Börjar morgonen med tre dl vaniljyoghurt och en kopp kaffe. Svart. Dags att börja igen nu med kaloriräknandet nämligen. Gårdagen gav mig helt nya krafter. Något att kämpa för igen. Red min 4-åring och jag har lite fegat när det gäller honom tidigare. Har varit så rädd att jag ska förstöra honom så jag sitter som på nålar och tror han är en porslinshäst. Men grejen är den.. behandlar jag honom så så kommer han ju förbli som han är. Väldigt känslig för att man fladdrar i sadeln och så. Bara liksom att jag byter spöhand har han reagerat jättemkt på. Eller om man skjuter bak ena skänkeln lite för långt bak. Jag glömde lite i allt att jag ska forma mig efter honom och anpassa mig till allt han KAN reagera på, att jag behöver få vara mig själv som ryttare också. Mina lektioner med syrran har gett en del, men jag är inte en dressyrryttare. Visst ska man kunna rida dressyr med, man ska rida mer dressyr än hoppning även som hoppryttare. Men ibland behöver jag de där riktiga flängturerna. Jag är en flängryttare. Det finns en anledning till att min gamla tränare kallade mig för svenska Tina Lund. Jag tycker om att galoppera fort, skita i sitben och halvhalter, och hoppa. Och igår fick jag vara mig själv. Red "O" för första gången i galopp och hoppade några småhinder. Sedan travade jag ut en bit och skrittade av honom utomhus. Och för första gången kände jag inte att jag var rädd för att förstöra eller bara få vara mig själv. För första gången på väldigt länge kändes det som om jag var tillbaka på hans mammas rygg. Susande över åkrarna. Jag har inte känt det i honom förut, den där springglädjen som jag verkligen avgudar på hästar. Mamma sa det när jag satt av att "jag har nog inte sett dig le sådär stort på väldigt, väldigt länge". Jag var tillbaka där jag hörde hemma. Och så länge jag inte tappar några fler kilon så kommer jag inte kunna rida honom så mkt som jag vill. Så nu är det ta mig fan dags igen att börja jobba för det jag vill - ha kul med min pålle. Inte bli världsbäst eller hoppa höghus kanske - men bara ha kul. Det är ju de stunderna jag lever för och de stunderna jag sliter arslet av mig både när det kommer till hästarna i största allmänhet och min viktnedgång. Det är honom och "W" som jag sliter för. Varje dag när jag står i stallet och mockar eller är på jobbet, eller ens kliver upp på morgonen. Jag trodde jag gjorde allt det för något annat. För någon annan. Men det är för "O". Allt är för "O" och hans lillebror "W". Jag skiter i utställningsresultat och allt annat. Om jag bara får uppleva den känslan jag upplevde igår, som jag trodde för alltid hade försvunnit i och med att deras mor "J" inte går att rida på längre i och med hennes ålder, så räcker det perfekt för mig. 

Men för att jag ska kunna det så måste jag fortsätta kämpa med vikten. 

Pappa sa igår att "du får självklart göra som du vill när det kommer till vikten och så. Men det är ju synd om du ska sluta nu, du har ju gått ner en massa. Och på dig syns det ju faktiskt riktigt mycket. Du är ju nästan smal". Haha.. nu ska vi inte överdriva, även om jag börjar känna mig mkt smalare så har jag långt kvar. Men det ska fan gå. För "O" och "W". Mina två bebisar. 

Mina två vackra pojkar <3 De betyder allt för mig. De är allt. "O" är fyra-åringen. Den lite gulare hästen åt höger. Och sedan är det hans lillebror "W". 

Två nytagna bilder som jag tog på "W" igår. Han börjar tappa all fölpäls nu och under är han alldeles grå. Han kommer bli den som är gråast av dem alla tror jag. 

Om jag inte lagt upp den förut, vilket jag inte kommer ihåg om jag har, så är det en bild på mig påväg till jobbet för någon vecka sedan:

// Ida

Ett steg framåt, två steg tillbaka. Känns som om det är typ temat i mitt liv. Och just nu mer än någonsin. Tror först jag börjat gått vidare efter F och allt bara för att några dagar senare rasera. För mig är det liksom inte bara att jag förlorat en vän utan jag har förlorat den enda vännen som jag har kunnat räkna med. Och helt plötsligt kan jag inte räkna med honom längre. Jag har ingen att prata med, anförtro mig åt, få råd av. Någon som peppar mig. Allt känns så värdelöst. 

Varit upp till Falun och jobbat några dagar. Och för första gången typ någonsin så var det en kille på bygget som tog ögonkontakt med mig flera gånger. Och han såg bra ut, absolut. Men det var så mkt blandade känslor i ett. Jag har ju märkt att jag får mer blickar och så nu när jag ändå tappat 16 kilo. Men det känns inte som om det spelar någon större roll längre. They are not him. 

Varit lite lat senaste veckan med både motionen och räkna kalorier men från och med imorgon börjar jag igen. Det är okej att ta pauser i allt, tycker jag, bara man plockar upp det igen. Ibland orkar man inte hålla stenhårt i allt. 

Nu är ivf det mesta av hästräkningarna betalda så ivf lite har lättat från min axlar. Tandläkaren var här i onsdags, gick loss på 5 200 kr. Plus då de 4 600kr från veckan innan då hon kastrerade. Så hade jag hovslagarräkningen på 5 000kr på det. Turligen har jag sparat undan hela sommaren för just det här endamålet men det är ju fortfarande psykiskt jobbigt att betala nästan 15 00o kr i räkningar på bara hästarna liksom. Men det är ett val jag gjort att ha häst så bara le och betala. 

Nu har vi ivf införskaffat två nya bilar till det nya företaget. En volvo v70 och en opel. Det är ju bara tillfälliga bilar så att säga. Tills vi har råd att införskaffa lite bättre. Farsgubben har redan lovat mig min drömbil om det går bra för oss om några år. Så det jag jobbar mot :) En cheva silverado med sidestep och massssaaa extraljus. Ny så klart. Vill ha en lite äldre med, egentligen. Men det får jag nog köpa för egna pengar isf. 

// Ida

Bara känner vilken jävla katastrof mitt liv är just nu. Jag orkar inte längre.. jag gör verkligen inte det. De dagarna jag inte bloggar är de dagarna jag mår så psykiskt dåligt att jag inte har lust att beklaga mig över internet nå mer. Är så mycket just nu. Så mkt beslut och problem och så klart ska jag lösa allt och inget. Har kommit till en punkt där folk pratar med mig men jag lyssnar liksom inte. Det åker in genom ena örat och ut genom det andra. Jag blir blockerad, kan inte ta in mer motgångar - hur små de än må vara. 

Sedan bråk med mamma och syrran idag. Syrran hade gjort hela stallet, longerat "R" som är nykastrerad och måste röra på sig dagligen samt hjälpt till med hästarna vid nattning, undersökning etc. Och när vi ska ge "S" metacam så gör mamma och syrran det. De blir osams och istället för att stå bredvid och kolla så går jag in och ber om att få ta över. Syrran blir arg eftersom hon tror att jag tror att hon inte klarar av det. Vilket inte alls stämmer, det var bara det att jag ville avbryta det grälet som var påväg att hända. Så syrran drar hem till sig. Arg som ett bi. Morsan blir förbanna på "S" istället, som är VÄLDIGT tjaffsig. Slutar med att hon kör in sprutan i munnen på honom och uppenbarligen på fel ställe för han bitar i den så den spricket (= skaderisk). Jag blir arg på henne för att hon är så jävla oförsiktig och otålig. Det finns en tid för när man kanske behöver ta lite hårdare grepp om "S", han är en väldigt speciell häst, men det finns också tillfällen där man ska backa av och låta honom hållas tills han ger sig. Annars blir det bara värre. Detta var ett sådant tillfälle. Tror hon på allvar det kommer bli lättare imorgon när han ska få en spruta igen? Ivf blir mamma arg på mig, som jämt när jag kritiserar hennes sätt att hantera situationer. 

När jag kommer in slänger jag på en gång iväg ett sms till syrran där jag ber om ursäkt och talar om att jag uppskattat all hennes hjälp senaste tiden. Varpå hon fortsätter och säger att hon inte kommer hjälpa till mer, att jag får henne att känna sig en cm hög i stallet när jag gör sådär och att hon inte orkar med mamma längre. Och jag fortsätter och ber om ursäkt, peppar och försöker verkligen få henne att förstå att jag uppskattar det hon gör, att jag gjorde fel val som inte tog av mamma sprutan istället, att jag ska försöka jobba mer på att jag uppenbarligen får henne att känna så.. men ingenting funkar. Hon bara maler och maler och maler. Jag försöker ju liksom här!! Jag bara orkar inte längre. Jag vantrivs så in i bäng i stallet just nu eftersom mamma ser problem i precis allting och ingenting fungerar och aaa.. allt ska lösas. Hon frågar mig vad jag tycker och tänker om saker och ting och när jag väl sagt vad jag tycker så gör hon helt annorlunda - för vi delar inte åsikt och då genast blir det hennes val som gäller. Och då ska ni veta att fyra av hästarna är 100% mina. 4 utav 7 hästar. Sedan äger jag 50% på "S" och 30% på "M". Bara någon gång skulle väl jag kunna fatta ett beslut?? Om det blir fel.. ja, då blir det fel. Då får jag lära mig stå för konsikvenserna också. Men jag måste lära mig att kunna fatta beslut när det gäller mina hästar utan att hon ska vara där och peta. 

Jag vill bara stänga av allt. Men det går inte. Har så mkt diciplin på mig själv 24/7 just nu. Jag brände ju ut mig redan i grundskolan. Pga massa olika anledningar. En dålig skola med dåliga lärare, men framförallt mobbing. Det har gjort att jag inte fungerar helt som alla andra. Jag kan jobba intensivt och stressigt i kortare perioder om det krävs av mig. Men sen dör jag typ.. jag blir så trött. Och just nu är det så mkt på jobbet, måste upp så tidigt 7 dagar i veckan och mkt att stressa över och allting. Så där måste jag ha en jävla diciplin på mig själv. Plus diciplin i stallet. Plus motionen och ätandet. Och framförallt - det fejkade smilet jag måste ha varje jävla dag inför medarbetare, chefer och kunder. Jag bara känner hur allt drar ner mig just nu. Det tär så mkt på mig att när dagen är slut orkar jag ingenting längre. Inte ens gräla på mamma - och då är det allvarligt kan jag säga.. Jag vill bara släppa allt för ett tag. Men det kan jag ju inte heller. 

Finns en sak som jag ser fram emot dock. Starta eget. Det är verkligen något jag vill göra. Och lära mig via farsgubben. Även om det bidrar till stressen också. Vi har fått låna lite till startkapitalet och så.. och aaa. Klart det är stressande liksom att tänka på att vi är tre i en familj på fyra som blir beroende av samma inkomst. Samtidigt kan det ju gå bra och då blir det ju skoj. Känns som om man kan få mer för att jobba mer om man har eget liksom. Man får en helt annan morot. Och jag behöver ivf en morot i fram och en piska i bak för att ta mig genom tuffa perioder, som nu. 

// Ida

Så börjar även den här hemska dagen lida mot sitt slut. Lite klump i halsen. Känns lite som slutet. Som om det räcker nu. Dags för mig att börja rycka upp mig och ta tag i saker och ting igen. Använda den där hemska meningen "komma över och gå vidare". Jag vill inte gå vidare. Jag vill verkligen inte det. Jag vill ha min vän tillbaka. Och jag läste ett litet quote häromdagen som fick mig att verkligen inse att det är det kan måste göra. "Do not ever let go of the person you are tryin to get back in your life, but you can't be the only one fighting for that to happen". Jag vill inte gå vidare, jag vill inte släppa taget om honom. Men som sagt, jag kan inte vara den enda som kämpar. Önskar bara att han visste mer om allting och verkligen försökte se det ur min synvinkel innan han helt avfärdar allt. 

Anyways hoppas jag att han haft en underbar födelsedag. Önskar som sagt att jag kunde varit där. 

Varit en relativt normal dag, trots humöret. Ute i stallet och jobbat, stängt hage och så liten gåtur/springtur med syrran. Hon tror att anledningen att jag får håll hela tiden som vägrar släppa är för att jag inte andas ordentligt när jag är ute. Andas jag inte ordentligt syresätts inte musklerna ordentligt och då krampar de. Makes sense. Så jobbar på det. Fick faktiskt en liten skrattattack som gick över till gråt när vi var ute och gick. Syrran försökte lära mig hennes andningsmetoder och slutade med att vi båda lät som brunstiga älgar typ och en cyklist mötte oss och kollade på oss som om vi var helt dumma i huvudet. Då kom det faktiskt en rejäl skrattattack från oss båda. Och bara kände hur tårarna rann. Var verkligen ett sådant sorgligt skratt från min sida. Där man inte riktigt vet vart gråten kommer ifrån. Om det är en glad eller ledsen gråt. 

Springturen idag:

Passade på att knäppa ett litet foto på mig. Så pickslip idag.. och nej, jag blir inte bra på bild. 

Sedan nattning i stallet med morsan. Släppte ut lilla "W" på en upptäcktsfärd i stallet och han var direkt fram och hälsade på sin storebror "O". Mina underbara, älskade pållar <3 "O" var så snäll mot sin lillebror så fick nästan tårar i ögonen. Varje gång jag ser på "W" så tänker jag på F. Chattade med honom hela kvällen när "W" föddes. 

// Ida

Vaknade med klump i halsen. Urk. Tog mig ivf upp och släppte ut hästarna. Bättre att göra något för att få tankarna på annat än F liksom. Sedan in och gjorde lite yoghurt, kaffe och te. Ska nu sätta mig och kolla på en dokumentär innan jag ska ut och jobba i stallet igen. Det enda jag ser fram emot just nu är uppsägningen imorgon. Tror aldrig jag längtat efter en måndag så mkt.. uppsägning och att söndagen är förbi mig. 29e september. En dag jag trodde jag skulle få uppleva helt andra saker än att sitta och tycka synd om mig själv. Usch vad jag är dryg och gnällig just nu. Jag vet.. men aa.. 

// Ida

Äntligen lite jävla medvind. -0,5 kilo. Alltså hitils gått ner 16 kilo! Har ju helt lagt om matvanorna sedan jag åt kalorisnålt så därför jag legat stilla. Nu är kroppen back on track igen. Nu ere bara så springa av sig resten. 

Idag är det stallet som står på schemat. Håller på att byta massa strö i alla boxarna. Från halm till spånpellets. Tungt jobb och axeln la av igår pga det. Men nya tag idag. Ska försöka hinna med att intervallspringa 5 km också. Sedan får vi se vad som händer.. känns som om jag måste göra så mkt som möjligt idag för imorgon kommer jag antagligen ligga och snyfta hela dagen. Urk, jag vill inte.. vill bara sova mig genom det. 

Ne, stallet var det ja. Ingen rast, ingen ro. 

// Ida

Som vanligt är det tungt och jobbigt just nu. Fått fram några leenden med syrran idag dock. Men aaa.. det är tungt. Den här helgen kommer vara sååå tung för mig känslomässigt att jag antagligen kommer vara så slut på måndag. Och det liksom tar så mkt energi av mig att hålla "dieten" och allting när jag mår såhär. För jag har ju ett matberoende. Många som ser överviktiga tänker ju kanske inte den tanken. Men för mig har det blivit ett beroende. När jag mår dåligt äter jag. När jag är glad äter jag. När jag är ledsen äter jag. Och nu när jag går igenom den tuffaste perioden i mitt liv någonsin så är jag mitt uppe i min viktnedgång och jag försöker vara stark. Vilket jag faktiskt varit idag. Inget godis eller något alls. Köpte en melon som jag åt av till Idol istället. 

Idag har jag jobbat och sedan fixat och trixat i stallet. Sedan ut på en snabb intervall runda med syrran på elljusspåret. Gick två varv (5 km) på 45 min. Försökte springa intervaller men jag fick ju håll på en gång. Fattar inte varför det inte ger med sig någon jävla gång. Konditionsmässigt och så orkar jag springa mer än jag gjorde, och jag försökte ignorera hållet och springa ändå. Stå ut. Men det går till en viss punkt och sedan går de fan inte längre. Gör så förbannat ont. Tycker ändå min kondis har blivit såååå hundra gånger bättre. 

Sedan hem och laga mat med syrran och så idol. Ikväll blir det att sova i mina enorma mjukisbyxor och en tjocktröja och under mitt duntäcke för är nedrans kallt. Jag som aldrig frös innan. Jag var en sån som kan gå i en tunn fleecetröja mitt i vintern och inte frysa. Men senaste året eller så har jag blivit sjukt känslig för fukt och så fort mina fötter blir minsta lilla fuktiga så kan jag frysa en hel dag sedan.. 

En bild från jobbet som jag försökte ladda upp tidigare men som inte ville då..

// Ida

Skitdagar. Varit så jävla less på allt i några dagar nu. Eller ja, alltså mer än "vanligt". Känns bara så nedrans tungt igen. Vill inte jobba, vill inte vara ledig, vill inte bara i stallet. Så totalt omotiverad och tömd på energi. Vill bara ha ett break från livet känns det som. Från tankar och känslor och allt. 

Står stilla i vikt fortfarande. Och jag fattar inte.. äter inte speciellt mkt och motionerar dagligen. Ändå står jag still. Men det släpper väl så småning om. Annars vet jag inte vad jag ska hitta på. Är helt utan socker nu. Och så som vanligt. Tallricksmetoden och små portioner ofta. 

Varit ute och gått med morsan och hästen "E" idag. 1 timme och 16 minuters promenad. Jag märker ju mer och mer vilken förbättring min kondis gör. Blir inte alls lika andfådd när jag springer i trappor på jobbet eller är ute och går snabbt/springer. Nu gäller det bara att hålla i det också..

Nu lutar det igen åt att vi ska starta eget farsan, jag och syrran. Vi har hittat ett sätt att fixa startkapitalet och även redan fått in en del jobb. Uppsägning på måndag, troligtvis. Det är ju det jag velat hela tiden, starta eget. Visst är jag orolig för vad som kan hända om det inte går bra, men samtidigt litar jag på min pappa som redan bedrivit flera stycken företag utan att ha konkat så aaa.. vi får se. 

// Ida