"I can't help but wonder if in much the same way, we are to offer our scares to the world as evidence of our identity, our life story"

 - Pete Wilson

Kapitler om "scares" i Pete Wilsons senaste bok "let hope in" har berört mig djupt. För er som inte läst honom - gör det. För mig har det öppnat mina ögon otroligt mkt. Och just det där att läsa och känna igen sig i något man trodde man var själv med. Att känna en samhörighet med någon man aldrig trodde man skulle ha något gemensamt med. 

Jag ändrade infot om mig själv igår på min blogg. Det tog ett litet tag för mig att hitta rätt ord. Men till slut kom det relativt naturligt. Först undrade jag om jag kunde skriva så, för "psykisk misshandel och nedtryckning" är för mig ett väldigt allvarligt ordval. Men till slut kom jag fram till att jo, jag kan skriva så. Varför inte? Varför skulle inte mobbing kunna beskrivas som psykisk misshandel? Om det är fysisk mobbning så räknas ju det som misshandel? Så varför ska jag inte kunna beskriva det jag gått igenom som psykisk misshandel? Så därför skrev jag så. 

Jag tror det är svårt för någon som aldrig varit mobbad (använder ordet "mobbad som samlingsuttryck för bl a utfrysning, nedtryckning etc) att på fullaste allvar förstå hur det påverkar en människa. Jag blev mer eller mindre mobbad genom hela grundskolan. Fick så extremt dåligt självförtroende att jag knappt klarade av skolarbetet. Min flykt blev böcker och skrivandet. Och så småning om hästarna. 

Jag gick 12 år i skolan. 12 år av mobbing. Visst, vissa år var det mer än andra men skolan har aldrig varit något positivt för mig. Och mobbningen skedde inte bara bland eleverna. Jag anser mig själv bli nedtryckt, mobbad och förnedrad av lärare också. De vuxna som ska vara där för att hjälpa mig. De har också påverkat mitt idag så enormt dåliga självförtroende. 

Detta resulterade i total breakdown under andra terminen på gymnasiet. Trodde de skulle bli bättre när jag bytte från grundskolan i tätorten till gymnasieskola inne i stan. Men nej. 

Jag kommer ihåg den dagen så jävla bra. En måndag. Jag vet inte exakt vad som hände, men jag bara kom ihåg hur jag inte orkade mer. Hur jag inte passade in, åter igen. Hur de tvingade in mig i en mall som jag inte passade in i. Och för första gången i mitt liv så orkade jag inte vara stark längre. De kallade det för skoltrötthet, jag kallar det för utbränd. Psykisk utbrändhet, fysisk utbrändhet. Total breakdown. Det var sista gången jag satte en fot på den skolan. Jag gick hem och tog ungefär 1,5 år ledigt från skolan. Det bästa jag någonsin kunnat göra. 

Jag började jobba med pappa på deltid. 16 år gammal sprang jag omkring på byggen och jag älskade det. Som lärling hade jag inte speciellt mkt ansvar eller plikter att följa, förutom att hålla mig själv vid liv på byggena. Vilket låter värre än det var. Jag hängde efter pappa, lärde mig nya saker varje dag, fick lön för att vara där. Jag köpte min första kamera för de pengarna. 

Det är först nu som jag börjar se allvaret i vad jag varit med om under min skoltid, hur det har påverkat mig. Ju mer ansvar jag får på mig, desto sämre mår jag. Sociala delen har blivit såååå långt mkt bättre sedan jag började jobba. Kommer ihåg hur jobbigt jag tyckte det var att prata eller diskutera med pappa eller syrran på jobben, för jag var rädd att säga fel eller upplevas som korkad. Det var ju det jag fått slängt i ansiktet på mig genom hela grundskolan ju. Idag kan jag stå och skrika på syrran tvärs över ett bygge utan problem och diskutera öppet och ställa frågor. Men det finns fortfarande en spärr i mig. Det dåliga självförtroendet som återigen dyker upp ibland när jag ska prata med kunder eller medarbetare eller nåt. Och blir jag pressad till det så kraschar jag. Jag har fortfarande den där känslan av att jag inte är bra nog. Att jag inte vill göra fel, säga fel. Jag är fruktansvärd kontrollfreak pga det. För så länge allt är perfekt kan ingen skylla på mig ivf. Och det sätter käppar i hjulet för mig. 

Sedan har jag ju problem med att jobba heltid. Jag kan jobba mkt heltid och övertid i perioder. Men efter ett tag så bryter jag ihop och orkar inte alls. Nu har ju jag annat att göra på gården också. Brukar få höra att det låter som om jag har två heltidsjobb ibland. Och det har jag väl också, på sätt och vis. Kvällar och helger och semestrar går till att jobba på gården. Men det är ju meningen att det ska vara en hobby, även om det inte alltid känns så. 

Skolan har påverkat mig enormt mkt. Vissa dagar är jag glad att jag fått uppleva det jag gjort. Jag är en jävligt stark människa och ger inte upp så jävla lätt om jag väl bestämt mig. Och jag kan pusha igenom jobbiga saker, hur ont det än gör. Coz Ive been through worse. 

Men vissa dagar önskar jag verkligen att jag var som alla andra. Att jag passade in. Att saker och ting skulle varit lättare för mig. Vissa dagar önskar jag att jag tyckt om skolan, för jag skulle vela plugga vidare. Men rädslan för att må så dåligt flera år igen håller mig tillbaka. Jag önskar att jag var någon som pratade mkt ibland, för det är lättare att skaffa sig vänner och så då. Men jag är ingen ljudlig människa. Och folk mixar ofta det med att jag är blyg, men jag ser inte mig själv som blyg. Jag är bara fåordig och jag suger på att kallprata. Jag är mer "lets get to the point" på en gång. 

Men mest av allt önskar jag att jag hade självförtroende som alla andra. Att jag vågade ta för mig mer. Och det har min skoltid tagit ifrån mig. Det kommer jag alltid behöva kämpa med. Alltid

// Ida

Jag har försökt unvika att uttala mig om den tragiska olyckan där Paul Walker och Roger Rodas tyvärr gick bort. Det är givetvis fruktansvärt hemskt. De var unga och hade båda barn och det var en olycka som hade kunnat förhindras (hur den än gick till eftersom ingen riktigt vet, än). 

Men jag måste få kommentera vilka jävla as media är i stunder som detta. Hur fan kan man vara så fruktansvärt rubriks-kåta att man försöker sälja det som "se stjärnans sista stund i livet" och "så sörjer kändisarna den avlidna Paul Walker". ALLVARLIGT?? Blir spyfärdig, på riktigt. 

Ingen brydde sig ett skit om Paul innan olyckan, och som vanligt när någon dör tragiskt och ungt så är alla där och "RIP Paul, du var en sådan underbar skådis". Och sedan har de typ sett halva sista F&F filmen. 

Jag var ett stort fan av Paul. Jag har sett det mesta han gjort, även det som är riktigt uruselt. Och jag tyckte om honom som person främst. Läst en hel del intervjuer etc med honom och han verkade så otroligt jordnära och förståndig. Och det är otroligt sorgligt att han lämnar efter sig sin 15-åriga dotter Meadow Rain. Har inte ens nämnts i media tror jag. Horribelt och tragiskt är det att media är sådana otroliga rövarslen som bara vill sälja rubriker. But what else is new. 

Jag önskar mig lite mer riktiga nyhetstidningar än alla jävla skvallerblaskor som alla tidningar gått och blivit till. 

Ja, jag är förbannad..

// Ida

Påväg med "S" på en en månads inridningsläger. Tänk att jag snart har två avkommor som är inridna!! Betydligt kortare till enköping än till norrköping ivf :) eller ljungby för den delen.

// Ida

Vaknade imorse och kollade mig själv i spegeln. Kletig mascara och håret i en slarvig knut mitt uppe på skallen. Man skulle kunnat tro att jag var på fyllestigen igår.
Sedan var det ju så klart omöjligt att snygga till håret inför dagens sysslor. Funderar starkt på att åka till en frisör och be dem go wild. Klipper ju mitt eget hår i vanliga fall. Har gjort länge. Sparar pengar. Men som syrran säger "du har ju pengar så varför spara in på något sånt?". Har liksom haft mitt hår på samma sätt; långt, uppklippt och mörkbrunt sedan jag var gammal nog att kunna säga "nej" till mamma som envisade sig att klippa pottfrilla på mig när jag var liten och oskyldig. Kanske dags för något nytt?? Eller ja venne.. I kinda like my hair. Lite slitet möjligen men I like it.

// Ida

Bio med syrran var helt OK. Spenderade 2,5 timme i en biosalong i tankarna på något helt annat. F, så klart. Var ju därför jag skulle ut och hitta på något, för att INTE göra det. Haft grymt mkt huvudvärk på senaste tiden, stora funderingar på om det kan vara stress. Kommit på mig själv flera gånger om dagen att bita ihop käkarna, vilket jag gör vid stress. Även vaknat på natten av att jag gör det. Antagligen det som resulterar i huvudvärken. Den sitter liksom i käken och sprider sig till nacken, huvudet och ena axeln. Jag orkar inte längre.. jag känner mig så jäkla tapper som över huvud taget klarar av att gå upp på morgonen just nu. Och den energin det tar mig att ta mig genom en dag.. jag orkar inte. Alla säger åt mig att jag måste göra något åt det här, att jag håller på att bränna ut mig totalt. Men anledningen att jag mår så dåligt har ju med F att göra. Jag sover inte, stressar för mkt, jobbar för mkt (för att komma undan tankarna på honom). Han är det första jag tänker på när jag vaknar, sista jag tänker på när jag somnar. Han är med mig konstant. Och det som gör att jag mår som jag gör har till 100% att göra med att jag är orolig för honom och att jag är tyngd av dåligt samvete. Och hur ska jag kunna gå vidare från det utan att ta kontakt med honom? Ibland tror jag att allt jag behöver från honom är bara några ord, "jag mår bra, det är okej, du kan släppa mig". Samtidigt vet jag att jag vill inte släppa honom, jag vill inte gå min väg från honom. Han är familj för mig. En av de få människorna jag släppt nära inpå livet och jag kan inte bara släppa något sådant. Im not that kinda girl. För mig håller vänskap för livet, för mig är vänner på den nivån familj. Och familj ger man aldrig upp om, även om familjen ger upp själva. 

Jag önskar verkligen att jag var värd att kämpa för. Åtminstone för någon, någon gång. Men som vanligt är jag förevigt osynlig..

// Ida

Avslutade precis min första skrivna låt sedan F. About him OFC. I bilen påväg in till stan. Makes me sad. Har lite småpyssel kvar med den men pretty much klar. Den heter "Dont let me". Önskar nu mer än någonsin att jag kunde spela ett instrument så jag kunde skriva musik till den med.. Pappas musikkompisar brukar ju vela hjälpa mig med den biten men deras musikstil är så långt ifrån min så vill inte lämna texterna dit riktigt.

// Ida

Tydligen så letar sig Jehovas vittne hela vägen ut hit, de var precis här och hälsade på. Vi bor typ 20 min rätt ut i skogen från närmsta samhälle (en tätort med ca 1500 pers totalt). Så hur hittade de hit? De tyckte ivf vi hade det jättefint här och berömde både hus, hästar och gård. Haha.. ahhh.. funderar fortfarande på varför de knackar dörr HÄR. 

Städat och donat idag. Varit i stallet. Snart förbereda för en biokväll med syrran inne i Uppsala. Egentligen har jag ingen lust alls men aaa.. någon gång måste man börja sätta fötterna utanför gården. I just wish it didn't hurt so bad. 

Vackra "M" får pryda dagens bild, tagen i vintras :)

// Ida

Bild 1) Lillprisen <3 "W"

Bild 2) "S"

Bild 3) "O" och "R"

Bild 4 och 5) Ett träd i hagen som jag jämt brukar ta bilder på typ.. :)

Bilder på fina "R" från i somras :) Han är som sagt 1 år gammal och hälften halvblod så därför han ser ut som han gör, den stackarn.. jag som hade hoppats på att det skulle bli mer ponny i honom.

Våran minishettis "V" som är ute på foder nu tillsammans med våran andra shettis. Dock så har vi nu bestämt oss för att sälja dem båda, till hon som har dem på foder. Skönt tycker jag.. två hästar mindre :) 

Fotograferar ju en hel del. Mest naturen och djuren dådå. Också några bilder från i somras som jag tagit:

Och så några på fina "M". Ett av mina avelsston :)

Första två bilderna är på "S" och den sista är på "O" och "R" från i somras:

Den mest underbara dagen i hela mitt liv, när "O" föddes. Hade kostat mig så många tårar och pengar och tid och år att få fram honom. Äntligen hade jag en avkomma efter mitt underbara sto "J". Hon fick ju först ett stoföl som inte överlevde + att det tog jättelång tid att få henne dräktig eftersom hon krånglade så mkt. Men så en underbar dag, närmare bestämt den 1 maj (18 dygn över tiden!!) klockan halv tre mitt på ljusa dagen medan vi höll på att stänga staket med både fyrhjuling och stereo igång, så dök han upp. Grät som en gris kan jag säga.. min alldeles egna "O". Idag är han inridning och fyller ju 5 hela år vid nyårsskiftet. Crazy. 

"O" bara en vecka gammal :)

Min vackra "O". Som jag nu har haft halva mitt liv typ. Och halva hennes. 12 år har vi hållit ihop hon och jag. Och innan dess var hon väl inte helt okänd heller, då kusinerna ägde henne innan jag tog över henne. Hon har funnits i familjen sedan hon var 4 år gammal, och nästa år (2 maj) fyller hon 23 år! Gamla damen. Vet att det låter klyschigt, men för mig är det på fullaste allvar - hon har varit min bästa kompis. När andra mobbades, när jag inte passade in, när livet gick/går tungt. Då har min terapi varit henne och en lång, snabb galopp ut i ingenstans. Nu rids hon ju inte längre, och jag saknar det som fan. Men istället får jag ju nöjet att rida omkring på hennes son, vilket kanske idag inte är samma sak, men som jag hoppas kommer bli samma sak. Så småning om. Hästarna betyder så mkt för mig, de har varit där för mig när ingen annan har det. De har inte dömt mig eller brytt sig om mina dramautbrott. De vänder en inte ryggen och de är en trogna. Helt enkelt, hästarna har varit mina bästa vänner. Hur klyschigt det än må vara..

// Ida