Lång dag idag. Började morgonen med att släppa ut alla hästarna. Syrran och jag satte oss sedan i bilen och körde iväg mot Falun för jobb där. "Ett lätt jobb" som pappa uttryckte sig. Jag som börjar kunna det här nu har ju börjat inse att det inte finns något som heter "ett enkelt jobb". Tog oss drygt 2 timmar att köra dit eftersom det var snorhalt på vägarna. Hamnade dessutom bakom en stackare med en gammal bil och sommarhjul som gled runt i 40km/h på en 80km/h-sträcka. Att man inte bara ger upp och vänder.. kan ju jag tycka. Inget är ju värt att offra livet för liksom. 

Ivf. Kontor jobbade vi på idag. Tog oss hela dagen eftersom det krånglade (så klart!!) så åkte därifrån vid tre. Tog oss 1,5 timme hem och när vi kom hem hade morsan gjort hela stallet. Men regnade och blåste så blidde ingen promenad eller ridtur. Hade sett fram emot att rida idag men får bli imorgon istället. 

Jobbar hemifrån imorgon med pappersgöra. Ganska skönt som omväxling men annars har jag lite svårt att sitta still om det blir något längre pappersgöra.

Mamma sa något igår som jag gått och tänkt på idag. Hon sa att det här med F har ju för mig varit "en jäkligt tuff men nyttig läxa". Det stämmer in i sjutton bra. Det är bara synd att jag förlorade en jäkla bra vän pga det. Jag ångrar inte att jag träffade F, trots det onda just nu. Han har gjort mig till en bättre människa och fått mig att tänka om och värdera om livet lite grand. Prioritera om. Men det gör så in i helvete ont. Däremot ångrar jag ju det jag gjort. Och jag ångrar framförallt hur jag talade om allt för F, vilket jag inser nu i efterhand var jäkligt osmidigt och totalt orättvist mot honom. Det ångrar jag djupt. Även om jag tvivlar på att resultatet hade ändrats pga det. 

Har ju börjat snacka runt på internet mer och mer, som mig själv alltså. Och jag vet inte.. det gör nästan ondare än att vara helt själv. Blir hela tiden påmind om hur unik F var och hur svårt det är att släppa in nya människor på livet. Jag behöver ju någon att prata med, som jag verkligen kan prata med om allt. Och ingen av de här killarna jag pratar med är samma sak. De är inte han. Och det känns jobbigt att behöva börja om från början. Det svider liksom varje gång jag ska försöka formulera mig till någon. Allt känns bara sååå fel. 

// Ida

In till stan och jobbade en snabbis imorse och bytte till vinterdäck. Sedan hem och jobba med papper hemifrån. Var riktigt jävla skit när jag kom till kontoret och hade typ inte sovit och haft en apjobbig helg då jag bara tänkt på F typ.. och så frågar farsan om jag vill hänga med honom till Älvsjö (F bor där) för att jobba. Och han såg väl på mig att jag var påväg att gråta, för han sa att jag inte behövde utan kunde jobba hemifrån med papper istället. Jag hatar ju att säga NEJ till honom om jobb och blev en väldigt jobbig situation, så är glad att han kunde läsa av mig. Men klart jag fick dåligt samvete efteråt. Men kändes som om jag hade så enormt mkt med att hålla ett hyfsat glatt humör på morgonen av att över huvud taget åka till jobbet, så åka till ett jobb bara några km från F kändes inte helt OK. 

Som sagt, känner att jag tagit ett steg tillbaka när det kommer till F. Känns som förut hade jag bara abstinens av att inte kunna prata med honom. Nu känns det mer som om det är dags att glömma honom, släppa honom. Gå vidare. Och det vill jag ju inte. Jag tycker ju fortfarande att det känns oavslutat och då är det svårare att släppa. Jag vill ha ett sista kapitel. Lite som att sluta läsa en bok när det bara är ett kapitel kvar bara för att det känns jobbigt att av sluta boken. Jag behöver avsluta boken. Jag vill avsluta boken. Jag vill titta honom i ögonen, hålla hans hand och få honom att förstå hur jävla mycket jag ångrar allting - utom att jag träffade honom, för det kommer jag aldrig ångra. Och få honom att kanske se saker och ting ur min synvinkel. Inte vinna tillbaka honom. Utan bara få honom att förstå. Förklara. Få skäll och höra vad han tycker och tänker. Få det avslutat. Skiljas som vänner. Eller ja.. se mig för den jag är och acceptera att jag gjorde ett misstag. Jag ber inte om en andra chans längre, bara någon form av förståelse. 

---

Suttit med hemsidor idag med. Till nya företaget. Går bra, men svårt med formuleringar och så.. jag som aldrig har svårt med det i vanliga fall.. nu ska jag ut i stallet och dona och sedan ut en promenad med "O". 

// Ida

Fattar inte riktigt varför allt helt plötsligt blivit sämre med känslorna för F. Kanske för att jag lite slutat hoppats att han kommer ändra sig, kanske av någon annan anledning. Det är så mkt hela tiden som påminner mig om honom. Vi pratade med varandra under fyra års tid. Fyra år. Senaste året eller nåt kanske varje dag. Det finns så mkt, ivf hos mig, som har blivit osagt. Det känns oavslutat. En sådan vänskap som vi hade det kan inte bara sluta. Not like that. 

Vissa kanske tycker det är udda att jag skriver om honom på den här bloggen. Att jag öppnar mig så mkt. Att jag klänger mig fast vid någon som uppenbarligen skiter blanka fan i mig. Men den påverkan han har haft på mitt liv går inte att glömma. Han har gjort mig till en bättre människa. Han har funnits där för mig när ingen annan har det. Och jag tror inte ens han vet om det. Han har fått mig att vela mer, annorlunda och öppna mig själv. Det känns fel att bara släppa det. Att inte fighta vidare för att vänskapen ska överleva. 

Jag vet att jag varit något positivt i hans liv med. Jag vet det. Jag vet att jag funnits där för honom precis som han funnits där för mig. Jag vet att han värderade våran vänskap lika högt som jag gjorde. Även om han inte ser det nu, så har han genom dessa fyra år upprepade gånger talat om det för mig. 

Men kanske. Kanske jag litade på honom för mkt när han sa att han aldrig skulle lämna mig, när han sa att inget kunde få honom att springa. Jag vet att det är mitt fel att han gick. Jag visste att han skulle bli arg. Varför är jag då så förvånad över att han bara tvärvände? Antagligen för att jag målade upp honom för högt, trodde han menade det han sa. Hade för stora förhoppningar. 

Jag bara saknar honom så mkt. Det skär. Så små saker genom dagarna som får mig att tänka på honom och må hemskt. Idag till exempel så var kusinerna här tillsammans med deras föräldrar (min farbror och hans särbo). Och de börjar prata om fälgar eftersom kusinen ska köpa en bil och då ingick några fälgar som tydligen var asdyra.. ivf. De satt där och prata om fälgar. Och jag fick sådan klump i halsen. Svalde ner gråten men kunde inte låta bli att tänka på F som kunde prata hur länge som helst om olika fälgar. Och sedan gick de över till att prata om turbo-motorer och då var jag tvungen att gå. Rymde ut i hagen till hästarna och kunde inte låta bli att släppa en tår. 

Det är ju inte meningen att det ska bli såhär. Det är ju meningen att min bästa vän ska vara här och prata om fälgar och turbo-motorer med min familj. Höra dem argumentera om volvo vs saab. Det var ju det som skulle hända. Inte det här. 

Inte det här.

---

För att lämna det tunga så tänkte jag prata om resterande dagen. Vaknade imorse vid halv sju för att gå ut och släppa ut hästarna. Såklart var mamma redan ute i stallet. Vi har rullande schema så att en av oss jämnt får sovmorgon en hel helg. Förra helgen var min helg då jag fick sova. Den här helgen var det mammas tur. Så syrran hade utsläpp igår, men mamma hjälpte henne då. Och idag hade jag utsläpp, varpå mamma hjälpte mig också. Hon kan inte låta bli. Och jag blir så sjukt arg dels för då är vi två som kliver upp fastän det inte behövs och dels för att jag vet att vid lämpligt tillfälle kommer hon kasta det i ansiktet på oss att hon minsann tar många fler utsläpp än vi. 

In och jobba lite framför datorn sen. Sedan kom kusinerna, yngsta kusinen skulle rida lite. 

När de åkt så red jag ut med mamma på "O". Gick kanon idag. Precis vad jag behövde. Skritt och trav och lite traktor samt ko-terapi. Skötte sig utmärkt och börjar äntligen känna lite turbo i honom. Han har liksom segat lite tidigare och inte alls gått på. Men det har börjat ändras. 

Sedan gjordes stallet och sen åkte hästarna in och sedan teven med päronen. Och nu sova. 

Imorgon skulle vi egentligen jobba i Falun men eftersom syrran har sånglektion så gick inte det så blir in till uppsala istället. Och Falun på tisdag. 

Bara två veckor kvar tills vi startar eget. Och jag är så fruktansvärt nervös. Jag är väl en typisk storasyster på det sättet. Jag tar ansvaret över allt, även det som jag inte behöver bära ansvaret över. Känner hela tiden att jag är den avgörande länken till allt och om jag inte är med och driver så händer det inget. Kanske inte så det är, men det är så jag känner. Och nu mer än någonsin skulle jag behöva F's hjälp och råd och han erfarenhet. Jag hoppar in i allt det här läskiga som jag inte har en aning om och även om pappa kan och vet så.. jag vill bara kunna fråga F. I trust him. 

// Ida

Syrran och morsan har provbakat cupcakes idag. Och duktiga jag har stått emot faktiskt!! Men kunde inte låta bli att sitta nere i köket och förundras över hur duktiga de faktiskt är på att baka. Och självklart, fota när allt var klart.

De översta cupcakesen är browniemuffins med kaffe-frosting. Och de under är vaniljmuffins fyllda med jordgubbscurd och vit choklad-frosting. Sedan har de försökt färga lite och fixa lite eftersom de ska bakas till en halloweenfest som syrran ska på. 

Sedan tog jag några foton på vårat kök, som min mamma inrett och är så stolt över. Sedan mellersta bilden är alla priser syrran plockat med sin pålle. Och understa bilden är de priser jag plockat med mina pållar (de blåa väger tyngst där i och med att de är det högsta man kan få på premieringar).

Nu ska jag försöka sova. Hela dagen har tröttat ut mig lite.. mkt känslor har kommit ut idag. Och jag brukar ju i regel försöka svälja så mkt av mina känslor och tankar som möjligt när jag mår dåligt. Därför, när det väl kommer ut, kommer det sååå mkt. Och efteråt blir jag så trött så aaa.. och idag fick jag till och med huvudvärk och typ feberfrossa efter allt. 

Men blir upp tidigt imorgon eftersom jag har utsläpp av alla hästarna :) 

// Ida

Hur kan ett vanligt bråk med syrran om pengar och hästarna förvandlas till att jag stortjuter om F?? Jag försöker hålla allt tillbaka hela tiden att när jag väl släpper ut det så blir det så mkt liksom. Jag exploderar. Nu känner jag mig alldeles febrig med huvudvärk och fryser. Jag bara.. känner mig så ensam. 

// Ida

Jag vill inte fortsätta såhär. Tårarna bara rinner. Jag vill inte fortsätta leva mitt liv utan din vänskap. Jag saknar dig så otroligt mkt och jag saknar din peppning och hur du jämt var på min sida. Jag saknar din vänskap mer än jag saknar något eller någon annan och det krossar mig vissa dagar att ens tänka på att jag kanske aldrig kommer få prata med dig igen.. Jag orkar inte. Jag vill bara prata, kanske en kram. Jag vill att saker och ting ska vara som det var innan. Jag vill veta att du mår bra. Jag vill veta vad som händer i ditt liv. Ovisheten är hemsk.

Jag saknar dig, F. Mer än du någonsin anar.

// Ida

Vaknade brutalt imorse då syrran väckte mig eftersom vi skulle iväg och kolla på en hästtävling. Totalt glömt bort det. Väl där var det bara att vända för våran pålle som skulle vara med (som är utlånad) var struken eftersom det hade varit för helt för dem att åka imorse. 

Drömde en så konstig dröm inatt. Om F. Vi var tillsammans. Bodde tillsammans. Men F ville inte vara med mig. Han var arg på mig på något sätt och tillbringade all sin tid med sina kompisar. Och jag hade sådan jäkla panikkänsla, samma panikkänsla som jag kan få ibland på riktigt. Att han inte vill vara med mig, att han inte vill vara i mitt liv. Att han är arg och ledsen och jag når liksom inte fram och kan trösta honom. Hjälpa honom. 

Bara en sjukt obehaglig dröm..

Officiellt tappat 16 kilo nu. Tycker det går så jäkla långsamt men samtidigt så är det väl så det ska vara, egentligen.. det här ska ju vara hållbart och inte bara gå ner en massa för att sedan gå upp igen. Men aaa.. känns drygt mellanåt..

// Ida