Promenad med morsan och hästen "O" på kvällen nu. Ungefär en 1,5 timmes promenad. Sedan fixa vatten i hagarna med 4-hjulingen och sist lite hagfix och hjälpt pappa snickra farstukvist. Mkt med att ha gård och häst och alltihop. Nu lite fast and furious och sedan sängen.

Jobbit för min stressklump i halsen som jag får när jag går och spänner mig och oroar mig mkt har blivit sjukt jobbigt. Dels gör det ont, det blir ju en spänning och låsning i halsen, och dels får jag svårt att andas.
Alldeles för mkt att tänka på och för många tårar jag håller inne. Är riktigt jobbigt faktiskt. Sist det var såhär jobbigt var jag till slut tvungen att ta muskelavslappnande med en gnutta valium i.
Så mkt nu med hästarna, vikten, jobbet och F. Önskar jag kunde släppa något av det för ett tag men går ju inte.. Bara å bita ihop och hoppas det blir lättare.

// Ida

Låten han lyssnar på just nu. Heart of gold med Neil young. Har honom på spotify nämligen.. är tortyr egentligen, men det är det enda jag har kvar. Den enda lilla kontakten. It just sucks. För varje gång jag ser att han lyssnar på något så känns det som en dolk i hjärtat. Han gör någonting. Han gör någonting utan mig. Han är så pass okej att han lyssnar på musik medan jag knappt klarar av att stå upp. Ser jag honom lyssna på upptempo musik går tankarna kring om han är på fest? Eller ännu värre.. har han någon tjej över? 

Jag bara hatar att se att hans liv går vidare.. utan mig. 

Helgerna är värst. De är hemska. När jag inte har lika mycket att göra. Hade hoppats på att syrran och jag skulle hitta på något men hon gjorde andra planer. Känner mig så nedrans ensam. I just want my friend back. 

// Ida

Insåg precis hur jag ska beskriva mina känslor för F just nu. Homesick. Känslan jag känner är hemlängtan. Som när man var liten och sov över hos en kompis och fick världens hemlängtan. Im homesick for F. Dammit, vill inte känna såhär längre. Så förvirrande. Blandning mellan hemlängtan, ilska och sorgsenhet. I just want him back.

// Ida

Det är bara det.. F bara försvann. Över en timme försvann han bara. Ena studen säger han att han älskar mig och andra stunden är han borta. Och det kommer alltid finnas för mig. Jag kommer aldrig komma över honom helt för det finns alltid något kvar. Något oavslutat, ouppklarat. För mig kommer han alltid vara min första stora kärlek och "the one that got away" oavsett vad som händer i framtiden. Och man kommer bara inte över sånt.. Han är killen jag drömmer om. Killen jag såg mig ha en framtid med för första gången i hela mitt liv. Jag hade aldrig sett mig själv skaffa barn, gifta mig, flytta ihop med någon.. innan honom. Och nu är det som ett stort gapande tomrum. Helt plötsligt vill jag ha saker som jag inte velat ha förut, ändra mitt liv till något jag inte trodde mig vela ha innan honom. Och alla säger "det kommer fler killar". Men nej. Det kommer inga fler första kärlekar, och jag fucked it up. 

Och helt ärligt. Det finns ingen annan som honom. Han hade allt. Visst, ingen är perfekt. Men han var perfekt för mig. And I fucked it up.

// Ida

Vaknade tidigt med klump i halsen. Gårdagen var okej, men hade problem att hålla masken hela dagen inför mormor och så. Jag har liksom sådan smärta inom mig och klump i halsen och känns som om jag blir påmind konstat om saker jag inte kommer få göra med F. Som att presentera honom för mormor, visa honom sjöarna däromkring. Jag vet ju att han gillar vatten och båtar och sånt. Om han varit där kanske vi hade kunnat hyra en båt och åkt iväg en bit ut på vattnet. Sånna saker tänker jag på. Sånna saker vill jag göra med honom. Sånna saker gör att jag går under varje gång jag tänker på dem. 

Till något roligare. Det första mormor sa när vi träffade henne var: "Men du håller ju på att tyna bort, jänta". Hon har inte sett mig sedan maj. Och även om jag själv inte ser att jag går ner i vikt så känns det bra att andra ser det i varje fall. Jag känner det på kläderna, folk säger det åt mig hela tiden och jag vet att jag går ner i vikt. Jag har ju sett det på vågen. Men jag ser fortfarande allt som är där som ska bort. Kanske det är bra också, det peppar ju en att fortsätta. Men samtidigt känns det jobbigt att inte kunna se det positiva i det enda som går bra just nu. Mitt nästa mål är 3,5 kilo på 4 veckor. 

Jag bara försöker vara stark hela tiden, hålla masken. Men småsaker kan vända omkull mig helt. Mormor pratade exempelvis om fiberkablar igår och varför man skulle ha det. Och ingen av oss kan ju svara på det, vi bor ju mitt ute på landet och har inte ens haft en tanke på att skaffa. Men jag vet ju att F lätt skulle kunnat svara på hennes frågor. Sedan har vi Saabar, så fort jag ser en saab.. låtar. Musik i största allmänhet. Ibland måste jag byta kanal för jag orkar liksom inte lyssna på en viss låt. För den har direkt koppling till honom. 

Jag har nog givit upp hoppet lite om att han någonsin kommer vela prata med mig igen. Och det är ju en sorg i sig. Det är ju något jag behöver jobba mig genom. Men det känns rent ut sagt helvete.. helt har jag dock inte givit upp. Man kan inte ge upp helt om något sånt. Sluta hoppas helt. Jag hoppas att han en dag kommer inse varför jag gjorde som jag gjorde, att jag älskar honom och att jag alltid, alltid, alltid kommer vara på hans sida. Ärligt, jag vet inte hur jag ska placera honom annat än som familj. Och hur ger man upp hoppet om sin familj? Det går inte. 

Jag har ju aldrig i vuxen ålder sagt "jag älskar dig" till någon annan än honom. Knappt ens till mina föräldrar eller syster. Så hur ska jag annars kunna placera honom? Han är mer än en vän. Eller var.. eller nåt. Jag vara önskar jag varit mer värd för honom, att våra fyra år tillsammans varit mer värda för honom än att bara gå sin väg. Inga frågor, ingen förklaring, inget gap och skrik. Bara hej då. 

// Ida

Kollar på fast and furious 6.. måste erkänna att det gör lite ont. Alltid trott att jag skulle få se den tillsammans med F.. ha honom bredvid mig som pekar ut fel och sitter och dreglar efter bilarna och hjälper mig att förstå alla termer. It sucks.. 

Jobbet idag gick bra. Känt att humöret varit okej. Att äta lättyoghurt har också gått bra, men är trött och hungrig. Inte ens vågat ställa mig på vågen än för den här veckan men imorgon blir jag så illa tvungen. Som sagt, inte direkt fuskat men inte varit lite återhållssam somförra veckan. 

Gått en promenad med morsan idag också. En entimmes promenad. Faktiskt gått 9 dagar i sträck nu. :) Och även gjort lite hagfix eftersom grannen missat att tala om att det skulle avverkas runt om våra hagar i helgen.. och imorgon så är vi ju bortresta till mormor utanför västerås. 

// Ida

Ännu en dag av tårar. Lyckas hålla mig hyfsat OK genom jobbet men totalt går under när jag kommer hem. Det är som om allt lagras och när jag känner att det är okej att släppa ut allt så kommer det. Fick dessutom gräla med farsgubben när jag kom hem eftersom han tycker det är dags för mig att börja resa mig igen. Men hur ska jag kunna resa mig när jag inte ens vet hur jag orkar kliva upp varje morgon? Det är som att springa innan jag kan krypa. Jag kan inte ens andas ordentligt, allt känns bara så jäkla meningslöst. Jag är arg och sårad och besviken men också orolig över F. Orolig för hur han tar sig genom det här. 

Som väntat har veckan skitit sig med kalorierna. Inte så jag har överdrivigt eller ätit socker eller något sånt. Men jag har liksom inte orkat gå hungrig också på allting. Jag sover ju inget, gråter en massa och mår rent ut sagt skit. Fast har lyckats tagit mig ut på dagliga promenader ivf. I helgen dock så tänker jag inte fuska någonting, eftersom jag inte varit tillräckligt duktig nu i veckan. Imorgon blir det lättyoghurt hela dagen och sedan får vi se hur fredagen blir, eftersom vi ska till mormor då. Blir ju liten road-trip och kalas hos henne, men ska försöka hålla mig. Lördag och söndag blir strikta också. Men inte överdrivet eftersom jag måste stå ut mån-tors nästa vecka också. 

Och som sagt, känner en förkylning komma krypande. Nästäppa och huvudvärk och trötthet. 

// Ida

Har gått från att vara ledsen och deppig till att vara arg. Arg på F. Det jag gjorde var skit, verkligen. MEN fyra år. Fyra år har vi känt varandra och allt jag får är "vi kan inte ha någon mer kontakt, du måste förstå och acceptera det". Inget fight, inget hej då, ingenting. Bara kort och kallt. Är de fyra åren inte åtminsone värda ett ordentligt hej då? Eller en timmes skrikande om hur idiotisk jag är? Bara någonting? Jag har inte bara ljugit för honom, jag har ställt upp för honom i vått och torrt, alltid funnits tillhands och inte gjort något annat än att önska honom all lycka. Och jag får inte ett värdigt avslut? Jag är förbannad. 

Och jag trodde han var annorlunda, jag trodde verkligen det. Jag trodde han på något sätt skulle vela ha mig kvar i sitt liv, även när han fick veta sanningen. Inte vara så ytlig som alla andra. Inte såra mig. Jag trodde åtminstone han skulle se värdigheten i ett ordentligt avslut. Ett hej då. Ett "just nu hatar jag dig för allt du gjort och jag tycker inte vi borde snacka mer men jag har verkligen uppskattat att du varit där för mig de senaste fyra åren när jag varit nere och mått dåligt". 

Jag kanske målade upp honom för högt. Kanske var det bara så att jag var bra att ha i närheten så länge han hade någon nytta av mig, men när den nyttan försvann och jag verkligen behövde honom så var inte han där för mig. Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle bli så besviken på honom. Se hans "true colours". 

Jag vet att han är sårad. Jag vet att han är arg på mig. Men jag är värd mer än ett kort och kallt avslut. VI var värda mer än det. 

Är bara rädd att han bara genom envishet och princip aldrig mer kommer prata med mig.. för hur sårad och besviken jag än är på honom så skulle jag inte låta det stå i vägen om han ville bli vänner igen. Om han ville försöka. Eller bara ha svar på frågor. Eller skrika på mig. Jag skulle göra allt för honom.. 

Men igår och idag är jag sårad. Och besviken. Och ledsen. Jag trodde han var annorlunda..

// Ida