Lång dag idag. Började morgonen med att släppa ut alla hästarna. Syrran och jag satte oss sedan i bilen och körde iväg mot Falun för jobb där. "Ett lätt jobb" som pappa uttryckte sig. Jag som börjar kunna det här nu har ju börjat inse att det inte finns något som heter "ett enkelt jobb". Tog oss drygt 2 timmar att köra dit eftersom det var snorhalt på vägarna. Hamnade dessutom bakom en stackare med en gammal bil och sommarhjul som gled runt i 40km/h på en 80km/h-sträcka. Att man inte bara ger upp och vänder.. kan ju jag tycka. Inget är ju värt att offra livet för liksom. 

Ivf. Kontor jobbade vi på idag. Tog oss hela dagen eftersom det krånglade (så klart!!) så åkte därifrån vid tre. Tog oss 1,5 timme hem och när vi kom hem hade morsan gjort hela stallet. Men regnade och blåste så blidde ingen promenad eller ridtur. Hade sett fram emot att rida idag men får bli imorgon istället. 

Jobbar hemifrån imorgon med pappersgöra. Ganska skönt som omväxling men annars har jag lite svårt att sitta still om det blir något längre pappersgöra.

Mamma sa något igår som jag gått och tänkt på idag. Hon sa att det här med F har ju för mig varit "en jäkligt tuff men nyttig läxa". Det stämmer in i sjutton bra. Det är bara synd att jag förlorade en jäkla bra vän pga det. Jag ångrar inte att jag träffade F, trots det onda just nu. Han har gjort mig till en bättre människa och fått mig att tänka om och värdera om livet lite grand. Prioritera om. Men det gör så in i helvete ont. Däremot ångrar jag ju det jag gjort. Och jag ångrar framförallt hur jag talade om allt för F, vilket jag inser nu i efterhand var jäkligt osmidigt och totalt orättvist mot honom. Det ångrar jag djupt. Även om jag tvivlar på att resultatet hade ändrats pga det. 

Har ju börjat snacka runt på internet mer och mer, som mig själv alltså. Och jag vet inte.. det gör nästan ondare än att vara helt själv. Blir hela tiden påmind om hur unik F var och hur svårt det är att släppa in nya människor på livet. Jag behöver ju någon att prata med, som jag verkligen kan prata med om allt. Och ingen av de här killarna jag pratar med är samma sak. De är inte han. Och det känns jobbigt att behöva börja om från början. Det svider liksom varje gång jag ska försöka formulera mig till någon. Allt känns bara sååå fel. 

// Ida

In till stan och jobbade en snabbis imorse och bytte till vinterdäck. Sedan hem och jobba med papper hemifrån. Var riktigt jävla skit när jag kom till kontoret och hade typ inte sovit och haft en apjobbig helg då jag bara tänkt på F typ.. och så frågar farsan om jag vill hänga med honom till Älvsjö (F bor där) för att jobba. Och han såg väl på mig att jag var påväg att gråta, för han sa att jag inte behövde utan kunde jobba hemifrån med papper istället. Jag hatar ju att säga NEJ till honom om jobb och blev en väldigt jobbig situation, så är glad att han kunde läsa av mig. Men klart jag fick dåligt samvete efteråt. Men kändes som om jag hade så enormt mkt med att hålla ett hyfsat glatt humör på morgonen av att över huvud taget åka till jobbet, så åka till ett jobb bara några km från F kändes inte helt OK. 

Som sagt, känner att jag tagit ett steg tillbaka när det kommer till F. Känns som förut hade jag bara abstinens av att inte kunna prata med honom. Nu känns det mer som om det är dags att glömma honom, släppa honom. Gå vidare. Och det vill jag ju inte. Jag tycker ju fortfarande att det känns oavslutat och då är det svårare att släppa. Jag vill ha ett sista kapitel. Lite som att sluta läsa en bok när det bara är ett kapitel kvar bara för att det känns jobbigt att av sluta boken. Jag behöver avsluta boken. Jag vill avsluta boken. Jag vill titta honom i ögonen, hålla hans hand och få honom att förstå hur jävla mycket jag ångrar allting - utom att jag träffade honom, för det kommer jag aldrig ångra. Och få honom att kanske se saker och ting ur min synvinkel. Inte vinna tillbaka honom. Utan bara få honom att förstå. Förklara. Få skäll och höra vad han tycker och tänker. Få det avslutat. Skiljas som vänner. Eller ja.. se mig för den jag är och acceptera att jag gjorde ett misstag. Jag ber inte om en andra chans längre, bara någon form av förståelse. 

---

Suttit med hemsidor idag med. Till nya företaget. Går bra, men svårt med formuleringar och så.. jag som aldrig har svårt med det i vanliga fall.. nu ska jag ut i stallet och dona och sedan ut en promenad med "O". 

// Ida

Fattar inte riktigt varför allt helt plötsligt blivit sämre med känslorna för F. Kanske för att jag lite slutat hoppats att han kommer ändra sig, kanske av någon annan anledning. Det är så mkt hela tiden som påminner mig om honom. Vi pratade med varandra under fyra års tid. Fyra år. Senaste året eller nåt kanske varje dag. Det finns så mkt, ivf hos mig, som har blivit osagt. Det känns oavslutat. En sådan vänskap som vi hade det kan inte bara sluta. Not like that. 

Vissa kanske tycker det är udda att jag skriver om honom på den här bloggen. Att jag öppnar mig så mkt. Att jag klänger mig fast vid någon som uppenbarligen skiter blanka fan i mig. Men den påverkan han har haft på mitt liv går inte att glömma. Han har gjort mig till en bättre människa. Han har funnits där för mig när ingen annan har det. Och jag tror inte ens han vet om det. Han har fått mig att vela mer, annorlunda och öppna mig själv. Det känns fel att bara släppa det. Att inte fighta vidare för att vänskapen ska överleva. 

Jag vet att jag varit något positivt i hans liv med. Jag vet det. Jag vet att jag funnits där för honom precis som han funnits där för mig. Jag vet att han värderade våran vänskap lika högt som jag gjorde. Även om han inte ser det nu, så har han genom dessa fyra år upprepade gånger talat om det för mig. 

Men kanske. Kanske jag litade på honom för mkt när han sa att han aldrig skulle lämna mig, när han sa att inget kunde få honom att springa. Jag vet att det är mitt fel att han gick. Jag visste att han skulle bli arg. Varför är jag då så förvånad över att han bara tvärvände? Antagligen för att jag målade upp honom för högt, trodde han menade det han sa. Hade för stora förhoppningar. 

Jag bara saknar honom så mkt. Det skär. Så små saker genom dagarna som får mig att tänka på honom och må hemskt. Idag till exempel så var kusinerna här tillsammans med deras föräldrar (min farbror och hans särbo). Och de börjar prata om fälgar eftersom kusinen ska köpa en bil och då ingick några fälgar som tydligen var asdyra.. ivf. De satt där och prata om fälgar. Och jag fick sådan klump i halsen. Svalde ner gråten men kunde inte låta bli att tänka på F som kunde prata hur länge som helst om olika fälgar. Och sedan gick de över till att prata om turbo-motorer och då var jag tvungen att gå. Rymde ut i hagen till hästarna och kunde inte låta bli att släppa en tår. 

Det är ju inte meningen att det ska bli såhär. Det är ju meningen att min bästa vän ska vara här och prata om fälgar och turbo-motorer med min familj. Höra dem argumentera om volvo vs saab. Det var ju det som skulle hända. Inte det här. 

Inte det här.

---

För att lämna det tunga så tänkte jag prata om resterande dagen. Vaknade imorse vid halv sju för att gå ut och släppa ut hästarna. Såklart var mamma redan ute i stallet. Vi har rullande schema så att en av oss jämnt får sovmorgon en hel helg. Förra helgen var min helg då jag fick sova. Den här helgen var det mammas tur. Så syrran hade utsläpp igår, men mamma hjälpte henne då. Och idag hade jag utsläpp, varpå mamma hjälpte mig också. Hon kan inte låta bli. Och jag blir så sjukt arg dels för då är vi två som kliver upp fastän det inte behövs och dels för att jag vet att vid lämpligt tillfälle kommer hon kasta det i ansiktet på oss att hon minsann tar många fler utsläpp än vi. 

In och jobba lite framför datorn sen. Sedan kom kusinerna, yngsta kusinen skulle rida lite. 

När de åkt så red jag ut med mamma på "O". Gick kanon idag. Precis vad jag behövde. Skritt och trav och lite traktor samt ko-terapi. Skötte sig utmärkt och börjar äntligen känna lite turbo i honom. Han har liksom segat lite tidigare och inte alls gått på. Men det har börjat ändras. 

Sedan gjordes stallet och sen åkte hästarna in och sedan teven med päronen. Och nu sova. 

Imorgon skulle vi egentligen jobba i Falun men eftersom syrran har sånglektion så gick inte det så blir in till uppsala istället. Och Falun på tisdag. 

Bara två veckor kvar tills vi startar eget. Och jag är så fruktansvärt nervös. Jag är väl en typisk storasyster på det sättet. Jag tar ansvaret över allt, även det som jag inte behöver bära ansvaret över. Känner hela tiden att jag är den avgörande länken till allt och om jag inte är med och driver så händer det inget. Kanske inte så det är, men det är så jag känner. Och nu mer än någonsin skulle jag behöva F's hjälp och råd och han erfarenhet. Jag hoppar in i allt det här läskiga som jag inte har en aning om och även om pappa kan och vet så.. jag vill bara kunna fråga F. I trust him. 

// Ida

Hur kan ett vanligt bråk med syrran om pengar och hästarna förvandlas till att jag stortjuter om F?? Jag försöker hålla allt tillbaka hela tiden att när jag väl släpper ut det så blir det så mkt liksom. Jag exploderar. Nu känner jag mig alldeles febrig med huvudvärk och fryser. Jag bara.. känner mig så ensam. 

// Ida

Jag vill inte fortsätta såhär. Tårarna bara rinner. Jag vill inte fortsätta leva mitt liv utan din vänskap. Jag saknar dig så otroligt mkt och jag saknar din peppning och hur du jämt var på min sida. Jag saknar din vänskap mer än jag saknar något eller någon annan och det krossar mig vissa dagar att ens tänka på att jag kanske aldrig kommer få prata med dig igen.. Jag orkar inte. Jag vill bara prata, kanske en kram. Jag vill att saker och ting ska vara som det var innan. Jag vill veta att du mår bra. Jag vill veta vad som händer i ditt liv. Ovisheten är hemsk.

Jag saknar dig, F. Mer än du någonsin anar.

// Ida

Vaknade brutalt imorse då syrran väckte mig eftersom vi skulle iväg och kolla på en hästtävling. Totalt glömt bort det. Väl där var det bara att vända för våran pålle som skulle vara med (som är utlånad) var struken eftersom det hade varit för helt för dem att åka imorse. 

Drömde en så konstig dröm inatt. Om F. Vi var tillsammans. Bodde tillsammans. Men F ville inte vara med mig. Han var arg på mig på något sätt och tillbringade all sin tid med sina kompisar. Och jag hade sådan jäkla panikkänsla, samma panikkänsla som jag kan få ibland på riktigt. Att han inte vill vara med mig, att han inte vill vara i mitt liv. Att han är arg och ledsen och jag når liksom inte fram och kan trösta honom. Hjälpa honom. 

Bara en sjukt obehaglig dröm..

Officiellt tappat 16 kilo nu. Tycker det går så jäkla långsamt men samtidigt så är det väl så det ska vara, egentligen.. det här ska ju vara hållbart och inte bara gå ner en massa för att sedan gå upp igen. Men aaa.. känns drygt mellanåt..

// Ida

Vissa dagar liksom slår det mig att om jag inte talat om sanningen för F så skulle jag fortfarande ha honom i mitt liv. Det är lite bittersweet att tänka så. Även om jag är otroligt stolt över mig själv att våga gå ut att vara mig själv helt och fullt och vara ärlig mot honom så kan jag inte låta bli att tänka att jag skulle göra vad som helst för att ha honom i mitt liv just nu. Det var jobbigt för mig att vara mig själv, det har allltid varit något jag jobbat så hårt med i och med att mitt sanna jag aldrig varit accepterat tidigare. Jag har aldrig blivit accepterad som den jag är. Och jag säger inte bara så. Genom att ha växt upp i en mindre by så fanns det inte rum för udda personer. Och även om jag är hyfsat normal till det yttre så är jag ju annorlunda. Jag är "speciell" om man kan uttrycka sig så utan att låta för självgod. Det har jag alltid varit. Jag är den som är tyst. Inte blyg. Folk blandar alltid ihop det. Bara för att jag inte skriker ut alla mina tankar överallt betyder det inte att jag är blyg, bara tyst. Och det har alltid varit min taktik att få folk att lyssna bättre. För säger man inte så mkt så lyssnar folk i regel när man väl pratar. Ivf.. tystnad är inte uppskattad, då är man konstig. Lärarna i skolan tyckte jag var för blyg för att jag inte ville skrika i kör med alla andra i klassen istället för att räcka upp handen. Att konstant bli nedvärderad och nedtryckt i skorna pga att man sköter sig i klassrummet har satt sina spår. 

Sedan klädde jag mig annorlunda, lyssnade på annorlunda musik. Och på allt var jag ärlig och sa vad jag tyckte och tänkte. Och det kunde man ju inte göra i en mindre by, för då blev man ansedd att vara pryd eller otrevlig. Och jag har genom hela min uppväxt varit mig själv. Till 100%. Men det tog liksom stopp någonstans. Jag orkade inte längre efter en stund. Det blev för mkt för mig att jämt vara själv och inte ha speciellt bra vänner. Så jag gjorde något som jag idag är sjukt besviken över mig själv för - jag började försköna den jag var. För att passa bättre in. Det ångrar jag än idag att jag började göra och det är något jag kämpar med VARJE dag med att sluta med. Att våga vara mig själv och lita på att folk kommer tycka om mig lättare nu, när vi alla är vuxna. 

MEN det blev ett stort bakslag för mig när F avvisade mig när jag visade mig själv. Det är klart jag förstår att det inte har egentligen med vem jag är att göra, eller hur jag ser ut, utan med vad jag gjorde. Men det känns fortfarande som om han avvisade mig för att jag är den jag är. Och det har satt sig djupt. 

Idag har jag varit lite halvledig. Jobbat lite hemifrån men väntade på veterinären idag som skulle kolla på "S" som fortfarande inte mår helt bra efter kastreringen. Klockan halv tio var veterinären klar och betald (1050kr för 20 min btw). Han tog ett baktprov för att kolla om vi behöver sätta honom på penicillin. 

Sedan drog syrran och jag in till stan med baktprovet för att lämna det på morsans jobb (hon odlar prover till djur så hon skulle odla det) och handla. Syrran har fångat upp intresset att baka, speciellt cupcakes, och hon ska baka till en liten fest om några veckor så hon ska provbaka massa olika smaker i helgen. Så hon handlade till det. Dessutom måste jag baka en kaka till de som odlar "S" prov. Thats the deal. 

Sedan hem till stallet och in med hästar, äta middag och sedan idol med familjen. Nu trött som fan så blir att sova. 

Hade apkul åt en kollega idag också. Han är speciell, och med det menar jag total "alla-bokstavssjukdomar-i-världen"-speciell. Eller kanske en bättre beskrivning skulle vara Sheldon i big bang theory utan charmen. Han saknar all förmåga att kunna läsa signaler eller att kunna kommunicera plus att han är en enorm "know-it-all". Och alla på företaget blåvägrar att jobba med honom för han är stundtals både dryg, elak och korkad. Ivf.. han har varit hemma för sjukskrivning. Och alla på företaget har sjukt bra försäkringar som gör att vi kan få tid hos specialister väldigt snabbt. Och han fick då göra det för sin handled, som han hade ont i. Så var han hos läkaren. Hade tydligen varit grymt otrevlig och han och läkaren hade blivit jätte osams eftersom läkaren inte kunde hitta några fel på honom och därmed inte kunde fortsätta sjukskriva honom. Så då ringde kollegan tillbaka till försäkringsbolaget och krävde en ny tid hos en annan läkare, vilket de inte ville ge honom. För han hade ju redan varit hos en specialist. Efter mkt om och med, där kollegan hade varit JÄKLIGT otrevlig, sa hon på försäkringsbolaget att han skulle få en ny tid varpå kollegan svarade "tack så jävla mkt då". När han fick lappen om tiden han fått hade hon på försäkringen bokat en tid åt honom.. hos en psykolog!! Haha.. kan inte låta bli att skratta. Sån jäkla humor. 

Nee.. nu blire som sagt sängen. Så trött. Nassi!!

// Ida

Workin on it. Lång dag hemma. Tvättat fyra maskiner, gjort stallet och lagat mat. Nu rinner näsan och ögonen (inte för att jag gråter utan för att jag verkligen känner mig jätteförkyld. Även jagat runt på hästar eftersom min "O" fick för sig att han var hingst (!!) och tyckte hans hagkompis, som tokbrunsta, var jätteintressant. "O" kom väldigt frivilligt fram till mig men stoet fick jag jaga runt hagen. Fattar inte dock.. stoet brunstar mitt i senhösten (?) och "O" har liksom gått med superbrunstiga ston tidigare mitt på våren och hela sommaren UTAN problem. Så aaa.. vet inte vad för vårkänslor de fick för sig. 

Även bytt box på "R" och "O" eftersom "R" stökar till så in i bäng i sin spånpelletsbox så han måste stå på halm. Så ska prova "O" på spånpellets istället. Så håller vi tummarna för att de går bra. 

Svullnaden på "R" och "S" har blivit mkt bättr, sedan kastreringen. Sjukt skönt att det känns som om det är löst alltihopa. Nu kan det bara bli bättre (peppar, peppar). 

Även fått hem en ny keps. :) Enda från staterna har den åkt, och mellanlandat i Tyskland. 

// Ida