Så börjar även den här hemska dagen lida mot sitt slut. Lite klump i halsen. Känns lite som slutet. Som om det räcker nu. Dags för mig att börja rycka upp mig och ta tag i saker och ting igen. Använda den där hemska meningen "komma över och gå vidare". Jag vill inte gå vidare. Jag vill verkligen inte det. Jag vill ha min vän tillbaka. Och jag läste ett litet quote häromdagen som fick mig att verkligen inse att det är det kan måste göra. "Do not ever let go of the person you are tryin to get back in your life, but you can't be the only one fighting for that to happen". Jag vill inte gå vidare, jag vill inte släppa taget om honom. Men som sagt, jag kan inte vara den enda som kämpar. Önskar bara att han visste mer om allting och verkligen försökte se det ur min synvinkel innan han helt avfärdar allt. 

Anyways hoppas jag att han haft en underbar födelsedag. Önskar som sagt att jag kunde varit där. 

Varit en relativt normal dag, trots humöret. Ute i stallet och jobbat, stängt hage och så liten gåtur/springtur med syrran. Hon tror att anledningen att jag får håll hela tiden som vägrar släppa är för att jag inte andas ordentligt när jag är ute. Andas jag inte ordentligt syresätts inte musklerna ordentligt och då krampar de. Makes sense. Så jobbar på det. Fick faktiskt en liten skrattattack som gick över till gråt när vi var ute och gick. Syrran försökte lära mig hennes andningsmetoder och slutade med att vi båda lät som brunstiga älgar typ och en cyklist mötte oss och kollade på oss som om vi var helt dumma i huvudet. Då kom det faktiskt en rejäl skrattattack från oss båda. Och bara kände hur tårarna rann. Var verkligen ett sådant sorgligt skratt från min sida. Där man inte riktigt vet vart gråten kommer ifrån. Om det är en glad eller ledsen gråt. 

Springturen idag:

Passade på att knäppa ett litet foto på mig. Så pickslip idag.. och nej, jag blir inte bra på bild. 

Sedan nattning i stallet med morsan. Släppte ut lilla "W" på en upptäcktsfärd i stallet och han var direkt fram och hälsade på sin storebror "O". Mina underbara, älskade pållar <3 "O" var så snäll mot sin lillebror så fick nästan tårar i ögonen. Varje gång jag ser på "W" så tänker jag på F. Chattade med honom hela kvällen när "W" föddes. 

// Ida

Som vanligt är det tungt och jobbigt just nu. Fått fram några leenden med syrran idag dock. Men aaa.. det är tungt. Den här helgen kommer vara sååå tung för mig känslomässigt att jag antagligen kommer vara så slut på måndag. Och det liksom tar så mkt energi av mig att hålla "dieten" och allting när jag mår såhär. För jag har ju ett matberoende. Många som ser överviktiga tänker ju kanske inte den tanken. Men för mig har det blivit ett beroende. När jag mår dåligt äter jag. När jag är glad äter jag. När jag är ledsen äter jag. Och nu när jag går igenom den tuffaste perioden i mitt liv någonsin så är jag mitt uppe i min viktnedgång och jag försöker vara stark. Vilket jag faktiskt varit idag. Inget godis eller något alls. Köpte en melon som jag åt av till Idol istället. 

Idag har jag jobbat och sedan fixat och trixat i stallet. Sedan ut på en snabb intervall runda med syrran på elljusspåret. Gick två varv (5 km) på 45 min. Försökte springa intervaller men jag fick ju håll på en gång. Fattar inte varför det inte ger med sig någon jävla gång. Konditionsmässigt och så orkar jag springa mer än jag gjorde, och jag försökte ignorera hållet och springa ändå. Stå ut. Men det går till en viss punkt och sedan går de fan inte längre. Gör så förbannat ont. Tycker ändå min kondis har blivit såååå hundra gånger bättre. 

Sedan hem och laga mat med syrran och så idol. Ikväll blir det att sova i mina enorma mjukisbyxor och en tjocktröja och under mitt duntäcke för är nedrans kallt. Jag som aldrig frös innan. Jag var en sån som kan gå i en tunn fleecetröja mitt i vintern och inte frysa. Men senaste året eller så har jag blivit sjukt känslig för fukt och så fort mina fötter blir minsta lilla fuktiga så kan jag frysa en hel dag sedan.. 

En bild från jobbet som jag försökte ladda upp tidigare men som inte ville då..

// Ida

Skitdagar. Varit så jävla less på allt i några dagar nu. Eller ja, alltså mer än "vanligt". Känns bara så nedrans tungt igen. Vill inte jobba, vill inte vara ledig, vill inte bara i stallet. Så totalt omotiverad och tömd på energi. Vill bara ha ett break från livet känns det som. Från tankar och känslor och allt. 

Står stilla i vikt fortfarande. Och jag fattar inte.. äter inte speciellt mkt och motionerar dagligen. Ändå står jag still. Men det släpper väl så småning om. Annars vet jag inte vad jag ska hitta på. Är helt utan socker nu. Och så som vanligt. Tallricksmetoden och små portioner ofta. 

Varit ute och gått med morsan och hästen "E" idag. 1 timme och 16 minuters promenad. Jag märker ju mer och mer vilken förbättring min kondis gör. Blir inte alls lika andfådd när jag springer i trappor på jobbet eller är ute och går snabbt/springer. Nu gäller det bara att hålla i det också..

Nu lutar det igen åt att vi ska starta eget farsan, jag och syrran. Vi har hittat ett sätt att fixa startkapitalet och även redan fått in en del jobb. Uppsägning på måndag, troligtvis. Det är ju det jag velat hela tiden, starta eget. Visst är jag orolig för vad som kan hända om det inte går bra, men samtidigt litar jag på min pappa som redan bedrivit flera stycken företag utan att ha konkat så aaa.. vi får se. 

// Ida

Svart kaffe och ett glas juice till frukost. Är verkligen inte sugen på något mer att äta och det finns inte något hemma heller såatte.. Precis slängt ut hästarna i hagen. Nu har alla stallats upp och alla sov inne inatt. Och alla fick gå ut med täcke imorse. Plus att de fick gå i hagar hyfsat nära varandra så blev lite skrik mellan hingstarna och en väldigt brunstig "E". 

Grät mig själv till sömns igårnatt. Det känns verkligen så jävla tungt och mörkt just nu. Jag orkar inte. Mina vanliga 5-6 timmars sömn per natt är numera runt 4-5 timmar per natt. Och har varit så i 1,5 månad typ. Så tröttheten har riktigt börjat dra ner mig också. Är det inte rinexinet som får mig sömnlös så är det alla tankarna och känslorna. Så mkt som fattas i mitt liv just nu. Det har kommit att bli så enormt ensamt. Känner inte riktigt att jag har någon att prata med.. att ventilera med. Är väl mkt därför jag skriver på den här bloggen. Visst är det kul om några läser, men det är inte min huvudsakliga anledning till att blogga. Det är bara skönt att få ventilera mina känslor. Även om det inte alls är samma sak som att ha någon att prata med.

Jag fattar liksom inte. För ett halvår sedan, innan jag började få alla dessa känslor för F så var jag lycklig. Jag hade på något sätt accepterat min nitlott i livet. Att jag kanske kommer få spendera livet ensam och det var helt okej. Det var verkligen det. Jag hade min familj och mina hästar och jag accepterade att det var kanske allt som var menat för mig. Och lycklighet kommer ju med att man skapar ett lugn och inre balans. Så ja, jag var nog lycklig. Sen kom känslorna och i och med det abitioner och hopp om framtiden. Och då kommer drömmar och då kommer förhoppningar.. och sen kommer besvikelsen. Men man har ju fortfarande kvar längtan, viljan. Drömmen. 

Fick nytt projekt igår som ska börja till vintern. Av en som pappa jobbat med förut. Han är pensionerad mångmiljonär. Vi ska jobba på hans "lilla" villa i stockholm. Den är si så där bara 3 våningar, 500kvm stor. Sedan vet jag att han har ett hus i göteborg med. Och typ en borg i frankrike. Som han för övrigt bjudit över pappa till, om pappa någon gång "hade vägarna förbi". Pappa har även gjort jobb åt honom i England, bland annat på Heathrow. Så skulle vara sjukt kul om vi kunde få lite jobb där med om allt går bra. Men i och med att han är pensionerad så tvivlar jag på att det kommer hända. Tyvärr.. men vore jättekul.

// Ida

Asså.. det är en sak med osötat kaffe. I can take that. Svart kaffe är helt okej. Men osötat te? Dricker vanligtvis inte te, men tänkte att jag skulle börja med att dricka grönt te nu när jag lever mitt mer hälsosammare liv. Wow. Det är inte gott. Men jag dricker det ivf.. 

Tänkte också förklara lite vad jag menar när jag säger att jag får min stressklump. Stressklump är något jag själv döpte den till innan jag visste vad det var. Jag har varit två gånger till läkaren med det. Den första läkaren diagnoserade det som kronisk förkylning utan att ens ha undersökt mig och skickade hem mig med näsdroppar. Den andra läkaren sa att det var allergi och tog allergiprover på mig, hittade ingenting, men sa att det fortfarande var allergi. Naturligtvis hjälpte alltså INTE allergitabletterna jag fick. 

Det var inte fören jag började söka själv på internet som jag hittade min sjukdom. Den heter Globus hystericus. Även kallad "instängd gråt". Det är helt enkelt en sjukdom orsakad av stress eller/och instängda känslor. Jag har inte haft det alls på flera år fören nu när F försvann ur mitt liv igen. Symtomen är en stor klump i halsen. Vi alla har väl fått den där klumpen i halsen när man är påväg och gråta. Så blir det fast tio gånger värre eftersom det inte försvinner även om man gråter och kan hålla i sig i timmar. Det blir en spänning i halsen. Som gör sinnessjukt ont och blir väldigt svårt att andas ibland. Speciellt på natten när man ska ligga ner och den sitter där i halsen och ligger man på fel sätt då så kan det vara väldigt tungt att andas.

Jag har inte sökt hjälp för den. För ärligt talat så litar jag inte på läkarna alls. Det känns som om det kommer göra som med allt annat jag sökt hjälp för - konstant skylla på min vikt. Att jag sedan gått ner 15 kilo och fortfarande mår dåligt tar de noll hänsyn till. Jag fungerar hyfsat bra när jag tar rinexin, men då kan jag inte sova istället. Och sedan har det även fungerat med muskelavslappnande men det känns inte som ett bra alternativ. Man ska ju ju hitta problemet och lösa det, inte knappra piller liksom.

Men jag vet inte.. det känns bara som om det börjar bli så mkt i mitt liv just nu. Mkt som jag inte riktigt orkar med att bära upp själv längre. Jag har haft så mkt motgångar i mitt liv. Saker som tryckt ner mig och som fortsätter. Men jag går ständigt och tänker "snart blir det bättre" och "snart blir det min tur". Men det liksom händer aldrig. Och jag vet ärligt inte hur länge till jag orkar hålla huvudet högt. Jag känner ju hur jag rasar inombords. Det börjar kännas som om jag varit stark för länge. Och jag är ju inte den som visar känslor utanpå. Jag håller mig väldigt iskall och tycker inte om att visa speciellt mkt. MEN det var en helt ny sida jag upptäckte av mig själv när jag fick känslor för F. Helt plötsligt började jag visa för mkt känslor istället. Men bara för honom. Det kändes naturligt och jag ville att han skulle veta vilken underbar person han är. Jag har nog aldrig varit så varm och kärleksfull med någon annan förut. Kanske det är därför det tar så hårt på mig nu.. att jag har alla dessa känslor kvar och det känns inte som om han förstår att det jag sa och kände faktiskt var helt ärligt. Jag bara önskar att jag fick en timme av hans tid då vi kunde diskutera vuxet och öppet. Låta mig förklara, svara på frågor, kanske få lite skäll. Ränsa luften. 

He is the worlds greatest person. And I dont even think he knows that.

En random bild som jag tagit med min iPhone. Fotografering är en väldigt stor del av mig. Jag tycker om det och det visar känslor. Det här fotot älskar jag så mkt, för det påminner mig om en tid då jag var väldigt glad. Jag såg liksom ljuset och tänkte att det var så vackert. Och mkt av den glada tiden berodde på F. Så bilden påminner mig skarpt om honom.

// Ida

Varit en lååång dag. Inne i stan vid 7-tiden. Och jobbade sedan fram till fem ca. Förutom en 30 minuters lunch så jobbade vi non stop. Nu brukar vi sällan ta några raster när vi jobbar, förutom lunchen dådå. Men sällan vi jobbar så fysiskt så länge heller. Var verkligen hela tiden upp och ner och fram och tillbaka i lägenheter, trappor, stegar. Så några kalorier har man nog bränt idag.. vi bestämde oss för att jobba tills det var klart idag, annars hade vi varit tvugna att åka in imorgon med, och ingen av oss hade någon större lust till det. Sedan kom vi hem, hann tyvärr inte rida. Men följde med morsan ut på en mini promenad med hennes häst "E" på ca 40 min. Så fick ivf lite frisk luft och få bort lite av det dåliga samvetet över att jag inte gått på flera dagar nu. 

Jag hinner verkligen inte gå ut och gå när det blir såna här veckor. Mkt övertid och tungt jobb. I ju för sig rör man sig nästan överdrivet mkt på jobbet istället men aaa.. svårt att räkna det liksom. 

Sedan käkade jag lite och glodde på teven med päronen och syrran. Nu sängen för några minuters läsande och sedan sova. Imorgon ser jag fram emot en skrittur med morsan och sedan en långpromenad. 

Mitt helvete till telefon har gått och dött också. Inte själva telefonen utan LJUDET. Jag klarar mig inte en enda promenad utan att ha ljud!! Jag vill ju lyssna på min radiokanal och höra det senaste inom countrymusikvärlden. Suger.. 

// Ida

Efter 9 timmars lördagsjobb är vi påväg hem. Blev bara pappa och jag eftersom syrran vart magsjuk inatt. Gått bra, vi slipper ju jobba imorgon, men ändå trist att tappa en hel lördag när man redan jobbat över hela veckan oxå. Inte hunnit med varken hästar eller promenader. Tyvärr. Men mindre jobb nästa vecka så får ta igen då :)

Sjukt trött i huve och fötter däremot. Varit mkt spring i trappor.

// Ida

Behöver inte oroa mig för om jag ska vila eller inte i helgen för blir fullt helgjobb. Känner mig totalt omotiverad till det men får ju dubbelt betalt, vilket alltid är välkommet. Men drygt känns det ju så klart..

// Ida