Läste nyss det här och kan inte riktigt släppa det;

"Collecting scares is part of the human journey"

Senaste veckan har varit tuff. Och med tuff menar jag hell on earth. Ingenting har gått bra. Har mått riktigt förbannat skit psykiskt och fysiskt. Har så höga krav på mig själv och vill så mkt och i slutet resluterar det bara i pannkaka av alltihopa. Jobbet har varit katastrof, dock inte mitt fel utan förutsättningarna på bygget har helt enkelt inte varit de bästa. Tyvärr slutar ju inte mina höga krav på mitt eget jobb bara för att någon annan screw up. Jag har hållit mig till kalorierna och jag har ju mer eller mindre gått över till bara fullkorn numera, men har ivf inte gått nå bra känns det som. Har varit sjuk på allt, men måste ju jobba ändå nu när vi kör eget och det är stressigt och så. Det enda som faktiskt varit en liten ljusglimt har varit en kille på bygget vi jobbat på. Han har varit så jäkla trevlig och pratat en hel del med mig och hållit upp dörrar och varit allmännt trevlig. Man kan inte tro att det gör så mkt, men det gör det. För mig gör det det.

Och jag kan faktiskt inte fatta varför jag inte bara kan släppa F. Varför?? Jag håller så jävla hårt i något som sårar mig så djupt. Egentligen tror jag det är för att jag har svårt att gå vidare efter det jag gjorde mot honom. Varför ska jag göra det utan att veta om han är okej?? Det är inte okej. Och jag vill inte gå vidar heller. I just wanna know if he is ok..

Citatet fortsätter ivf:
"The wounds of our past has inevitably left scares. But the scares are only there to remind us that we are human. That we did survive. Those scares can be a reminder of the uniqe way we can embrace our past and in doing so shine the light of hope in the uniqe wat into others´ lives".

 - Pete Wilson

Jag vet att det som gör ont nu kommer forma mig. Jag vet att det som gör ont nu kommer vara en livslång kamp. Jag vet att det som gör ont nu är där för att lära mig. Men det som gör ont nu gör såå ont. Det gör ont varje dag. Varje sekund.

Förut var jag okej med att vara en ensam person. Det gjorde inte mig något egentligen. Men det var bara för att jag inte visste hur det var att ha en person att dela allt med. Att se en framtid ihop med. Vän, kärlek eller what eves. Jag visste inte att jag var ensam fören jag fick känna på vad ensamhet verkligen var.

Jag önskar jag kunde gå tillbaka till i våras. När allting var bra. När jag mådde bra.

Jag är inte okej.. och jag orkar inte vara inte okej längre. Men jag vet inte hur jag ska ta mig genom allt själv. Jag vet inte hur jag ska ta mig genom allt, punkt. Jag är tom. Skyndar genom dagarna för jag vill att tiden ska gå så jag kan läka. Men det gör jag aldrig.

Och nej, det här handlar inte bara om en kille. Om min bästa vän. Det här handlar om något mkt större än så. Det handlar om mig och att jag måste konfrontera min bakgrund. Min väldigt smärtsamma bakgrund som jag spenderat år med att lägga locket på. Jag önkar bara jag hade min bästa vän att hålla i handen medan jag bearbetar mig själv.

I need you..

// Ida