Så aaa.. måndag. Måste jag säga mer??

Varit en lite dryg dag med massa skitjobb bara som jag egentligen inte orkat ta tag i, men var ju liksom så illa tvungen. Syrran var med ivf.

Sedan hem och direkt ut i stallet. Klockan sex kom jag in och ställde mig och lagade mat. Kyckling med liiiite ris och väldigt lågkalori-currysås med majs, broccoli, tomat och bambuskott. Och kaffe till så klart. Lagade dessutom mat så jag har tre dagar framåt vilket betyder att jag kanske hinner gå ut på promenader istället.

Ett sista ord från ett inlägg på twitter idag som jag sprang förbi. Made me think.

Nu tänkte jag glo på lite teve och sedan hoppa i säng. Imorgon bär det av till Värmdö med farsgubben för lite jobb. Insåg precis hur oroväckande nära F det ligger.. prutt.

// Ida  

Life aint perfect. People make misstakes. Sometimes that coast them alot. And if you continue to make the same misstake over and over again you gonna loose everything. But some people actually learn from their misstakes, and those people gonna get somewhere in life and sometimes they even get second chances of makin things right.  

Prayin everyday thats true.

// Ida

"Men vad smal du blivit jänta lilla".

Mormors ord imorse när jag kom ner från mitt rum iklädd lite mer åtsittande kläder än vad jag haft tidigare nu när hon varit här. Kul att hon ser det ivf för känns fan inte så ivf. Och inte ställt mig på vågen på aplänge för det vågar jag helt enkelt inte.

Im so over with this. Not feelin like myself. Kollar mig själv i spegeln liksom och vet inte ens vem det är som stirrar tillbaka. Vem är den där slitna människan som ser så dyster ut? Och då ska vi inte ens tala om hur jag känner mig inställningsmässigt och "mood"-mässigt. Jag är inte såhär. Jag är normalt sätt en glad person som är peppande och osjälvisk och som försöker få andra att le också. Istället går jag runt som en zombi och drar alla med mig ner i skiten. Fy fan vad less jag är på det.

Imorgon börjar en ny period i mitt liv som tur är. Hoppas som fan på att det ska gå bra att starta eget och så. Är ju i princip fullbokade till i mars, vilket ju är jättebra. Dock har syrran gått och varit hos läkaren som säger att hon måste operera fötterna. Vilket kommer betyda at hon måste gå sjukskriven X antal månader. YES! Not.

Varit en hyfsad dag annars. Började morgondagen med frukost uppe i vardagsrummet med familjen och glodde på en film. "Man of steel". Pappa och jag uppskattade filmen. Mamma höll sig vaken men tyckte inte om den och ja, de andra två.. (pappa längst åt vänster. Mormor i mitten och syrran tillsammans med min katt åt höger).

Sedan bar det av till Alunda för att hämta kornkross till pållarna. Sedan hem och göra stallet, där katterna hade lämnat en liten överraskning i stallet :) Duktiga katter!!

Avslutar med en fin bild på mina stallskor och stallbyxor. If ya dont like my mudd, ya dont like me. Orka bry sig om vad alla andra tycker och tänker. Jag blir skitig för att jag sliter och jobbar mkt utomhus och såhär års så är det lerigt. Get over it. Sedan att det är hål i sidan på skorna som är typ4 cm är en helt annan sak. Skulle verkligen behöva köpa nya stallskor..

// Ida

Som sagt, just nu hatar jag att ha folk över. Sist det var folk här så diskuterades det fäljar och turbo-motorer som påminde mig om F. Då kunde jag inte stanna kvar utan gick iväg till mitt rum och grät. Den här gången klarade jag av att hålla den instängd och sitta kvar, men det var bra nära. Jag satt där och lyssnade när mormor frågade oss om vi kände någon med elbehörighet som kunde hjälpa henne. Satt där och log falskt och skakade på huvudet och det enda jag kan tänka är "F är elektriker. Min elektriker.". Visserligen inte den typen av elektriker. Men nog skulle han kunna flytta et eluttag, det tror jag. Varpå min moster började prata om att hennes son, min kusin, behövde få spotlights installerade till sin nya lägenhet. Någon gång där började jag få spänningshuvudvärk av att sitta och bita ihop. Klump i halsen. På gränsen till illamående. Sedan säger pappa att han skulle behöva någon som installerade extraljus på våran bil. Rätt typ av elektriker dessutom. Orkar inte låtsas som om allt är okej. Men det är ju meningen att det ska bli bättre. Så varför blir det inte det? Varför kan det inte gå en enda dag utan att jag får klump i halsen, tårar trängande i ögonen eller att jag tänker på honom. Det går inte en enda dag utan att jag gör det. De bra dagarna är de dagarna då jag inte gråter. Varje dag är det något som påminner mig om saker han borde vara här för. Som idag var det ju meningen att han skulle sitta bredvid mig och erbjuda sig att hjälpa mormor. Eller min kusin. Eller min pappa. Han är meningen. Jag bara orkar inte. Känna tårarna tränga, le när jag inte menar det, säga att det är okej när det inte är det. Tror mormor ser på mig att jag inte mår bra, men hon säger ingenting direkt. Hon har frågat flera gånger hur det är och hon går fram och kramar mig hela tiden. Så nog vet hon att det är något som är lite off..

Jag vill bara ha något att se fram emot igen. Bli glad av. Fs meddelande fick mig att le varje dag. Han fanns där när jag behövde honom och pratade om saker med honom som jag inte pratade med någon annan om. Och nu har jag ingen att prata med och ventilera med och allt bara samlas på hög. Och jag uppskattade honom inte tillräckligt medan jag hade honom, jag vet det. Och nu är det försent. Jag önskar bara att han visste hur mkt jag uppskattat honom. Jag önskar han visste allt. Jag önskar han visste.

// Ida

Hatar att ha folk över these days. Känns som en konstant reminder att jag inte har F bredvid mig i ögonblick som de här. Önskar inget hellre än att ha honom där. Jag vet ju att även om han är väldigt olik min familj så skulle de komma bra överrens. Till slut ivf.. mina föräldrar har ju uttryckt åsikter nu i efterhand om att han kanske inte var något att ha ivf. Han är ju en storstadsgrabb och vad ska jag med en sån till. Har bara sån lust att säg "allt.. vara lycklig med". Han må vara från storstan men han var, är, en väldigt arbetsman man som jag tror skulle platsa i mitt liv perfekt om han bara gav oss chansen. Även om det bara var som en jäkligt bra vän.

Har börjat känna sån ilska över honom. Jag vet att mkt av det är mitt fel.. okej, nästan allt. Men han gick sin väg. Så mkt betydde hans ord liksom. Han gick bara. Hade inte ens ryggrad nog att skälla på mig eller kräva en ursäkt. Ingenting. Det gör mig så förbannad. Att han kastar bort det vi hade utan att ens se sig om. Önskar jag kunde ruska om honom ordentligt, få honom att förstå. Se till att han lyssnar på mig och inte bara är envisa F liksom. Visa honom vilken jävla underbar kompis jag kan vara om han bara ger mig chansen. Jag blir bara så arg för jag tror det här bara handlar om att han är envis och fick bättre erbjudanden från andra håll. Men vänskap handlar inte om att lämna någon när någon gör ett misstag, när det visar sig att den andra inte var så perfekt som det verkade, när det mörka kommer fram. Det är då man ska visa att man verkligen är där för varandra och att vänskapen finns. Klart han får vara arg, han får till och med säga att "just nu klarar jag inte av att prata med dig, ge mig tid". Men att bara vända mig ryggen för att jag gjorde fel.  Är inte det viktiga att jag erkände mig skyldig och bevisat att jag växt som person?

Jag bryr mig så mkt om honom att jag var beredd att offra allt för att göra det enda rätta - vara ärlig mot honom. Och jag skulle göra det tio gånger om om jag fick chansen. Och han kan inte ens ge mig en chans att förklara eller be om ursäkt.. lyssna på vad jag har att säga. Ställa fråger. Vad fan som.. han bara gick. Jag trodde han var bättre än så och jag är djupt besviken på att han inte levde upp till det. Samtidigt som jag vet och förstår hur han fungerar. Han är sårad, han är rädd för att släppa in mig igen ifall jag skulle såra honom igen. Han är rädd att bli besviken om jag inte lever upp till förväntingarna. Jag är också rädd. Jag är också sjukt rädd. Och även om jag är arg och sårad jag med så är det bättre att ge någon en andra chans, att försöka, än att tio år senare undra vad som hade hänt om man gjort det.

Jag är inte perfekt. Jag har en mörk bakgrund som är allt annat än underbar. Det har påverkat mig. Det har gjort hål i mig, skurit mig så djupt att jag inte ens kan beskriva den smärtan det har orsakat mig genom åren. Och tyvärr har det gjort att jag har svårt att lita på andra människor. F var den första på väldigt länge som jag släppte in och faktiskt litade på. Och han har fått mig att växa mer än någon annan har gjort. Han har fått mig att vela mer med mitt liv. Jag är en bättre person sedan jag träffade honom och det finns INGET som kan ta bort det. Oavsett ilska. Oavsett hur besviken jag är. Om han skulle knäppa med fingrarna skulle jag komma krypande tillbaka på ingen tid alls och be om förlåtelse. Och inte för att jag inte har någo ryggrad, utan för att livet är för kort för att grubbla och vara arg på människor. Livet är för kort för att inte ge människor en andra chans. Livet är för kort för att inte älska de som älskar en själv. Livet är för kort.

// Ida

Känner mig nästan sjuk igen. Blir ju så när jag sover för dåligt. Ligger uppe halva nätterna och vrider och vänder mig och tänker och har mig. Känns så jävla mkt att ha så mkt som händer just nu och ingen F att prata med. Men det har jag ju sagt förut.. och när jag inte sover ordentligt får jag typ feberfrossa, halsont, huvudvärk, illamående. Om det pågår under en längre tid alltså.

Var in och lämnade bilar för tvättning, insida och utsida, idag. Vinkat hejdå till Navaran. Körde gamla volvon till uppsala och sedan opeln (skåpbilen) hem. Volvon drog som fan till höger hela tiden och styrservon verkar inte helt OK. Opeln var klumpig och svårkörd den med. Men då har man ivf något att jobba mot liksom. Nya bilar.

När vi kommit till grannbyn påväg hem så sprang det helt plötsligt en lös hund rätt över vägen. Syrran fick tvärnita och köra åt sidan och tillbringade sedan ca 15-20 min med att leta upp ägaren vid husen som var där. Jäkla trevlig och söt vovve. En draghund. De hade en hundgård som den måste ha hoppat ut från/tagit sig genom på något sätt. Händer ju även den bästa so no big deal. Ägarna var jättetacksamma så kändes som en bra dagens gärning.

Nu är stallet avklarat och allting klart. Så ska lägga mig ner och läsa och sedan blir det nog tidig kväller för mig. Trött och fortfarande feber-känningar. Väldigt nervös inför imorgon också då mormor kommer. Känner mig rätt sliten just nu, och ser nog rätt sliten ut också. Hon har alltid varit väldigt duktig på att läsa av mig dessutom så lite orolig att hon kommer se rätt genom mitt falska leende. Och jag är ju dessutom äldsta barnbarnet för henne så jag vet att jag betyder lite mer för henne. Och min syster också. Vi är de skötsamma barnbarnen, och de äldsta. Så aaa.. lite orolig att hon ska säga "nej, men Ida. Hur är det egentligen?" när jag säger att det är bra. Att jag bryter ihop. Venne om jag orkar det igen.

// Ida

Lång dag. Jobbat hemifrån med pappersjobbet. Nu är det klart!! Yeeey. Inmejlat till företaget vi jobbat för. Sedan gjorde jag stallet och bar in massa hösilage till logen som föräldrarna varit och införskaffat. Lagade mat och sedan ut igen och plockat ur bilarna som vi ska lämna in för städning imorgon. Kommer sakna min fina pickis. Men kommer fler, är jag helt övertygad om.

Imorgon ska vi in och jobba lite och fixa med bilarna. Sedan på fredag tar vi alla en ledig dag. Päronen och syrran ska åka iväg till Skinnskatteberg och hämta mormor, som börjar bli lite för gammal för att köra själv vissa delar av året. Så hon kommer tillbringa helgen hemma hos oss. Och på lördag skulle tydligen moster med make dyka upp också på middag.

F, u should be here for this..

Tjattade med en kille idag som verkade verkligen helt grym. Jättetrevlig och allt.. så frågade han om min facebook, för det var lättare att prata så tyckte han. Och det högg riktigt till. Jag är en väldigt privat person, av många olika anledningar. Bland annat eftersom jag blivit sårad så många gånger när jag varit mig själv så det har blivit lite självförsvar liksom. Så jag har svårt att lämna ut så pass privata, för mig ivf, saker som min facebook-sida. Där finns ju allt om mig, egentligen. Blir som en mur för mig helt plötsligt. Och det är något jag inte riktigt sett hos mig själv förut. Sure, har alltid haft svårt att släppa in folk. Men en facebook-sida liksom. Och grejen är ju den att den här killen verkade uppriktigt jättesöt och trevlig.

Sedan är det ju så att jag har ett väldigt unikt efternamn. Skulle han ha det skulle han komma åt pretty much allt. Från mitt telefonnummer, till var jag jobbar och vart jag bor. It feels kinda wierd.

I just never saw myself as such a closed person. Not this closed anyway. Kanske det har med F att göra, eller så skulle jag ha reagerat precis likadant innan. Jag venne.. but I don't like it.

// Ida

Godmorgon. Måndag. Morgon. Trött. Blääää.

// Ida