Insåg precis varför jag varit så besatt av att kolla nyhetstidningar senaste tiden. Sure, jag har nästan varje dag kollat igenom aftonbladet bara för att hålla mig uppdaterad. Men senaste tiden har jag kollat på tre nyhetstidningar minst en gång om dagen. Aftonbladet, unt och dn. Insåg först idag varför. Jag kollar efter olyckor. För tänk om F varit i en bilolycka och jag inte får reda på det? De står ju inga namn utskrivna men jag vet ju hans ålder och sånt.. så skulle det vara något skulle jag kanske kunna förstå om det är han. Vill jag tänka ivf. Frågan är vad jag skulle göra åt saken om jag misstänkte att han varit inblandad. 

Jag har sån enorm skräck för att något ska hända de jag älskar. Och att förlora honom nu skulle jag inte klara.. önskar verkligen att jag bara kunde få höra av honom så jag vet att han är okej. Jag vet att jag antagligen oroar mig i onödan men.. jag kan inte förlora honom så. 

// Ida

- 1 kg so far denna vecka! Men den officiella invägningen är imorgon bitti :)

Det betyder -14 kilo totalt so far!!

// Ida

Drömde en sådan underbar dröm inatt och vaknade till verkligheten. Med tårar i ögonen försökte jag somna om men misslyckades. Drömde att jag hade lunch med F och att han börjat förlåta mig. Det finns inget jag hellre skulle önska än att han hade ett intresse av att ha kvar mig i sitt liv. Vissa dagar är så smärtsamma att det bokstavligt talat gör ont. Och inget kan få det att försvinna. Jag saknar honom och oroar mig för honom. Skulle bara vela veta hur han har det. Om han är okej. 

Han är verkligen den bästa personen jag vet. Snäll och omtänksam och helt underbar på så många sätt. Och jag är väldigt kräsen med människor. Har svårt att tycka om människor och brukar i regel dömma rätt hårt för att slippa bli sårad själv.  Jag hatar mig själv för att jag sårat honom istället. Men egentligen behöver det ju inte vara så.. Vi kan ju vara tillsammans, som vänner eller något mer, om han bara släppte in mig igen. Men jag förstår varför han inte kan. Varför han inte vill. Jag bara önskar att han ville det. 

Tänker verkligen på honom 24/7 och kan inte sluta. Han är det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen, sista innan jag somnar. Visst har det blivit lättare, jag gråter ju inte konstant. Men det är fortfarande svårt att inte ha någon att prata med. Att inte ha sin bästa vän i närheten. 

Samtidigt känner jag att det kanske måste bli såhär, för en stund i varje fall. Jag måste försöka lappa ihop mig själv, hitta tillbaka till mig själv och vela vara 100% mig själv innan jag kan släppa in någon alls i mitt liv. 

Men det känns väldigt ouppklarat det här med F. Jag tror att om jag ska kunna släppa allt helt måste jag få ett avslut på det hela. Inte bara att han slutar svara på mina meddelanden. Jag behöver ett riktigt, riktigt avslut. 

Och inte blir det ju bättre av att jag går omkring med en intensiv hunger hela tiden. Denna vecka har verkligen varit jobbig. Men jag har varit duktig!! Tackade i måndags nej till en scandic frukost med kollegorna. Medan de åt pannkakor, ägg, bacon etc så drack jag kaffe och lite apelsinjuice. Sedan till lunch var det lasange och jag tog fisk istället.. och igår så var det hamburgarbuf'é. Jag tog köttgryta. Verkligen inte fuskat alls denna vecka, utan nästan levt lite under det jag normalt brukar äta. Och det känns. Konstant intensiv hunger. Och även om jag äter så är jag som ett bottenlöst hål typ. Aldrig helt mätt och hungrig igen efter någon timme bara. Dessutom gått på promenader med morsan, 1,5-timmes promenader. 

Tror dock syrran klår mig denna vecka. Hon har ätit något dåligt på sin resa ner till Tunisien och spenderat ett dygn med rejäl magsjuka. Stackarn. Men på lördag kommer hon hem! Äntligen. 

Något som jag oroar mig lite för dock är att jag börjar få dåligt samvete av att äta. Nästan varje gång jag äter så känns det som om jag äter för mycket, även fast jag håller mig inom mina kalorier. Speciellt sedan F känns det som om jag bara borde sluta äta helt.. och trots att jag gått ner 13 kilo nu så ser jag ingen skillnad själv, även om folk säger till mig att jag verkligen rasat i vikt. Jag ser fortfarande magen och låren. 

För mig har ju en stor motivation blivit att om jag går ner kanske det blir lättare för F att förlåra mig. Jag vet inte varför jag tänker så, men det känns så. Självförtroendet har svikit mig rejält sedan allt med honom och jag vet att det egentligen är självförtroendet som måste upp på mig och inte vikten som måste ner, eller både och i ju för sig.. 

Exempel. Idag har jag ätit 3 dl lättyoghurt (65 kalorier/100gram) med en banan i. Klockan är halv fyra på eftermiddagen. Och det är allt jag ätit. Och jag har dåligt samvete över att gå ner till köket efter det här blogginlägget för att göra middag på köttfärs istället för kyckling. Vi hade ingen kyckling hemma.. 

Men idag är ivf sista dagen för den här veckan. Räknade att jag ungefär, på fyra dagar, har ätit sammanlagt. 2600 kalorier. På fyra dagar (D v s om jag äter 600 kalorier idag). Så då borde jag ju inte ha sååå dåligt samvete för fredagen då jag får äta.. right?! Urk.

// Ida