Dagens måltider

OBS! Jag räknar inte grönsaker.

Lunch: Fisk, lite potatis, massa sallad (tomat, isbergssallad, morötter, kål)

Middag: Nötkött, liiiite potatis, lite sås och massa sallad (tomat, majs, isbergssallad)

Hade tänkt att även äta lite lättyoghurt på kvällen men osmarta jag hade glömt att köpa så fanns bara 2,5%-ig hemma så blidde ingenting tyvärr. Dricka mig mätt istället. Skulle bara veta dock hur gärna jag ville ha lasange till lunch idag.. fanns ju att välja på restaurangen. Men nej, det blev fisk istället. Duktiga jag.

// Ida

Tänkte skriva ner lite om viktnedgången på en gång. Har nämligen sedan i våras försökt gå ner i vikt, mycket var egentligen för F skull, även om det fanns flera bidragande orsaker. Nu står jag väl mer på egna ben, fast besluten om att fortsätta min viktresa neråt. Kanske, kanske det blir lättare för F att vela ha kontakt med mig när jag gått ner till en bra storlek också. 

Jag började min viktnedgång med att räkna kalorier. Använde en kaloriräknarapp som jag verkligen rekomenderar, lätt att använda! På det började jag ta fler promenader och började sedan använda mig av crosstrainer. Och jag gick ner en del på det sättet. Ca 7 kilo. Men sedan tog det tvärstopp. Gick varken upp eller ner hur jag än gjorde. Så blev rätt less på allt en stund och slutade räkna. Gick väl kanske upp ett kilo på 3-4 veckor eller nåt.. men tog nya krafter. Denna gång med en ny metod. Skippade hela räknandet och bestämde mig för att köra lite mer hard core. 5:2 metoden fast min egen metod. Fyra gånger i veckan (måndag-torsdagI äter jag 500-800 kalorier. Fredagar har jag fuskdag då jag äter godis och pizza eller vad jag nu vill ha. Sedan lördag och söndag äter jag mer normalt men kan i princip äta vilken mat jag vill ha. 

Och ja, jag blir hungrig. Vissa dagar är riktigt jobbiga. Dricka mycket och lätt-yoghurt har väl blivit lite min räddning. Och helt enkelt försöka koppla bort hungern. Man är ju bara hungrig ett tag, sedan går det ju över. Haha. Och alltså gått ner det kilot jag gick upp samt gått ner ytterligare 6 kilon med den metoden. 

Det negativa är att man blir väldigt lätt trött. Måndag och tisdag är okej.. onsdag börjar man känna av tröttheten och torsdag är man slut. Väldigt noga med att äta vitamin, mineral och omega 3 tillskott dagligen dock. 

Problemet kommer ju nu när jag och syrran bestämt oss för att skaffa gymkort och börja träna mer. Min kropp klarar av ett hyfsat aktivt arbetsliv och ett hyfsad aktiv fritid. Men att lägga gym på det tror jag inte min kropp kommer klara de dagarna jag äter kalorisnålt. Dessutom känns det som lite waste of time att gymma på inga kalorier. Kroppen måste ju bygga muskler av någonting. Så ska gå upp lite i kaloriantal de dagarna jag gymmar. Främst proteiner dådå. 

Att räkna kalorier tror jag är ett bra sätt för alla att gå ner i vikt. Man lär sig vad saker och ting innehåller och man lär sig att minska portionerna och att slita för att få äta det man vill. Sedan kanske 5:2 metoden, eller för mig 4:3 metoden, inte är för alla. Att stå ut med intensiv hunger kan vara riktigt jobbigt och det kan påverka människorna runt omkring dig rätt rejält. 

Tycker dock det är lite roligt. Trodde att jag skulle sakna godis och sånt mest. Men nej. Riktig lyx för mig just nu är bröd. Eller få äta 2,5%-ig yoghurt. Eller ost. Jag levde ju typ på mackor förut men nu äter jag enbart mackor till frukost fredag och lördag, om ens det. 

// Ida

Kaloriintag idag: Ca 700-800 kalorier

Dagens motion: Ridning

Aktuell viktnedgång: -13 kilo

Helloo!

Hyfsat jobbig dag idag. Helgen har varit katastrof. Lördagen fyllde jag huvudet med massa annat och försökte komma bort från alla tankar om F. Men svårt. Syrran är ju inte hemma heller, utan hon är i Tunisien på semester i en vecka så inte haft någon att ventilera med alls. Söndagen låg jag i sängen till femtiden typ och mådde riktigt kast, grät och mådde dåligt. Saknade F. Men framåt kvällen så försökte jag ivf hitta på lite saker att göra. Aldrig längtat efter en jobbvecka så mycket förut tror jag. 

Så måndagen var verkligen välkomnande. Hoppades på mycket jobb för att få bort alla tankar om F ur skallen. Först frukost på Scandic med de som jobbade på företaget. Vi blev åtta stycken. Sedan åkte jag till Stockholm med farsgubben för byggmöte. Redan där sket det sig. F bor ju i Stockholm.. och jag vet hur hans bil ser ut så jag kunde ju inte göra annat än att stirra mig blind på alla bilarna. Leta efter hans.. Fick dessutom veta att vi har ett jobb i samma stadsdel, typ granne med F. Än så länge är det bara kollegor som ska jobba där men kan hända att jag och syrran ska dit och jobba sen. Kul när F uttryckligen sagt att han inte vill ha någon kontakt med mig eller träffa mig.. och så kanske jag måste jobba i samma kvarter som honom. 

Sedan tillbaka till kontoret. Det märkla var att när vi kom dit så tittade jag längre fram på vägen och såg en exakt likadan bil som F har. Och den nitade när den såg oss, och vände. Har knappt kunnat släppa det. Är det bara jag som är halvt besatt eller var det F som var där? Vad gjorde han isf i Uppsala, DÄR?! OM det nu var han vill säga.. kan verkligen inte släppa det. Men bilen betedde sig så märkligt.. hann ju inte se reg.nr heller.. 

Hemma vid runt 5-tiden. Slänga i sig något att äta och sedan åka med min 4-åring "O" till ridhuset och rida lite. Andra gången jag sitter på honom någonsin. Märklig upplevelse när man får sitta på en egenuppfödd häst. Men väldigt häftigt. 

Imorgon är planen att åka med 3-årshingsten "S" till ridhuset för lite longering och spring-övning. 

// Ida

Heelloo!

Bloggen ska väl i första hand vara ett sätt för mig att ventilera mig, sedan om någon läser är det väl alltid ett plus. Men känner att jag har så mycket tankar och funderingar just nu som måste ut.

Lite bakgrund.. 

Jag har haft en relativt knepig uppväxt. Varit utfryst och utmobbad större delen av skoltiden, vilket resulterade för min del i enorm frånvaro, utbrändhet redan i högstadiet (eller som de kallar de 'om man är för ung', "skoltrötthet") samt att jag inte haft speciellt många vänner varken i skolan eller efter skolan. 

Men så träffade jag honom. Vi kallar honom "F" här på bloggen. F och jag började chatta online för fyra år sedan, så måste varit sommaren 2009. Jag kände relativt snabbt att F var speciell, på ett bra sätt. Han var en bra vän, eller en fantastisk vän snarare. Jag var väldigt glad att jag hade honom i mitt liv. Han fungerade som en pelare och ju längre tid vi snackade så uppskattade jag honom mer och mer. Vi gick från att snacka på lunar, där vi träffades, till msn till att snacka på kik. 

Men för cirka ett halvår ändrades något. I samband med många olika saker, bland annat att han började dejta runt på allvar, så fick jag väldigt starka känslor för honom. Och helt plötsligt så blev de sidor hos honom som jag varit lite irriterad på tidigare de mest älskvärda. Hans envishet, hans tjurskallighet, hans instängdhet, hans besatthet av bilar och träning och mat. Jag älskade helt plötsligt de sidorna hos honom lika mycket som hans mer positiva sidor. Som han snällhet, tillgivenhet och pålitlighet. Vi snackade varje dag och han blev min bästa vän. Den bästa jag någonsin haft. Och vi pratade en del framtid. Att träffas, ev dejta etc. Jag mer än honom, men jag visste att det fanns ett intresse från hans sida också. Jag var bara bättre att sätta det på ord. 

Men det fanns ett problem. Ett relativt stort problem. Jag hade inte varit helt ärlig mot honom och det fanns grejer jag ljugit om i fyra år för honom. Och ju starkare känslorna blev för honom desto svårare blev det att hålla det för mig själv. Nu måste ni förstå att F var nog det bästa som hänt mig. Innan honom hade jag ingen och att ha honom i mitt liv var allt jag behövde. 

Ivf så tog jag modet till mig och berättade för honom. Jag trodde ju vi skulle kunna ta oss igenom det. Jag trodde våran vänskap var stark nog för att ivf kunna föra en vettig dialog, eller ivf att jag skulle få chansen att förklara. Men han stängde mig totalt ute. Jag sårade den enda personen jag älskat, förutom närmaste familjen dådå, och han ville inte ha med mig att göra längre. 

För en vecka sedan bröt han kontakten med mig. Dryga veckan sedan.. jag tror aldrig jag varit så ensam som efter det. Första dagarna kunde jag inte göra annat än att ligga i sängen och gråta. Kunde inte äta, inte sova, knappt jobba. Gick ner 1,5 kilo på 3 dagar eller nåt sånt.. Allt jag önskar egentligen är att det fanns ett sätt att förklara för honom så han förstod. Att jag är samma människa som innan, att jag skulle göra vad som helst för att få ha honom kvar i mitt liv. Att han är den bästa vän jag någonsin haft och att jag talade om sanningen enbart för att jag ville kunna ha en ivf vänskaplig framtid med honom.

Vissa dagar är fördjävliga rent ut sagt. Dagarna jag verkligen inte tror att vi någonsin kommer hitta tillbaka till varandra. Men vissa dagar är lättare, de dagarna jag fortfarande har det där hoppet om att han ska bli nyfiken och komma med frågor, kanske vela ses. Kanske söka tröst. 

Jag gjorde ett enormt misstag och det lider jag för varje dag. Och har gjort långt innan F fick veta sanningen. Men jag är samma person som innan och det är det jag inte riktigt tror han förstår. Men jag fortsätter att hoppas.. 

// Ida