Drömde en sådan underbar dröm inatt och vaknade till verkligheten. Med tårar i ögonen försökte jag somna om men misslyckades. Drömde att jag hade lunch med F och att han börjat förlåta mig. Det finns inget jag hellre skulle önska än att han hade ett intresse av att ha kvar mig i sitt liv. Vissa dagar är så smärtsamma att det bokstavligt talat gör ont. Och inget kan få det att försvinna. Jag saknar honom och oroar mig för honom. Skulle bara vela veta hur han har det. Om han är okej. 

Han är verkligen den bästa personen jag vet. Snäll och omtänksam och helt underbar på så många sätt. Och jag är väldigt kräsen med människor. Har svårt att tycka om människor och brukar i regel dömma rätt hårt för att slippa bli sårad själv.  Jag hatar mig själv för att jag sårat honom istället. Men egentligen behöver det ju inte vara så.. Vi kan ju vara tillsammans, som vänner eller något mer, om han bara släppte in mig igen. Men jag förstår varför han inte kan. Varför han inte vill. Jag bara önskar att han ville det. 

Tänker verkligen på honom 24/7 och kan inte sluta. Han är det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen, sista innan jag somnar. Visst har det blivit lättare, jag gråter ju inte konstant. Men det är fortfarande svårt att inte ha någon att prata med. Att inte ha sin bästa vän i närheten. 

Samtidigt känner jag att det kanske måste bli såhär, för en stund i varje fall. Jag måste försöka lappa ihop mig själv, hitta tillbaka till mig själv och vela vara 100% mig själv innan jag kan släppa in någon alls i mitt liv. 

Men det känns väldigt ouppklarat det här med F. Jag tror att om jag ska kunna släppa allt helt måste jag få ett avslut på det hela. Inte bara att han slutar svara på mina meddelanden. Jag behöver ett riktigt, riktigt avslut. 

Och inte blir det ju bättre av att jag går omkring med en intensiv hunger hela tiden. Denna vecka har verkligen varit jobbig. Men jag har varit duktig!! Tackade i måndags nej till en scandic frukost med kollegorna. Medan de åt pannkakor, ägg, bacon etc så drack jag kaffe och lite apelsinjuice. Sedan till lunch var det lasange och jag tog fisk istället.. och igår så var det hamburgarbuf'é. Jag tog köttgryta. Verkligen inte fuskat alls denna vecka, utan nästan levt lite under det jag normalt brukar äta. Och det känns. Konstant intensiv hunger. Och även om jag äter så är jag som ett bottenlöst hål typ. Aldrig helt mätt och hungrig igen efter någon timme bara. Dessutom gått på promenader med morsan, 1,5-timmes promenader. 

Tror dock syrran klår mig denna vecka. Hon har ätit något dåligt på sin resa ner till Tunisien och spenderat ett dygn med rejäl magsjuka. Stackarn. Men på lördag kommer hon hem! Äntligen. 

Något som jag oroar mig lite för dock är att jag börjar få dåligt samvete av att äta. Nästan varje gång jag äter så känns det som om jag äter för mycket, även fast jag håller mig inom mina kalorier. Speciellt sedan F känns det som om jag bara borde sluta äta helt.. och trots att jag gått ner 13 kilo nu så ser jag ingen skillnad själv, även om folk säger till mig att jag verkligen rasat i vikt. Jag ser fortfarande magen och låren. 

För mig har ju en stor motivation blivit att om jag går ner kanske det blir lättare för F att förlåra mig. Jag vet inte varför jag tänker så, men det känns så. Självförtroendet har svikit mig rejält sedan allt med honom och jag vet att det egentligen är självförtroendet som måste upp på mig och inte vikten som måste ner, eller både och i ju för sig.. 

Exempel. Idag har jag ätit 3 dl lättyoghurt (65 kalorier/100gram) med en banan i. Klockan är halv fyra på eftermiddagen. Och det är allt jag ätit. Och jag har dåligt samvete över att gå ner till köket efter det här blogginlägget för att göra middag på köttfärs istället för kyckling. Vi hade ingen kyckling hemma.. 

Men idag är ivf sista dagen för den här veckan. Räknade att jag ungefär, på fyra dagar, har ätit sammanlagt. 2600 kalorier. På fyra dagar (D v s om jag äter 600 kalorier idag). Så då borde jag ju inte ha sååå dåligt samvete för fredagen då jag får äta.. right?! Urk.

// Ida

Kaloriintag idag: Ca 700-800 kalorier

Dagens motion: Ridning

Aktuell viktnedgång: -13 kilo

Helloo!

Hyfsat jobbig dag idag. Helgen har varit katastrof. Lördagen fyllde jag huvudet med massa annat och försökte komma bort från alla tankar om F. Men svårt. Syrran är ju inte hemma heller, utan hon är i Tunisien på semester i en vecka så inte haft någon att ventilera med alls. Söndagen låg jag i sängen till femtiden typ och mådde riktigt kast, grät och mådde dåligt. Saknade F. Men framåt kvällen så försökte jag ivf hitta på lite saker att göra. Aldrig längtat efter en jobbvecka så mycket förut tror jag. 

Så måndagen var verkligen välkomnande. Hoppades på mycket jobb för att få bort alla tankar om F ur skallen. Först frukost på Scandic med de som jobbade på företaget. Vi blev åtta stycken. Sedan åkte jag till Stockholm med farsgubben för byggmöte. Redan där sket det sig. F bor ju i Stockholm.. och jag vet hur hans bil ser ut så jag kunde ju inte göra annat än att stirra mig blind på alla bilarna. Leta efter hans.. Fick dessutom veta att vi har ett jobb i samma stadsdel, typ granne med F. Än så länge är det bara kollegor som ska jobba där men kan hända att jag och syrran ska dit och jobba sen. Kul när F uttryckligen sagt att han inte vill ha någon kontakt med mig eller träffa mig.. och så kanske jag måste jobba i samma kvarter som honom. 

Sedan tillbaka till kontoret. Det märkla var att när vi kom dit så tittade jag längre fram på vägen och såg en exakt likadan bil som F har. Och den nitade när den såg oss, och vände. Har knappt kunnat släppa det. Är det bara jag som är halvt besatt eller var det F som var där? Vad gjorde han isf i Uppsala, DÄR?! OM det nu var han vill säga.. kan verkligen inte släppa det. Men bilen betedde sig så märkligt.. hann ju inte se reg.nr heller.. 

Hemma vid runt 5-tiden. Slänga i sig något att äta och sedan åka med min 4-åring "O" till ridhuset och rida lite. Andra gången jag sitter på honom någonsin. Märklig upplevelse när man får sitta på en egenuppfödd häst. Men väldigt häftigt. 

Imorgon är planen att åka med 3-årshingsten "S" till ridhuset för lite longering och spring-övning. 

// Ida

Heelloo!

Bloggen ska väl i första hand vara ett sätt för mig att ventilera mig, sedan om någon läser är det väl alltid ett plus. Men känner att jag har så mycket tankar och funderingar just nu som måste ut.

Lite bakgrund.. 

Jag har haft en relativt knepig uppväxt. Varit utfryst och utmobbad större delen av skoltiden, vilket resulterade för min del i enorm frånvaro, utbrändhet redan i högstadiet (eller som de kallar de 'om man är för ung', "skoltrötthet") samt att jag inte haft speciellt många vänner varken i skolan eller efter skolan. 

Men så träffade jag honom. Vi kallar honom "F" här på bloggen. F och jag började chatta online för fyra år sedan, så måste varit sommaren 2009. Jag kände relativt snabbt att F var speciell, på ett bra sätt. Han var en bra vän, eller en fantastisk vän snarare. Jag var väldigt glad att jag hade honom i mitt liv. Han fungerade som en pelare och ju längre tid vi snackade så uppskattade jag honom mer och mer. Vi gick från att snacka på lunar, där vi träffades, till msn till att snacka på kik. 

Men för cirka ett halvår ändrades något. I samband med många olika saker, bland annat att han började dejta runt på allvar, så fick jag väldigt starka känslor för honom. Och helt plötsligt så blev de sidor hos honom som jag varit lite irriterad på tidigare de mest älskvärda. Hans envishet, hans tjurskallighet, hans instängdhet, hans besatthet av bilar och träning och mat. Jag älskade helt plötsligt de sidorna hos honom lika mycket som hans mer positiva sidor. Som han snällhet, tillgivenhet och pålitlighet. Vi snackade varje dag och han blev min bästa vän. Den bästa jag någonsin haft. Och vi pratade en del framtid. Att träffas, ev dejta etc. Jag mer än honom, men jag visste att det fanns ett intresse från hans sida också. Jag var bara bättre att sätta det på ord. 

Men det fanns ett problem. Ett relativt stort problem. Jag hade inte varit helt ärlig mot honom och det fanns grejer jag ljugit om i fyra år för honom. Och ju starkare känslorna blev för honom desto svårare blev det att hålla det för mig själv. Nu måste ni förstå att F var nog det bästa som hänt mig. Innan honom hade jag ingen och att ha honom i mitt liv var allt jag behövde. 

Ivf så tog jag modet till mig och berättade för honom. Jag trodde ju vi skulle kunna ta oss igenom det. Jag trodde våran vänskap var stark nog för att ivf kunna föra en vettig dialog, eller ivf att jag skulle få chansen att förklara. Men han stängde mig totalt ute. Jag sårade den enda personen jag älskat, förutom närmaste familjen dådå, och han ville inte ha med mig att göra längre. 

För en vecka sedan bröt han kontakten med mig. Dryga veckan sedan.. jag tror aldrig jag varit så ensam som efter det. Första dagarna kunde jag inte göra annat än att ligga i sängen och gråta. Kunde inte äta, inte sova, knappt jobba. Gick ner 1,5 kilo på 3 dagar eller nåt sånt.. Allt jag önskar egentligen är att det fanns ett sätt att förklara för honom så han förstod. Att jag är samma människa som innan, att jag skulle göra vad som helst för att få ha honom kvar i mitt liv. Att han är den bästa vän jag någonsin haft och att jag talade om sanningen enbart för att jag ville kunna ha en ivf vänskaplig framtid med honom.

Vissa dagar är fördjävliga rent ut sagt. Dagarna jag verkligen inte tror att vi någonsin kommer hitta tillbaka till varandra. Men vissa dagar är lättare, de dagarna jag fortfarande har det där hoppet om att han ska bli nyfiken och komma med frågor, kanske vela ses. Kanske söka tröst. 

Jag gjorde ett enormt misstag och det lider jag för varje dag. Och har gjort långt innan F fick veta sanningen. Men jag är samma person som innan och det är det jag inte riktigt tror han förstår. Men jag fortsätter att hoppas.. 

// Ida