Jag har inte orkat idag. Inte orkat någonting. Jobbade, bara för att åka hem och jobba hemifrån istället. Påbörjade en promenad, bara för att avsluta den efter tio minuter. Skulle äta gott idag, men sket i det också. Jag har bara inte orkat idag. Haft så ont i mitt knä och fick håll efter bara en minuts promenad och har sovit sååå jäkla dagligt i flera nätter nu. I just.. today I just couldnt smile and pretend. Somnade en stund vid halv åtta bara för att vakna några timmar senare. Men ska försöka somna om nu. Jag behöver sömnen. 

Imorgon straffar det sig ivf.. blir extra lång promenad. Men i vanliga fall har jag inget emot det. Det är lite terapi liksom. Min radiokanal på, som jag bara kan lyssna på när jag är ute och går eftersom mottagningen inne i huset och stallet suger. Och bara jag och mina tankar och musiken. Terapi. Men idag.. nee.. tröttheten blev bara för mkt helt enkelt. 

// Ida

Such a wierd day.. kan inte sova, så kan ju lika gärna blogga. Den där jäkla känslan av hemlängtan som kommit tillbaka lite. Längtar efter F. Saknar att bara ha någon att prata med really.. ha hans visa ord och peppning. Wishin things were different. Jag har aldrig varit bra på att acceptera saker jag inte vill acceptera. Jag är van vid att om jag jobbar tillräckligt hårt för något så kan jag få det. Men det verkar inte så med honom. Jag vill be om ursäkt - på riktigt. Jag vill förklara - på riktigt. Jag vill att han ska vara arg och skrika på mig - på riktigt. Jag vill att han ska försöka sätta sig in i min sits och försöka förstå - på riktigt. Its just wierd not havin him around anymore. Och vissa dagar bara slår det mig. I hurt him så mkt att han gav upp hoppet om mig. Och jag vet att jag inte är helt enkel.. jag har mkt bagage. Jag bara önskar att han hjälpt mig bära dem istället för att gå iväg. Jag behöver någon som kan hjälpa mig bära på allt. Det blir lättare att gå upp ur sängen på morgonen, fokusera på annat, försöka tänka bort honom. Men det går aldrig över. Det blir aldrig lättare när jag väl tillåter mig själv att tänka på honom. Hur jag sårade honom. Han förtjänar inte det. Hur ska jag någonsin hitta någon som kan stå ut med allt mitt bagage och som älskar mig för mina negativa sidor också, på samma sätt som jag älskade F's alla olika sidor?! Jag önskar mer än någonsin att F var killen som reste sig och hjälpte mig. Försökte förstå hur mitt liv sett ut.. men jag förstår varför han reagerat som han gjort. Det gör jag verkligen. Han är en känslig kille och jag sårade honom. Bad.

Och hans födelsedag kommer snart.. jag har sagt grattis till honom hans senaste tre födelsedagar. Jag vet inte ens hur jag ska ta mig igenom den dagen?! Och inte kunna kontakta honom? Det är en dag jag VERKLIGEN bävar för. 

---

Senaste dagarna har varit lite stressade. Tisdag jobbade syrran och jag i Ockelbo. Skitdag, skitjobb rent ut sagt. Krångelställe kan man lugnt säga. Skulle ju inte gå alls i tisdag hade jag ju bestämt men slutade med en 1 timme och 10 minuter lång promenad ivf. 

Onsdag jobbade jag i Bålsta med farsan och syrran. Såna dagar jag verkligen uppskattar. Få jobba med dem båda och lära sig av pappa. Sedan han blev chef har ju syrran och jag blivit lite mer lämnade åt oss själva. Han jobbar ju mkt på kontoret och har alla andra anställda att se till. Så var riktigt kul att få några timmar med honom på jobbet. Gick ut och gick när jag kom hem, 1 timme och 35 minuter. 

Idag har jag varit till ridhuset med pappa och syrran och hästen "O". Pappa tömkörde först och sedan red jag. Syrran hade lektion med mig. Hon är ju mer dressyrryttare och jag är mer inriktad på hoppning, även om jag ridit en del dressyr med. Så blev bara lite enklare i skritt och trav med ställning och min sits etc. Har ju inte ridit regelbundet på flera år och dessutom är ju "O" bara 4,5 år gammal. Så för mig gäller det att hitta tillbaka och framförallt lära mig rida honom. Veta vad jag kan kräva av honom liksom. 

Sedan hem för en promenad med syrran. Hade bestämt redan för flera dagar att vi skulle ta oss en längre promenad. Vi hade planerat vilken väg vi skulle gå, men visste inte alls hur långt det var. Slutade med att vi var ute i 2 timmar och 25 minuter. 12,5 kilometer. 916 kalorier brända. Alltid skoj att gå med syrran men blir ju allt mer sällan i och med att hon inte bor hemma längre. 

Neee.. ska väl försöka mig på att sova lite grand igen. Men tårarna liksom vägrar sluta rinna. Jag vet att jag säger det ofta, men kan inte låta bli. Jag. Saknar. Honom. Och jag önskar han kunde inse att han fortfarande har en vän i mig och att mitt beslut att tala om sanningen för honom var för att jag ville att han skulle veta om det. Jag ville från och med nu vara 100% ärlig mot honom. Han kan lita på mig nu. 

Men en mer smärtsammare tanke fortsätter att komma upp till ytan.. kanske jag helt enkelt aldrig betydde så mkt som jag trodde att jag gjorde för honom. För varför skulle han annars bara ge upp om mig? I dont get that part.. 

// Ida