det har orsakat mig genom åren. Och tyvärr har det gjort att jag har svårt att lita på andra människor. F var den första på väldigt länge som jag släppte in och faktiskt litade på. Och han har fått mig att växa mer än någon annan har gjort. Han har fått mig att vela mer med mitt liv. Jag är en bättre person sedan jag träffade honom och det finns INGET som kan ta bort det. Oavsett ilska. Oavsett hur besviken jag är. Om han skulle knäppa med fingrarna skulle jag komma krypande tillbaka på ingen tid alls och be om förlåtelse. Och inte för att jag inte har någo ryggrad, utan för att livet är för kort för att grubbla och vara arg på människor. Livet är för kort för att inte ge människor en andra chans. Livet är för kort för att inte älska de som älskar en själv. Livet är för kort.

// Ida