Lång dag idag. Började morgonen med att släppa ut alla hästarna. Syrran och jag satte oss sedan i bilen och körde iväg mot Falun för jobb där. "Ett lätt jobb" som pappa uttryckte sig. Jag som börjar kunna det här nu har ju börjat inse att det inte finns något som heter "ett enkelt jobb". Tog oss drygt 2 timmar att köra dit eftersom det var snorhalt på vägarna. Hamnade dessutom bakom en stackare med en gammal bil och sommarhjul som gled runt i 40km/h på en 80km/h-sträcka. Att man inte bara ger upp och vänder.. kan ju jag tycka. Inget är ju värt att offra livet för liksom. 

Ivf. Kontor jobbade vi på idag. Tog oss hela dagen eftersom det krånglade (så klart!!) så åkte därifrån vid tre. Tog oss 1,5 timme hem och när vi kom hem hade morsan gjort hela stallet. Men regnade och blåste så blidde ingen promenad eller ridtur. Hade sett fram emot att rida idag men får bli imorgon istället. 

Jobbar hemifrån imorgon med pappersgöra. Ganska skönt som omväxling men annars har jag lite svårt att sitta still om det blir något längre pappersgöra.

Mamma sa något igår som jag gått och tänkt på idag. Hon sa att det här med F har ju för mig varit "en jäkligt tuff men nyttig läxa". Det stämmer in i sjutton bra. Det är bara synd att jag förlorade en jäkla bra vän pga det. Jag ångrar inte att jag träffade F, trots det onda just nu. Han har gjort mig till en bättre människa och fått mig att tänka om och värdera om livet lite grand. Prioritera om. Men det gör så in i helvete ont. Däremot ångrar jag ju det jag gjort. Och jag ångrar framförallt hur jag talade om allt för F, vilket jag inser nu i efterhand var jäkligt osmidigt och totalt orättvist mot honom. Det ångrar jag djupt. Även om jag tvivlar på att resultatet hade ändrats pga det. 

Har ju börjat snacka runt på internet mer och mer, som mig själv alltså. Och jag vet inte.. det gör nästan ondare än att vara helt själv. Blir hela tiden påmind om hur unik F var och hur svårt det är att släppa in nya människor på livet. Jag behöver ju någon att prata med, som jag verkligen kan prata med om allt. Och ingen av de här killarna jag pratar med är samma sak. De är inte han. Och det känns jobbigt att behöva börja om från början. Det svider liksom varje gång jag ska försöka formulera mig till någon. Allt känns bara sååå fel. 

// Ida

Fattar inte riktigt varför allt helt plötsligt blivit sämre med känslorna för F. Kanske för att jag lite slutat hoppats att han kommer ändra sig, kanske av någon annan anledning. Det är så mkt hela tiden som påminner mig om honom. Vi pratade med varandra under fyra års tid. Fyra år. Senaste året eller nåt kanske varje dag. Det finns så mkt, ivf hos mig, som har blivit osagt. Det känns oavslutat. En sådan vänskap som vi hade det kan inte bara sluta. Not like that. 

Vissa kanske tycker det är udda att jag skriver om honom på den här bloggen. Att jag öppnar mig så mkt. Att jag klänger mig fast vid någon som uppenbarligen skiter blanka fan i mig. Men den påverkan han har haft på mitt liv går inte att glömma. Han har gjort mig till en bättre människa. Han har funnits där för mig när ingen annan har det. Och jag tror inte ens han vet om det. Han har fått mig att vela mer, annorlunda och öppna mig själv. Det känns fel att bara släppa det. Att inte fighta vidare för att vänskapen ska överleva. 

Jag vet att jag varit något positivt i hans liv med. Jag vet det. Jag vet att jag funnits där för honom precis som han funnits där för mig. Jag vet att han värderade våran vänskap lika högt som jag gjorde. Även om han inte ser det nu, så har han genom dessa fyra år upprepade gånger talat om det för mig. 

Men kanske. Kanske jag litade på honom för mkt när han sa att han aldrig skulle lämna mig, när han sa att inget kunde få honom att springa. Jag vet att det är mitt fel att han gick. Jag visste att han skulle bli arg. Varför är jag då så förvånad över att han bara tvärvände? Antagligen för att jag målade upp honom för högt, trodde han menade det han sa. Hade för stora förhoppningar. 

Jag bara saknar honom så mkt. Det skär. Så små saker genom dagarna som får mig att tänka på honom och må hemskt. Idag till exempel så var kusinerna här tillsammans med deras föräldrar (min farbror och hans särbo). Och de börjar prata om fälgar eftersom kusinen ska köpa en bil och då ingick några fälgar som tydligen var asdyra.. ivf. De satt där och prata om fälgar. Och jag fick sådan klump i halsen. Svalde ner gråten men kunde inte låta bli att tänka på F som kunde prata hur länge som helst om olika fälgar. Och sedan gick de över till att prata om turbo-motorer och då var jag tvungen att gå. Rymde ut i hagen till hästarna och kunde inte låta bli att släppa en tår. 

Det är ju inte meningen att det ska bli såhär. Det är ju meningen att min bästa vän ska vara här och prata om fälgar och turbo-motorer med min familj. Höra dem argumentera om volvo vs saab. Det var ju det som skulle hända. Inte det här. 

Inte det här.

---

För att lämna det tunga så tänkte jag prata om resterande dagen. Vaknade imorse vid halv sju för att gå ut och släppa ut hästarna. Såklart var mamma redan ute i stallet. Vi har rullande schema så att en av oss jämnt får sovmorgon en hel helg. Förra helgen var min helg då jag fick sova. Den här helgen var det mammas tur. Så syrran hade utsläpp igår, men mamma hjälpte henne då. Och idag hade jag utsläpp, varpå mamma hjälpte mig också. Hon kan inte låta bli. Och jag blir så sjukt arg dels för då är vi två som kliver upp fastän det inte behövs och dels för att jag vet att vid lämpligt tillfälle kommer hon kasta det i ansiktet på oss att hon minsann tar många fler utsläpp än vi. 

In och jobba lite framför datorn sen. Sedan kom kusinerna, yngsta kusinen skulle rida lite. 

När de åkt så red jag ut med mamma på "O". Gick kanon idag. Precis vad jag behövde. Skritt och trav och lite traktor samt ko-terapi. Skötte sig utmärkt och börjar äntligen känna lite turbo i honom. Han har liksom segat lite tidigare och inte alls gått på. Men det har börjat ändras. 

Sedan gjordes stallet och sen åkte hästarna in och sedan teven med päronen. Och nu sova. 

Imorgon skulle vi egentligen jobba i Falun men eftersom syrran har sånglektion så gick inte det så blir in till uppsala istället. Och Falun på tisdag. 

Bara två veckor kvar tills vi startar eget. Och jag är så fruktansvärt nervös. Jag är väl en typisk storasyster på det sättet. Jag tar ansvaret över allt, även det som jag inte behöver bära ansvaret över. Känner hela tiden att jag är den avgörande länken till allt och om jag inte är med och driver så händer det inget. Kanske inte så det är, men det är så jag känner. Och nu mer än någonsin skulle jag behöva F's hjälp och råd och han erfarenhet. Jag hoppar in i allt det här läskiga som jag inte har en aning om och även om pappa kan och vet så.. jag vill bara kunna fråga F. I trust him. 

// Ida

Vissa dagar liksom slår det mig att om jag inte talat om sanningen för F så skulle jag fortfarande ha honom i mitt liv. Det är lite bittersweet att tänka så. Även om jag är otroligt stolt över mig själv att våga gå ut att vara mig själv helt och fullt och vara ärlig mot honom så kan jag inte låta bli att tänka att jag skulle göra vad som helst för att ha honom i mitt liv just nu. Det var jobbigt för mig att vara mig själv, det har allltid varit något jag jobbat så hårt med i och med att mitt sanna jag aldrig varit accepterat tidigare. Jag har aldrig blivit accepterad som den jag är. Och jag säger inte bara så. Genom att ha växt upp i en mindre by så fanns det inte rum för udda personer. Och även om jag är hyfsat normal till det yttre så är jag ju annorlunda. Jag är "speciell" om man kan uttrycka sig så utan att låta för självgod. Det har jag alltid varit. Jag är den som är tyst. Inte blyg. Folk blandar alltid ihop det. Bara för att jag inte skriker ut alla mina tankar överallt betyder det inte att jag är blyg, bara tyst. Och det har alltid varit min taktik att få folk att lyssna bättre. För säger man inte så mkt så lyssnar folk i regel när man väl pratar. Ivf.. tystnad är inte uppskattad, då är man konstig. Lärarna i skolan tyckte jag var för blyg för att jag inte ville skrika i kör med alla andra i klassen istället för att räcka upp handen. Att konstant bli nedvärderad och nedtryckt i skorna pga att man sköter sig i klassrummet har satt sina spår. 

Sedan klädde jag mig annorlunda, lyssnade på annorlunda musik. Och på allt var jag ärlig och sa vad jag tyckte och tänkte. Och det kunde man ju inte göra i en mindre by, för då blev man ansedd att vara pryd eller otrevlig. Och jag har genom hela min uppväxt varit mig själv. Till 100%. Men det tog liksom stopp någonstans. Jag orkade inte längre efter en stund. Det blev för mkt för mig att jämt vara själv och inte ha speciellt bra vänner. Så jag gjorde något som jag idag är sjukt besviken över mig själv för - jag började försköna den jag var. För att passa bättre in. Det ångrar jag än idag att jag började göra och det är något jag kämpar med VARJE dag med att sluta med. Att våga vara mig själv och lita på att folk kommer tycka om mig lättare nu, när vi alla är vuxna. 

MEN det blev ett stort bakslag för mig när F avvisade mig när jag visade mig själv. Det är klart jag förstår att det inte har egentligen med vem jag är att göra, eller hur jag ser ut, utan med vad jag gjorde. Men det känns fortfarande som om han avvisade mig för att jag är den jag är. Och det har satt sig djupt. 

Idag har jag varit lite halvledig. Jobbat lite hemifrån men väntade på veterinären idag som skulle kolla på "S" som fortfarande inte mår helt bra efter kastreringen. Klockan halv tio var veterinären klar och betald (1050kr för 20 min btw). Han tog ett baktprov för att kolla om vi behöver sätta honom på penicillin. 

Sedan drog syrran och jag in till stan med baktprovet för att lämna det på morsans jobb (hon odlar prover till djur så hon skulle odla det) och handla. Syrran har fångat upp intresset att baka, speciellt cupcakes, och hon ska baka till en liten fest om några veckor så hon ska provbaka massa olika smaker i helgen. Så hon handlade till det. Dessutom måste jag baka en kaka till de som odlar "S" prov. Thats the deal. 

Sedan hem till stallet och in med hästar, äta middag och sedan idol med familjen. Nu trött som fan så blir att sova. 

Hade apkul åt en kollega idag också. Han är speciell, och med det menar jag total "alla-bokstavssjukdomar-i-världen"-speciell. Eller kanske en bättre beskrivning skulle vara Sheldon i big bang theory utan charmen. Han saknar all förmåga att kunna läsa signaler eller att kunna kommunicera plus att han är en enorm "know-it-all". Och alla på företaget blåvägrar att jobba med honom för han är stundtals både dryg, elak och korkad. Ivf.. han har varit hemma för sjukskrivning. Och alla på företaget har sjukt bra försäkringar som gör att vi kan få tid hos specialister väldigt snabbt. Och han fick då göra det för sin handled, som han hade ont i. Så var han hos läkaren. Hade tydligen varit grymt otrevlig och han och läkaren hade blivit jätte osams eftersom läkaren inte kunde hitta några fel på honom och därmed inte kunde fortsätta sjukskriva honom. Så då ringde kollegan tillbaka till försäkringsbolaget och krävde en ny tid hos en annan läkare, vilket de inte ville ge honom. För han hade ju redan varit hos en specialist. Efter mkt om och med, där kollegan hade varit JÄKLIGT otrevlig, sa hon på försäkringsbolaget att han skulle få en ny tid varpå kollegan svarade "tack så jävla mkt då". När han fick lappen om tiden han fått hade hon på försäkringen bokat en tid åt honom.. hos en psykolog!! Haha.. kan inte låta bli att skratta. Sån jäkla humor. 

Nee.. nu blire som sagt sängen. Så trött. Nassi!!

// Ida

Ligger ihopkrupen i soffan i tjocka mjukisbyxor, munktröja och strumpor under ett stort duntäcke och fryser så tänderna skakar. Snoret rinner, huvudvärk och mår allmänt dålig. Orkar fan inte vara sjuk. Har ingen att prata med, inget att kolla på på teven och ingen bok att läsa. Bara megatråkigt. A just det, katten ligger på mina fötter och hjälper mig hålla värmen också. Bläääää. 

Ändå varit ute och gjort stallet. Så det är ivf klart. Tog sin lilla tid dock eftersom jag segade asmkt men aa.. det är gjort. Sedan kommer en och kollar på "S" om ett par veckor. Känns som en stor framgång faktiskt. Men jag vill ju veta vem människan är liksom innan jag tar ut något i förskott. Och hon ska ju tycka om "S" också. Det är omöjligt att inte göra det egentligen men aaa.. dessa halvblodsmänniskor som alla ska ha dessa 2 meter stora halvblod som träningskompisar. Och sticker en häst ut, som "S" gör så är det svårt att få folk att se att han är minst lika duktig som alla dessa överdrivet stora halvblod. Verkar som om alla ska ha den perfekta hästen. Även om man bara tävlar LA/LA så ska man ha hästen med kapacitet för Grand Prix typ. Och så givetvis denna underbara kommentar i slutet: "max 30 000". Blir så fruktansvärt less på dessa annonser. Uppfödare ska tydligen ge bort hästar som någon slags gåva till alla "världsduktiga" ryttare därute som sitter och lunkar runt en LA bana bara för att folk inte vill betala för svensk kvalité. Nej, USCH! När jag själv började rida fick man ta vad som fanns att tillgå. Och den bästa hopphästen jag någonsin suttit på, som slog de stora hästarna med hästlängder, han var 157cm i manken och en korsning fjording/fullblod. Mer krut i en häst får man leta efter. Och hoppa kunde han. Som en liten gummiboll. 

Ne, nu ska jag försöka hitta på något annat att göra. Sjuk eller inte sjuk så orkar jag fasiken inte ligga still längre. 

// Ida

Workin on it. Lång dag hemma. Tvättat fyra maskiner, gjort stallet och lagat mat. Nu rinner näsan och ögonen (inte för att jag gråter utan för att jag verkligen känner mig jätteförkyld. Även jagat runt på hästar eftersom min "O" fick för sig att han var hingst (!!) och tyckte hans hagkompis, som tokbrunsta, var jätteintressant. "O" kom väldigt frivilligt fram till mig men stoet fick jag jaga runt hagen. Fattar inte dock.. stoet brunstar mitt i senhösten (?) och "O" har liksom gått med superbrunstiga ston tidigare mitt på våren och hela sommaren UTAN problem. Så aaa.. vet inte vad för vårkänslor de fick för sig. 

Även bytt box på "R" och "O" eftersom "R" stökar till så in i bäng i sin spånpelletsbox så han måste stå på halm. Så ska prova "O" på spånpellets istället. Så håller vi tummarna för att de går bra. 

Svullnaden på "R" och "S" har blivit mkt bättr, sedan kastreringen. Sjukt skönt att det känns som om det är löst alltihopa. Nu kan det bara bli bättre (peppar, peppar). 

Även fått hem en ny keps. :) Enda från staterna har den åkt, och mellanlandat i Tyskland. 

// Ida

Börjar morgonen med tre dl vaniljyoghurt och en kopp kaffe. Svart. Dags att börja igen nu med kaloriräknandet nämligen. Gårdagen gav mig helt nya krafter. Något att kämpa för igen. Red min 4-åring och jag har lite fegat när det gäller honom tidigare. Har varit så rädd att jag ska förstöra honom så jag sitter som på nålar och tror han är en porslinshäst. Men grejen är den.. behandlar jag honom så så kommer han ju förbli som han är. Väldigt känslig för att man fladdrar i sadeln och så. Bara liksom att jag byter spöhand har han reagerat jättemkt på. Eller om man skjuter bak ena skänkeln lite för långt bak. Jag glömde lite i allt att jag ska forma mig efter honom och anpassa mig till allt han KAN reagera på, att jag behöver få vara mig själv som ryttare också. Mina lektioner med syrran har gett en del, men jag är inte en dressyrryttare. Visst ska man kunna rida dressyr med, man ska rida mer dressyr än hoppning även som hoppryttare. Men ibland behöver jag de där riktiga flängturerna. Jag är en flängryttare. Det finns en anledning till att min gamla tränare kallade mig för svenska Tina Lund. Jag tycker om att galoppera fort, skita i sitben och halvhalter, och hoppa. Och igår fick jag vara mig själv. Red "O" för första gången i galopp och hoppade några småhinder. Sedan travade jag ut en bit och skrittade av honom utomhus. Och för första gången kände jag inte att jag var rädd för att förstöra eller bara få vara mig själv. För första gången på väldigt länge kändes det som om jag var tillbaka på hans mammas rygg. Susande över åkrarna. Jag har inte känt det i honom förut, den där springglädjen som jag verkligen avgudar på hästar. Mamma sa det när jag satt av att "jag har nog inte sett dig le sådär stort på väldigt, väldigt länge". Jag var tillbaka där jag hörde hemma. Och så länge jag inte tappar några fler kilon så kommer jag inte kunna rida honom så mkt som jag vill. Så nu är det ta mig fan dags igen att börja jobba för det jag vill - ha kul med min pålle. Inte bli världsbäst eller hoppa höghus kanske - men bara ha kul. Det är ju de stunderna jag lever för och de stunderna jag sliter arslet av mig både när det kommer till hästarna i största allmänhet och min viktnedgång. Det är honom och "W" som jag sliter för. Varje dag när jag står i stallet och mockar eller är på jobbet, eller ens kliver upp på morgonen. Jag trodde jag gjorde allt det för något annat. För någon annan. Men det är för "O". Allt är för "O" och hans lillebror "W". Jag skiter i utställningsresultat och allt annat. Om jag bara får uppleva den känslan jag upplevde igår, som jag trodde för alltid hade försvunnit i och med att deras mor "J" inte går att rida på längre i och med hennes ålder, så räcker det perfekt för mig. 

Men för att jag ska kunna det så måste jag fortsätta kämpa med vikten. 

Pappa sa igår att "du får självklart göra som du vill när det kommer till vikten och så. Men det är ju synd om du ska sluta nu, du har ju gått ner en massa. Och på dig syns det ju faktiskt riktigt mycket. Du är ju nästan smal". Haha.. nu ska vi inte överdriva, även om jag börjar känna mig mkt smalare så har jag långt kvar. Men det ska fan gå. För "O" och "W". Mina två bebisar. 

Mina två vackra pojkar <3 De betyder allt för mig. De är allt. "O" är fyra-åringen. Den lite gulare hästen åt höger. Och sedan är det hans lillebror "W". 

Två nytagna bilder som jag tog på "W" igår. Han börjar tappa all fölpäls nu och under är han alldeles grå. Han kommer bli den som är gråast av dem alla tror jag. 

Om jag inte lagt upp den förut, vilket jag inte kommer ihåg om jag har, så är det en bild på mig påväg till jobbet för någon vecka sedan:

// Ida

Ett steg framåt, två steg tillbaka. Känns som om det är typ temat i mitt liv. Och just nu mer än någonsin. Tror först jag börjat gått vidare efter F och allt bara för att några dagar senare rasera. För mig är det liksom inte bara att jag förlorat en vän utan jag har förlorat den enda vännen som jag har kunnat räkna med. Och helt plötsligt kan jag inte räkna med honom längre. Jag har ingen att prata med, anförtro mig åt, få råd av. Någon som peppar mig. Allt känns så värdelöst. 

Varit upp till Falun och jobbat några dagar. Och för första gången typ någonsin så var det en kille på bygget som tog ögonkontakt med mig flera gånger. Och han såg bra ut, absolut. Men det var så mkt blandade känslor i ett. Jag har ju märkt att jag får mer blickar och så nu när jag ändå tappat 16 kilo. Men det känns inte som om det spelar någon större roll längre. They are not him. 

Varit lite lat senaste veckan med både motionen och räkna kalorier men från och med imorgon börjar jag igen. Det är okej att ta pauser i allt, tycker jag, bara man plockar upp det igen. Ibland orkar man inte hålla stenhårt i allt. 

Nu är ivf det mesta av hästräkningarna betalda så ivf lite har lättat från min axlar. Tandläkaren var här i onsdags, gick loss på 5 200 kr. Plus då de 4 600kr från veckan innan då hon kastrerade. Så hade jag hovslagarräkningen på 5 000kr på det. Turligen har jag sparat undan hela sommaren för just det här endamålet men det är ju fortfarande psykiskt jobbigt att betala nästan 15 00o kr i räkningar på bara hästarna liksom. Men det är ett val jag gjort att ha häst så bara le och betala. 

Nu har vi ivf införskaffat två nya bilar till det nya företaget. En volvo v70 och en opel. Det är ju bara tillfälliga bilar så att säga. Tills vi har råd att införskaffa lite bättre. Farsgubben har redan lovat mig min drömbil om det går bra för oss om några år. Så det jag jobbar mot :) En cheva silverado med sidestep och massssaaa extraljus. Ny så klart. Vill ha en lite äldre med, egentligen. Men det får jag nog köpa för egna pengar isf. 

// Ida

Vi fick upp såret!! Tog bara fyra pers, en longerlina, ett kedjegrimskaft och en foderhink för att klara av det :P Jag stod och höll i honom i fram, pappa stod med foderhinken med corn cross, syrran stod bakom med longerlinan lindad runt bakbenet för att han inte skulle kunna sparka mamma, som stod och försökte köra upp fingrarna i såren (med handskar och jodopax förstås). Sedan longerade vi honom igen ca 5 minuter och när vi lämnade honom droppade det ordentligt så håller tummarna för att han ska må bättre imorgon. 

// Ida