Bild 1) Lillprisen <3 "W"

Bild 2) "S"

Bild 3) "O" och "R"

Bild 4 och 5) Ett träd i hagen som jag jämt brukar ta bilder på typ.. :)

Bilder på fina "R" från i somras :) Han är som sagt 1 år gammal och hälften halvblod så därför han ser ut som han gör, den stackarn.. jag som hade hoppats på att det skulle bli mer ponny i honom.

Våran minishettis "V" som är ute på foder nu tillsammans med våran andra shettis. Dock så har vi nu bestämt oss för att sälja dem båda, till hon som har dem på foder. Skönt tycker jag.. två hästar mindre :) 

Fotograferar ju en hel del. Mest naturen och djuren dådå. Också några bilder från i somras som jag tagit:

Och så några på fina "M". Ett av mina avelsston :)

Första två bilderna är på "S" och den sista är på "O" och "R" från i somras:

Den mest underbara dagen i hela mitt liv, när "O" föddes. Hade kostat mig så många tårar och pengar och tid och år att få fram honom. Äntligen hade jag en avkomma efter mitt underbara sto "J". Hon fick ju först ett stoföl som inte överlevde + att det tog jättelång tid att få henne dräktig eftersom hon krånglade så mkt. Men så en underbar dag, närmare bestämt den 1 maj (18 dygn över tiden!!) klockan halv tre mitt på ljusa dagen medan vi höll på att stänga staket med både fyrhjuling och stereo igång, så dök han upp. Grät som en gris kan jag säga.. min alldeles egna "O". Idag är han inridning och fyller ju 5 hela år vid nyårsskiftet. Crazy. 

"O" bara en vecka gammal :)

Min vackra "O". Som jag nu har haft halva mitt liv typ. Och halva hennes. 12 år har vi hållit ihop hon och jag. Och innan dess var hon väl inte helt okänd heller, då kusinerna ägde henne innan jag tog över henne. Hon har funnits i familjen sedan hon var 4 år gammal, och nästa år (2 maj) fyller hon 23 år! Gamla damen. Vet att det låter klyschigt, men för mig är det på fullaste allvar - hon har varit min bästa kompis. När andra mobbades, när jag inte passade in, när livet gick/går tungt. Då har min terapi varit henne och en lång, snabb galopp ut i ingenstans. Nu rids hon ju inte längre, och jag saknar det som fan. Men istället får jag ju nöjet att rida omkring på hennes son, vilket kanske idag inte är samma sak, men som jag hoppas kommer bli samma sak. Så småning om. Hästarna betyder så mkt för mig, de har varit där för mig när ingen annan har det. De har inte dömt mig eller brytt sig om mina dramautbrott. De vänder en inte ryggen och de är en trogna. Helt enkelt, hästarna har varit mina bästa vänner. Hur klyschigt det än må vara..

// Ida

Bild 1) Min kisse Bus.

Bild 2) "S" som på söndag ska åka iväg och bli inriden. Tjejen som skulle ridit in honom egentligen hade trillat av på sitt jobb och fått typ en häst över sig (hon red in min "O" också). Så hon hade blivit medvetslös, fått hjärnblödning och brutit nyckelbenet så pass att hon tvingades till operation. Så hon skulle vara sjukskriven nu i 8 veckor tror jag. Sedan skulle hon ta emot "S" för tillridning och tävling innan han ska säljas. 

Bild 3-6) Min åring "R"

Bild 7) "O"

Bild 8) "O" och "S" ute i hagen :)

Bild 9) "W", lillprisen <3

Bild 10-12) Jobbet igår. 

  // Ida

Dagarna rullar på, alldeles för snabbt. På söndag är det fyra månader sedan F och jag gick skiljda vägar. 4 månader.. its crazy. Och känns fortfarande som igår korthuset föll. Fortfarande lika jobbigt att gå varje dag utan honom. Fortfarande så skär det i hjärtat och fortfarande fortsätter jag hoppas på att han ska ta kontakt. Och fortfarande tänker jag varje dag på att skicka honom fler meddelanden, för finns ju så mkt jag vill säga fortfarande. och fråga. I mitt huvud är man vänner, jag menar på riktigt riktigt, så även om den andra gör fel. Sårar. Så på något sätt så tar man sig genom det tillsammans, om båda är beredda att jobba på det. Man stöttar varandra och försöker sätta sig in i varandras situationer. Men om man bara går därifrån.. jag har väldigt starka teorier, och en enorm rädsla från min del, att jag helt enkelt inte var bra nog för honom. Att jag inte var så perfekt som han först trott och då var jag inget att ha.. och jag blev ersatt. Det eller så är han för envis eller bryr sig för mkt om vad alla andra säger. Eller rädsla för att bli sårad igen. Oavsett så är han för bra för det. Vilken av anledningarna det än är. Och jag önskar jag kunde prata med honom bara för en stund bara för att få reda på varför han egentligen bara vände ryggen och gick. Jag vill förstå. Så jag eventuellt kan gå vidare själv också. För just nu håller jag bara så hårt i honom fortfarande att ens sätta foten utanför dörren på dagarna känns mer som wasaloppet än att gå till jobbet. Varje dag. 

Som tur var så har jag mkt på jobbet. Mkt i stallet. Så hinner inte tänka så mkt alls just då. Är helgerna som är värst. När jag får lite tid över till mig själv liksom.. då kommer tankarna. Känslorna. 

Har länge haft en idé om att skriva ett brev till honom. Ett riktigt brev. Ett handskrivet. Och hoppas att han kommer läsa det, då vet jag ju ivf att han fått det liksom. Men jag venne ens om det är någon idé. Den enda anledningen till att göra det är för att han är värd att kämpa för, och jag saknar min bästa vän. Och det där lilla hoppet att han ska vela försöka förstå. 

Som sagt, förra helgen bestod av matförgiftning. Därför har viktnedgången faktiskt gått bra den här veckan :) Även om kroppen och själen varit helt utmattade. På det håller kroppen på att ställa om sig från snabba kolhydrater till långsamma, i och med att jag mest äter fullkorn numera. Vilket har lett till att den känns lite svagare än normalt och får lättare mjölksyra etc men det går väl över, I hope. 

Bestämt nu att om 10 kilo tänker jag göra boobjob. Hade hoppats att boobsen skulle gå ner tillsammans med resten av kroppen, lite grand ivf. Men verkar inte riktigt så. Och ärligt, är så jävla less på dem. Har ont i ryggen och axeln konstant och hittar aldrig några bra BHar som sitter bra och fungerar. Plus att jag jämt ser 10 kilo tyngre ut eller något eftersom kläderna blir som ett tält på mig. Om jag inte har superdupertajta tröjer jämt, men de vill jag inte såatte.. ne, de känns bara som om det är dags. Och nästa operation, vilket är mer en önskeoperation, skulle vara ögonen. Vill slippa glasögonen, som jag fått stå ut med sedan dagis typ. Fy fan vad jag hatar'rom.

Sprungit mkt på olika jobb i veckan. Igår var jag på hela fyra jobb, tre med syrran och sedan en med pappsing. Så fick jobba över lite också. Plus pappersarbete när jag kom hem och sedan stallet på det. Behöver jag säga att jag var helt slut sen? 

Syrran på jobbet:

Och så pappa för kvällsjobbet (JA, han har snott MIN keps som han konstant använder så jag aldrig kan ha den):

Fixar liten bildbomb i nästa blogginlägg tänkte jag :)

// Ida