Kan inte sluta gråta. Idag känns det som igår jag förlorade dig, F. Så mkt i omlopp och så många saker som slängs på mig just nu, önskar jag kunde prata med dig. Jag vet ju att du skulle säga de rätta sakerna, vara där, stötta mig, klura ut en lösning. I need you. Jag orkar inte vara utan dig längre. Det enda som rullar i skallen är den här idiotiskt sanna låttexten..

"What's the greatest chapter in your book?
Are there pages where it hurts to look?
What's the one regret you can't work through?
You got it baby, mine would be you
Yeah you got it baby, mine would be you

Mine would be you
Taillights fading
Daylight breaking
Standing there like a fool
When I should've been running
Yellin' out something
To make you wanna hold on to
The best love ever
Boy, can you tell me
The one thing you'd rather die than lose?
Cause mine would be you
Mine would be you, you"

I feel every single word in that lyric. Every, Single. Word.

// Ida

Spenderat dagen i stallet och i ridhuset. Varit iväg med "O" till ridhuset och hoppat lite. Blir så arg på mig själv som inte har kvar ridmusklerna liksom.. jag kan och vet hur man ska rida i huvudet men har liksom tappat musklerna och koordinationen och balansen för det. SUGER!!! Jag KAN ju. Jag vet det. Det stör mig. Men "O" är ju min lilla prins. Han är så snäll och duktig. Och han fick ett jättefint täcke som jag köpt till honom med hans namn på påvägen hem. Och syrran och mamma mobbade mig för han behövde det egentligen inte.. var bara jag som ville använda det. Och så har jag äntligen en häst som kan använda de fina transportskydden som jag köpte för flera år sedan men som hästarna vägrat gå i. Fina märkesskydd från Bucas som kostade runt 800 kr. "O" kan ha dem!! Jag som aldrig varit prylbög förut hade alltså en häst med totalt runt 2 000kr på sig, och då räknar jag inte ens in lädergrimman han hade.

Sedan hem bara för att upptäcka att vi måste byta golvet på transporten (kostade typ 10 000kr tydligen). Mamma klev nämligen genom golvet på sidan vi inte brukar ha någon häst på (tack och lov!!). Annars har liksom transporten varit jäkligt fresch och fin under hela tiden vi haft den men aa.. den är ju ändå 10 år nu. Så får se om vi kommer laga den eller byta in den mot en ny.

Övningslastade ivf åringen sedan (på sidan där golvet var fint) och gick super!! Direkt in och fint ut.

Har fyra bilar på gårdsplanen numera. Men om vecka så blire att vinka hej då till pickisen eftersom vi kommer byta företag och då vill ju de gamla företaget (tyvärr) ha tillbaka den.

Nissan navaran och släpet.

Den här får vi också vinka hej då till nästa vecka. Pappas företagsbil (navaran är ju min och syrrans). En volvo V70 från 2011.

Pappas nya företagsbil (tills vidare ivf). En opel vivaro. Och de sjukt fula fäljarna som kom med.

Och min och syrrans nya företagsbil. En bil som vi ägde förut, men sålda. Och nu har köpt tillbaka. Varit krockad flera gånger. Pappa blev ju påkörd ordentligt så hela ramen blev sne när han var nere i Göteborg för några år sedan. Sedan blev syrran påbackad i Gävle av en gubbe som hade lite väl bråttom och inte såg sig för. Sen fick vi en gång ett träd över den så var en bula i taket. Men allt är fixat nu.

// Ida

Lång dag på jobbet idag. Köpcentret som jag gjort massa pappersjobb på senaste tiden har varit på schemat även idag. Men varit på plats och jobbat lite i fläktrummen och så. Med både pappa och syrran. Har varit en relativt bra dag som rullat på bra.

Hela min vecka gjordes när jag var och köpte ny dator idag. En Sony med touchscreen och nya windows 8. En vit. Jag älskar den. Men håller på och försöker lära mig det här med touchen och appar och shit.. sjukligt svårt för en sådan oteknisk människa som jag. Men glad att jag äntligen har en dator som de datorerna jag fått via jobbet tidigare. Superdåliga billighetsmärken som går sönder på en gång.

// Ida

Får seriöst spader på jobbet just nu. Försöka avsluta ett jobb som någon annan hållit på med i flera år är typ helt omöjligt. Totalt förvirrad över vad han gjort och hur han gjort allting i papprena och ritningarna stämmer inte överrens med flödesschemat och aaa.. vill bara sätta mig ner i fosterställning och gråta och banka huvudet i golvet. Tar en paus och rensar tankarna med en liten promenad med "O" tror jag. Helt j-a omöjligt att vi ska vara klara imorgon med det här.. !!

// Ida

Varit lugn dag. Tänkte inte skriva så mkt. Jobbade med papper hemifrån och var sedan ut och red med syrran på en liten entimmesrunda. Sen stallet och sedan teven med familjen. Snart sussa men först lite läsning. 

Imorgon blire mer pappersjobb, hemifrån. Håller på att sortera en hel bunt med protokoll för ett stort köpcentrum. Tror det är ungefär 10-12 fläktar. Så ska sortera allting fläktvis och det är relativt komplicerat eftersom vissa butiker etc går på mer än en fläkt och aaa.. blir väldigt rörigt och man måste kolla igenom både protokoll, ritningar och flödesscheman. Kollegan som egentligen skulle gjort det klarar inte av det (han som sprungit i det här köpcentrumet i flera år så naturligast att han borte göra det som kan systemet), plus att han är sjukskriven hela tiden. Så då har jag fått givit mig på det istället. Så måste börja med att försöka klura ut hur systemet fungerar, och det är ett väldigt komplicerat återvinningssystem så aa.. det är komplicerat.

Inte många dagar kvar på detta företag nu, snart startar vi eget på allvar. Har i princip resten av året helt inbokat så känns jäkligt bra. Men vet också att det brukar vara som mest jobb i slutet av året. Vi brukar ju alltid få jobba över en massa runt jul/nyår eftersom det är massa deadlines då. Inte mig emot. Bara det håller i sig :)

Första bilden är på "O" innan ridturen idag. Andra på "R" som kom fram i hagen och var sitt normala väldigt söta jag :)

// Ida

Lång dag idag. Började morgonen med att släppa ut alla hästarna. Syrran och jag satte oss sedan i bilen och körde iväg mot Falun för jobb där. "Ett lätt jobb" som pappa uttryckte sig. Jag som börjar kunna det här nu har ju börjat inse att det inte finns något som heter "ett enkelt jobb". Tog oss drygt 2 timmar att köra dit eftersom det var snorhalt på vägarna. Hamnade dessutom bakom en stackare med en gammal bil och sommarhjul som gled runt i 40km/h på en 80km/h-sträcka. Att man inte bara ger upp och vänder.. kan ju jag tycka. Inget är ju värt att offra livet för liksom. 

Ivf. Kontor jobbade vi på idag. Tog oss hela dagen eftersom det krånglade (så klart!!) så åkte därifrån vid tre. Tog oss 1,5 timme hem och när vi kom hem hade morsan gjort hela stallet. Men regnade och blåste så blidde ingen promenad eller ridtur. Hade sett fram emot att rida idag men får bli imorgon istället. 

Jobbar hemifrån imorgon med pappersgöra. Ganska skönt som omväxling men annars har jag lite svårt att sitta still om det blir något längre pappersgöra.

Mamma sa något igår som jag gått och tänkt på idag. Hon sa att det här med F har ju för mig varit "en jäkligt tuff men nyttig läxa". Det stämmer in i sjutton bra. Det är bara synd att jag förlorade en jäkla bra vän pga det. Jag ångrar inte att jag träffade F, trots det onda just nu. Han har gjort mig till en bättre människa och fått mig att tänka om och värdera om livet lite grand. Prioritera om. Men det gör så in i helvete ont. Däremot ångrar jag ju det jag gjort. Och jag ångrar framförallt hur jag talade om allt för F, vilket jag inser nu i efterhand var jäkligt osmidigt och totalt orättvist mot honom. Det ångrar jag djupt. Även om jag tvivlar på att resultatet hade ändrats pga det. 

Har ju börjat snacka runt på internet mer och mer, som mig själv alltså. Och jag vet inte.. det gör nästan ondare än att vara helt själv. Blir hela tiden påmind om hur unik F var och hur svårt det är att släppa in nya människor på livet. Jag behöver ju någon att prata med, som jag verkligen kan prata med om allt. Och ingen av de här killarna jag pratar med är samma sak. De är inte han. Och det känns jobbigt att behöva börja om från början. Det svider liksom varje gång jag ska försöka formulera mig till någon. Allt känns bara sååå fel. 

// Ida

In till stan och jobbade en snabbis imorse och bytte till vinterdäck. Sedan hem och jobba med papper hemifrån. Var riktigt jävla skit när jag kom till kontoret och hade typ inte sovit och haft en apjobbig helg då jag bara tänkt på F typ.. och så frågar farsan om jag vill hänga med honom till Älvsjö (F bor där) för att jobba. Och han såg väl på mig att jag var påväg att gråta, för han sa att jag inte behövde utan kunde jobba hemifrån med papper istället. Jag hatar ju att säga NEJ till honom om jobb och blev en väldigt jobbig situation, så är glad att han kunde läsa av mig. Men klart jag fick dåligt samvete efteråt. Men kändes som om jag hade så enormt mkt med att hålla ett hyfsat glatt humör på morgonen av att över huvud taget åka till jobbet, så åka till ett jobb bara några km från F kändes inte helt OK. 

Som sagt, känner att jag tagit ett steg tillbaka när det kommer till F. Känns som förut hade jag bara abstinens av att inte kunna prata med honom. Nu känns det mer som om det är dags att glömma honom, släppa honom. Gå vidare. Och det vill jag ju inte. Jag tycker ju fortfarande att det känns oavslutat och då är det svårare att släppa. Jag vill ha ett sista kapitel. Lite som att sluta läsa en bok när det bara är ett kapitel kvar bara för att det känns jobbigt att av sluta boken. Jag behöver avsluta boken. Jag vill avsluta boken. Jag vill titta honom i ögonen, hålla hans hand och få honom att förstå hur jävla mycket jag ångrar allting - utom att jag träffade honom, för det kommer jag aldrig ångra. Och få honom att kanske se saker och ting ur min synvinkel. Inte vinna tillbaka honom. Utan bara få honom att förstå. Förklara. Få skäll och höra vad han tycker och tänker. Få det avslutat. Skiljas som vänner. Eller ja.. se mig för den jag är och acceptera att jag gjorde ett misstag. Jag ber inte om en andra chans längre, bara någon form av förståelse. 

---

Suttit med hemsidor idag med. Till nya företaget. Går bra, men svårt med formuleringar och så.. jag som aldrig har svårt med det i vanliga fall.. nu ska jag ut i stallet och dona och sedan ut en promenad med "O". 

// Ida

Fattar inte riktigt varför allt helt plötsligt blivit sämre med känslorna för F. Kanske för att jag lite slutat hoppats att han kommer ändra sig, kanske av någon annan anledning. Det är så mkt hela tiden som påminner mig om honom. Vi pratade med varandra under fyra års tid. Fyra år. Senaste året eller nåt kanske varje dag. Det finns så mkt, ivf hos mig, som har blivit osagt. Det känns oavslutat. En sådan vänskap som vi hade det kan inte bara sluta. Not like that. 

Vissa kanske tycker det är udda att jag skriver om honom på den här bloggen. Att jag öppnar mig så mkt. Att jag klänger mig fast vid någon som uppenbarligen skiter blanka fan i mig. Men den påverkan han har haft på mitt liv går inte att glömma. Han har gjort mig till en bättre människa. Han har funnits där för mig när ingen annan har det. Och jag tror inte ens han vet om det. Han har fått mig att vela mer, annorlunda och öppna mig själv. Det känns fel att bara släppa det. Att inte fighta vidare för att vänskapen ska överleva. 

Jag vet att jag varit något positivt i hans liv med. Jag vet det. Jag vet att jag funnits där för honom precis som han funnits där för mig. Jag vet att han värderade våran vänskap lika högt som jag gjorde. Även om han inte ser det nu, så har han genom dessa fyra år upprepade gånger talat om det för mig. 

Men kanske. Kanske jag litade på honom för mkt när han sa att han aldrig skulle lämna mig, när han sa att inget kunde få honom att springa. Jag vet att det är mitt fel att han gick. Jag visste att han skulle bli arg. Varför är jag då så förvånad över att han bara tvärvände? Antagligen för att jag målade upp honom för högt, trodde han menade det han sa. Hade för stora förhoppningar. 

Jag bara saknar honom så mkt. Det skär. Så små saker genom dagarna som får mig att tänka på honom och må hemskt. Idag till exempel så var kusinerna här tillsammans med deras föräldrar (min farbror och hans särbo). Och de börjar prata om fälgar eftersom kusinen ska köpa en bil och då ingick några fälgar som tydligen var asdyra.. ivf. De satt där och prata om fälgar. Och jag fick sådan klump i halsen. Svalde ner gråten men kunde inte låta bli att tänka på F som kunde prata hur länge som helst om olika fälgar. Och sedan gick de över till att prata om turbo-motorer och då var jag tvungen att gå. Rymde ut i hagen till hästarna och kunde inte låta bli att släppa en tår. 

Det är ju inte meningen att det ska bli såhär. Det är ju meningen att min bästa vän ska vara här och prata om fälgar och turbo-motorer med min familj. Höra dem argumentera om volvo vs saab. Det var ju det som skulle hända. Inte det här. 

Inte det här.

---

För att lämna det tunga så tänkte jag prata om resterande dagen. Vaknade imorse vid halv sju för att gå ut och släppa ut hästarna. Såklart var mamma redan ute i stallet. Vi har rullande schema så att en av oss jämnt får sovmorgon en hel helg. Förra helgen var min helg då jag fick sova. Den här helgen var det mammas tur. Så syrran hade utsläpp igår, men mamma hjälpte henne då. Och idag hade jag utsläpp, varpå mamma hjälpte mig också. Hon kan inte låta bli. Och jag blir så sjukt arg dels för då är vi två som kliver upp fastän det inte behövs och dels för att jag vet att vid lämpligt tillfälle kommer hon kasta det i ansiktet på oss att hon minsann tar många fler utsläpp än vi. 

In och jobba lite framför datorn sen. Sedan kom kusinerna, yngsta kusinen skulle rida lite. 

När de åkt så red jag ut med mamma på "O". Gick kanon idag. Precis vad jag behövde. Skritt och trav och lite traktor samt ko-terapi. Skötte sig utmärkt och börjar äntligen känna lite turbo i honom. Han har liksom segat lite tidigare och inte alls gått på. Men det har börjat ändras. 

Sedan gjordes stallet och sen åkte hästarna in och sedan teven med päronen. Och nu sova. 

Imorgon skulle vi egentligen jobba i Falun men eftersom syrran har sånglektion så gick inte det så blir in till uppsala istället. Och Falun på tisdag. 

Bara två veckor kvar tills vi startar eget. Och jag är så fruktansvärt nervös. Jag är väl en typisk storasyster på det sättet. Jag tar ansvaret över allt, även det som jag inte behöver bära ansvaret över. Känner hela tiden att jag är den avgörande länken till allt och om jag inte är med och driver så händer det inget. Kanske inte så det är, men det är så jag känner. Och nu mer än någonsin skulle jag behöva F's hjälp och råd och han erfarenhet. Jag hoppar in i allt det här läskiga som jag inte har en aning om och även om pappa kan och vet så.. jag vill bara kunna fråga F. I trust him. 

// Ida