Det är bara det.. F bara försvann. Över en timme försvann han bara. Ena studen säger han att han älskar mig och andra stunden är han borta. Och det kommer alltid finnas för mig. Jag kommer aldrig komma över honom helt för det finns alltid något kvar. Något oavslutat, ouppklarat. För mig kommer han alltid vara min första stora kärlek och "the one that got away" oavsett vad som händer i framtiden. Och man kommer bara inte över sånt.. Han är killen jag drömmer om. Killen jag såg mig ha en framtid med för första gången i hela mitt liv. Jag hade aldrig sett mig själv skaffa barn, gifta mig, flytta ihop med någon.. innan honom. Och nu är det som ett stort gapande tomrum. Helt plötsligt vill jag ha saker som jag inte velat ha förut, ändra mitt liv till något jag inte trodde mig vela ha innan honom. Och alla säger "det kommer fler killar". Men nej. Det kommer inga fler första kärlekar, och jag fucked it up. 

Och helt ärligt. Det finns ingen annan som honom. Han hade allt. Visst, ingen är perfekt. Men han var perfekt för mig. And I fucked it up.

// Ida

Vaknade tidigt med klump i halsen. Gårdagen var okej, men hade problem att hålla masken hela dagen inför mormor och så. Jag har liksom sådan smärta inom mig och klump i halsen och känns som om jag blir påmind konstat om saker jag inte kommer få göra med F. Som att presentera honom för mormor, visa honom sjöarna däromkring. Jag vet ju att han gillar vatten och båtar och sånt. Om han varit där kanske vi hade kunnat hyra en båt och åkt iväg en bit ut på vattnet. Sånna saker tänker jag på. Sånna saker vill jag göra med honom. Sånna saker gör att jag går under varje gång jag tänker på dem. 

Till något roligare. Det första mormor sa när vi träffade henne var: "Men du håller ju på att tyna bort, jänta". Hon har inte sett mig sedan maj. Och även om jag själv inte ser att jag går ner i vikt så känns det bra att andra ser det i varje fall. Jag känner det på kläderna, folk säger det åt mig hela tiden och jag vet att jag går ner i vikt. Jag har ju sett det på vågen. Men jag ser fortfarande allt som är där som ska bort. Kanske det är bra också, det peppar ju en att fortsätta. Men samtidigt känns det jobbigt att inte kunna se det positiva i det enda som går bra just nu. Mitt nästa mål är 3,5 kilo på 4 veckor. 

Jag bara försöker vara stark hela tiden, hålla masken. Men småsaker kan vända omkull mig helt. Mormor pratade exempelvis om fiberkablar igår och varför man skulle ha det. Och ingen av oss kan ju svara på det, vi bor ju mitt ute på landet och har inte ens haft en tanke på att skaffa. Men jag vet ju att F lätt skulle kunnat svara på hennes frågor. Sedan har vi Saabar, så fort jag ser en saab.. låtar. Musik i största allmänhet. Ibland måste jag byta kanal för jag orkar liksom inte lyssna på en viss låt. För den har direkt koppling till honom. 

Jag har nog givit upp hoppet lite om att han någonsin kommer vela prata med mig igen. Och det är ju en sorg i sig. Det är ju något jag behöver jobba mig genom. Men det känns rent ut sagt helvete.. helt har jag dock inte givit upp. Man kan inte ge upp helt om något sånt. Sluta hoppas helt. Jag hoppas att han en dag kommer inse varför jag gjorde som jag gjorde, att jag älskar honom och att jag alltid, alltid, alltid kommer vara på hans sida. Ärligt, jag vet inte hur jag ska placera honom annat än som familj. Och hur ger man upp hoppet om sin familj? Det går inte. 

Jag har ju aldrig i vuxen ålder sagt "jag älskar dig" till någon annan än honom. Knappt ens till mina föräldrar eller syster. Så hur ska jag annars kunna placera honom? Han är mer än en vän. Eller var.. eller nåt. Jag vara önskar jag varit mer värd för honom, att våra fyra år tillsammans varit mer värda för honom än att bara gå sin väg. Inga frågor, ingen förklaring, inget gap och skrik. Bara hej då. 

// Ida

Fick inte ut bilderna igår eftersom telefonen inte ville föra över dem, venne om det var uppkopplingen eller appen men den ville inte vilket som. Här kommer de istället:

Och så en liten från mormors lägenhet:

// Ida

Dålig uppkoppling så den laddade bara upp en bild så här kommer resten.

// Ida

[Bild]

[Bild]

[Bild]

[Bild]

Är i en av landets mest sjötätaste kommuner eller något sånt. Mormor bor där. Jag är dödligt rädd för vatten men njuter av att se de andra va i vattnet :)

Bilder på utsikten och på farsan med våran hund :)


F fattas dock..

// Ida

[Bild]

[Bild]

[Bild]

[Bild]

[Bild]

-8 hekto slutade veckan på. Lite besviken i och med att jag vill gå ner 1kg/vecka men samtidigt är det ju neråt och inte uppåt och ganska mkt ändå.

Idag upp tidigt för att fara till mormor. Mår apdåligt med huvudvärk och illamående (blodsockret?). Ska köpa frukost när vi kommit in till Uppsala.

// Ida

Kollar på fast and furious 6.. måste erkänna att det gör lite ont. Alltid trott att jag skulle få se den tillsammans med F.. ha honom bredvid mig som pekar ut fel och sitter och dreglar efter bilarna och hjälper mig att förstå alla termer. It sucks.. 

Jobbet idag gick bra. Känt att humöret varit okej. Att äta lättyoghurt har också gått bra, men är trött och hungrig. Inte ens vågat ställa mig på vågen än för den här veckan men imorgon blir jag så illa tvungen. Som sagt, inte direkt fuskat men inte varit lite återhållssam somförra veckan. 

Gått en promenad med morsan idag också. En entimmes promenad. Faktiskt gått 9 dagar i sträck nu. :) Och även gjort lite hagfix eftersom grannen missat att tala om att det skulle avverkas runt om våra hagar i helgen.. och imorgon så är vi ju bortresta till mormor utanför västerås. 

// Ida

Ännu en dag av tårar. Lyckas hålla mig hyfsat OK genom jobbet men totalt går under när jag kommer hem. Det är som om allt lagras och när jag känner att det är okej att släppa ut allt så kommer det. Fick dessutom gräla med farsgubben när jag kom hem eftersom han tycker det är dags för mig att börja resa mig igen. Men hur ska jag kunna resa mig när jag inte ens vet hur jag orkar kliva upp varje morgon? Det är som att springa innan jag kan krypa. Jag kan inte ens andas ordentligt, allt känns bara så jäkla meningslöst. Jag är arg och sårad och besviken men också orolig över F. Orolig för hur han tar sig genom det här. 

Som väntat har veckan skitit sig med kalorierna. Inte så jag har överdrivigt eller ätit socker eller något sånt. Men jag har liksom inte orkat gå hungrig också på allting. Jag sover ju inget, gråter en massa och mår rent ut sagt skit. Fast har lyckats tagit mig ut på dagliga promenader ivf. I helgen dock så tänker jag inte fuska någonting, eftersom jag inte varit tillräckligt duktig nu i veckan. Imorgon blir det lättyoghurt hela dagen och sedan får vi se hur fredagen blir, eftersom vi ska till mormor då. Blir ju liten road-trip och kalas hos henne, men ska försöka hålla mig. Lördag och söndag blir strikta också. Men inte överdrivet eftersom jag måste stå ut mån-tors nästa vecka också. 

Och som sagt, känner en förkylning komma krypande. Nästäppa och huvudvärk och trötthet. 

// Ida