Fattar inte riktigt varför allt helt plötsligt blivit sämre med känslorna för F. Kanske för att jag lite slutat hoppats att han kommer ändra sig, kanske av någon annan anledning. Det är så mkt hela tiden som påminner mig om honom. Vi pratade med varandra under fyra års tid. Fyra år. Senaste året eller nåt kanske varje dag. Det finns så mkt, ivf hos mig, som har blivit osagt. Det känns oavslutat. En sådan vänskap som vi hade det kan inte bara sluta. Not like that. 

Vissa kanske tycker det är udda att jag skriver om honom på den här bloggen. Att jag öppnar mig så mkt. Att jag klänger mig fast vid någon som uppenbarligen skiter blanka fan i mig. Men den påverkan han har haft på mitt liv går inte att glömma. Han har gjort mig till en bättre människa. Han har funnits där för mig när ingen annan har det. Och jag tror inte ens han vet om det. Han har fått mig att vela mer, annorlunda och öppna mig själv. Det känns fel att bara släppa det. Att inte fighta vidare för att vänskapen ska överleva. 

Jag vet att jag varit något positivt i hans liv med. Jag vet det. Jag vet att jag funnits där för honom precis som han funnits där för mig. Jag vet att han värderade våran vänskap lika högt som jag gjorde. Även om han inte ser det nu, så har han genom dessa fyra år upprepade gånger talat om det för mig. 

Men kanske. Kanske jag litade på honom för mkt när han sa att han aldrig skulle lämna mig, när han sa att inget kunde få honom att springa. Jag vet att det är mitt fel att han gick. Jag visste att han skulle bli arg. Varför är jag då så förvånad över att han bara tvärvände? Antagligen för att jag målade upp honom för högt, trodde han menade det han sa. Hade för stora förhoppningar. 

Jag bara saknar honom så mkt. Det skär. Så små saker genom dagarna som får mig att tänka på honom och må hemskt. Idag till exempel så var kusinerna här tillsammans med deras föräldrar (min farbror och hans särbo). Och de börjar prata om fälgar eftersom kusinen ska köpa en bil och då ingick några fälgar som tydligen var asdyra.. ivf. De satt där och prata om fälgar. Och jag fick sådan klump i halsen. Svalde ner gråten men kunde inte låta bli att tänka på F som kunde prata hur länge som helst om olika fälgar. Och sedan gick de över till att prata om turbo-motorer och då var jag tvungen att gå. Rymde ut i hagen till hästarna och kunde inte låta bli att släppa en tår. 

Det är ju inte meningen att det ska bli såhär. Det är ju meningen att min bästa vän ska vara här och prata om fälgar och turbo-motorer med min familj. Höra dem argumentera om volvo vs saab. Det var ju det som skulle hända. Inte det här. 

Inte det här.

---

För att lämna det tunga så tänkte jag prata om resterande dagen. Vaknade imorse vid halv sju för att gå ut och släppa ut hästarna. Såklart var mamma redan ute i stallet. Vi har rullande schema så att en av oss jämnt får sovmorgon en hel helg. Förra helgen var min helg då jag fick sova. Den här helgen var det mammas tur. Så syrran hade utsläpp igår, men mamma hjälpte henne då. Och idag hade jag utsläpp, varpå mamma hjälpte mig också. Hon kan inte låta bli. Och jag blir så sjukt arg dels för då är vi två som kliver upp fastän det inte behövs och dels för att jag vet att vid lämpligt tillfälle kommer hon kasta det i ansiktet på oss att hon minsann tar många fler utsläpp än vi. 

In och jobba lite framför datorn sen. Sedan kom kusinerna, yngsta kusinen skulle rida lite. 

När de åkt så red jag ut med mamma på "O". Gick kanon idag. Precis vad jag behövde. Skritt och trav och lite traktor samt ko-terapi. Skötte sig utmärkt och börjar äntligen känna lite turbo i honom. Han har liksom segat lite tidigare och inte alls gått på. Men det har börjat ändras. 

Sedan gjordes stallet och sen åkte hästarna in och sedan teven med päronen. Och nu sova. 

Imorgon skulle vi egentligen jobba i Falun men eftersom syrran har sånglektion så gick inte det så blir in till uppsala istället. Och Falun på tisdag. 

Bara två veckor kvar tills vi startar eget. Och jag är så fruktansvärt nervös. Jag är väl en typisk storasyster på det sättet. Jag tar ansvaret över allt, även det som jag inte behöver bära ansvaret över. Känner hela tiden att jag är den avgörande länken till allt och om jag inte är med och driver så händer det inget. Kanske inte så det är, men det är så jag känner. Och nu mer än någonsin skulle jag behöva F's hjälp och råd och han erfarenhet. Jag hoppar in i allt det här läskiga som jag inte har en aning om och även om pappa kan och vet så.. jag vill bara kunna fråga F. I trust him. 

// Ida

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Känner mig lite allmänt less på den här bloggen eftersom jag vill inrikta mig lite mindre på att skriva om F nu. Inte för att jag känner mindre. Eller mår bättre, för det gör jag verkligen inte.. utan för att jag inte har något mer att tillägga. Har ...

Bilder från förra helgen som jag tog av hästarna och gården :) // Ida ...

Sååå trött. Upp kl fem för att kunna vara i stockholm och jobba vid sju. Ska bara flytta på en fläkt och peka vad de andra ska installera och vart. Sedan drar vi vidare till Borlänge. Och hoppas som fan att vi slipper sova där inatt och att jobbet gå...

Storkok denna söndag med. Kyckling a la jakob med fullkornspasta. Gjord på lättprodukter. Överdrivet gott? Ne. Men helt ok. Även köpt fisk som jag ska variera med i veckan. Känner mig matt i kroppen och beror väl främst på fullkorn som är det enda ja...

Officiell invägning på fredag morgonen. -0,5 kilo från min tidigare lägsta registrerade vikt. Har ju som sagt inte vägt mig så mkt senaste tiden. Morsan sa dock att hon tyckte det lät konstigt, för hon tyckte det såg ut som om jag hade gått ner mer. ...