Such a wierd day.. kan inte sova, så kan ju lika gärna blogga. Den där jäkla känslan av hemlängtan som kommit tillbaka lite. Längtar efter F. Saknar att bara ha någon att prata med really.. ha hans visa ord och peppning. Wishin things were different. Jag har aldrig varit bra på att acceptera saker jag inte vill acceptera. Jag är van vid att om jag jobbar tillräckligt hårt för något så kan jag få det. Men det verkar inte så med honom. Jag vill be om ursäkt - på riktigt. Jag vill förklara - på riktigt. Jag vill att han ska vara arg och skrika på mig - på riktigt. Jag vill att han ska försöka sätta sig in i min sits och försöka förstå - på riktigt. Its just wierd not havin him around anymore. Och vissa dagar bara slår det mig. I hurt him så mkt att han gav upp hoppet om mig. Och jag vet att jag inte är helt enkel.. jag har mkt bagage. Jag bara önskar att han hjälpt mig bära dem istället för att gå iväg. Jag behöver någon som kan hjälpa mig bära på allt. Det blir lättare att gå upp ur sängen på morgonen, fokusera på annat, försöka tänka bort honom. Men det går aldrig över. Det blir aldrig lättare när jag väl tillåter mig själv att tänka på honom. Hur jag sårade honom. Han förtjänar inte det. Hur ska jag någonsin hitta någon som kan stå ut med allt mitt bagage och som älskar mig för mina negativa sidor också, på samma sätt som jag älskade F's alla olika sidor?! Jag önskar mer än någonsin att F var killen som reste sig och hjälpte mig. Försökte förstå hur mitt liv sett ut.. men jag förstår varför han reagerat som han gjort. Det gör jag verkligen. Han är en känslig kille och jag sårade honom. Bad.

Och hans födelsedag kommer snart.. jag har sagt grattis till honom hans senaste tre födelsedagar. Jag vet inte ens hur jag ska ta mig igenom den dagen?! Och inte kunna kontakta honom? Det är en dag jag VERKLIGEN bävar för. 

---

Senaste dagarna har varit lite stressade. Tisdag jobbade syrran och jag i Ockelbo. Skitdag, skitjobb rent ut sagt. Krångelställe kan man lugnt säga. Skulle ju inte gå alls i tisdag hade jag ju bestämt men slutade med en 1 timme och 10 minuter lång promenad ivf. 

Onsdag jobbade jag i Bålsta med farsan och syrran. Såna dagar jag verkligen uppskattar. Få jobba med dem båda och lära sig av pappa. Sedan han blev chef har ju syrran och jag blivit lite mer lämnade åt oss själva. Han jobbar ju mkt på kontoret och har alla andra anställda att se till. Så var riktigt kul att få några timmar med honom på jobbet. Gick ut och gick när jag kom hem, 1 timme och 35 minuter. 

Idag har jag varit till ridhuset med pappa och syrran och hästen "O". Pappa tömkörde först och sedan red jag. Syrran hade lektion med mig. Hon är ju mer dressyrryttare och jag är mer inriktad på hoppning, även om jag ridit en del dressyr med. Så blev bara lite enklare i skritt och trav med ställning och min sits etc. Har ju inte ridit regelbundet på flera år och dessutom är ju "O" bara 4,5 år gammal. Så för mig gäller det att hitta tillbaka och framförallt lära mig rida honom. Veta vad jag kan kräva av honom liksom. 

Sedan hem för en promenad med syrran. Hade bestämt redan för flera dagar att vi skulle ta oss en längre promenad. Vi hade planerat vilken väg vi skulle gå, men visste inte alls hur långt det var. Slutade med att vi var ute i 2 timmar och 25 minuter. 12,5 kilometer. 916 kalorier brända. Alltid skoj att gå med syrran men blir ju allt mer sällan i och med att hon inte bor hemma längre. 

Neee.. ska väl försöka mig på att sova lite grand igen. Men tårarna liksom vägrar sluta rinna. Jag vet att jag säger det ofta, men kan inte låta bli. Jag. Saknar. Honom. Och jag önskar han kunde inse att han fortfarande har en vän i mig och att mitt beslut att tala om sanningen för honom var för att jag ville att han skulle veta om det. Jag ville från och med nu vara 100% ärlig mot honom. Han kan lita på mig nu. 

Men en mer smärtsammare tanke fortsätter att komma upp till ytan.. kanske jag helt enkelt aldrig betydde så mkt som jag trodde att jag gjorde för honom. För varför skulle han annars bara ge upp om mig? I dont get that part.. 

// Ida

Japp. Nu är det inte långt kvar. Pappa är lite oenig med cheferna uppe på huvudkontoret om vad de kom överrens om när vi blev uppköpta så nu lutar det allt snabbare åt att vi startar eget. Pappa har gjort en budget och ser bra ut. Lite excited. Far har ju drivit två företag tidigare, så han vet ju vad han gör. Och det har ju gått bra för honom med. Men när chefen på huvudkontoret säger "ja, men du börjar ju bli till åren nu och då kanske det blir skönare för dig med ett kontorsjobb i framtiden när kroppen lägger av" så förstår man nog inte hur mkt man kan irritera en människa. Ett, att kalla pappa gammal är att överdriva. Han är inte ens 50 än. Två, när pappa inte längre kan jobba ute i fält så tror jag inte han kommer jobba alls längre. Han hatar att sitta på kontoret. Och vi har anställda just nu som jobbar ute i fältet som är 65+are. Dessutom har chefen inte hållit det han lovade när han köpte upp oss och har varit allmänt krångliga och konstiga. Så då är det dags för oss att knalla. Och med oss kommer ju alla kunder också, för det är ju pappas kontakter liksom. 

Blir ivf litet företag. Bara farsan, jag och syrran. Tar inte med oss någon annan av de andra anställda. Vi vill hålla det litet så vi inte känner något krav på att hålla andra med jobb utan bara jobba så pass att vi får in till oss och lite vinst, så klart. Men ska bli spännande, även om det är läskigt också. Vi blir ju tre stycken i familjen som blir beroende av samma inkomst så att säga. Samtidigt, om det går bra och vi får in enligt pappas budget, så skulle ju det vara riktigt skoj. :) Fast i början lär man ju snåla lite vid inköp av bilar etc. 

// Ida

Gårdagen var en mindre bra dag. Vaknade med feber. Två alvedon och sedan åkte jag till jobbet ivf. Känns inte som om det är en så bra tidpunkt att vara ledig på just nu. Hade sedan feber från och till hela dagen. Dessutom, som vanligt, har jag sovit riktigt dåligt. Så som väntat höll jag inte kalorierna igår. Att vara sjuk, jobba och hungrig är inte min grej. Men har börjat tänka om när det kommer till veckoupplägget mkt. Jag behöver ändra på någonting för jag känner att min kropp börjar lägga av. Har hållit på med den här metoden i flera månader nu och min kropp mår inte längre bra av det. Jag har mindre energi än innan och har hänt massa konstiga saker senaste tiden som gör att jag ifrågasätter om det verkligen är nyttigt för mig att fortsätta såhär extremt. Senaste 3-4 dagarna har jag bl a fått nässelutslag på benen och armarna. Sedan har jag fått en infektion i mitt hål i örat (och jag har inte haft hål där sedan jag var typ 10 år gammal). Plus att jag känner att hela jag är i obalans och som sagt, sådan enorm trötthet som håller på att knäcka mig. 

Så tänkte såhär. Tänkte försöka mig på att äta 600-700 kalorier sön+mån. Sedan äta runt 1300-1400 kalorier tis. Sedan äta 600-700 kalorier ons+tors. Fredag blir fridag. Och så 1300-1400 kalorier lördag. Då blir det liksom inte fyra kalorisnåla dagar i rad ivf. Och sedan MÅSTE jag räkna in aktivitetskalorierna till stor del. 

Åt middag hos syrran igår. Hamburgare med fullkornsbröd. Och efter några timmar där så gick jag hem. Eller ja, sprang intervaller. Men note to self - spring inte när du precis ätit!! Sådan jäkla håll. Sprang ivf intervaller på 1 minut åt gången. Sista gången fick jag sådan nedrans håll, så tryckte bara på hållet så jag kunde springa minuten ut.. det skulle jag inte gjort. När jag släppte sedan så gjorde de så jävla ont att jag var tvungen att stanna upp helt. Men annars gick det bra :) Hade på mig nya pumaskorna hela dagen på jobbet + när jag var ute och gick/sprang. Inte ens antydan till skavsår. Sedan när jag kom hem efter att ha sprungit så följde jag med morsan ut på en promenad 40 min till. Så var totalt ute på en 80 min lång promenad igår. Man kan lungt säga att jag var trött när kvällen kom.. har ju som sagt sovit dåligt och hade feber igår också så blev väl lite mkt. 

Men som sagt, har sådan press på mig känner jag. Är jag inte ute och går en dag så känner jag mig så jävla lat. Och äter jag över 600 kalorier på en dag så känner jag mig så jävla fet. Det gäller, tyvärr, även fredag numera. Pressen tillsammans med att jag inte sover.. det håller på att knäcka mig. Känns på allvar som om jag håller på att gå in i väggen. Jag orkar inte hålla ett leende på läpparna längre. Orkar inte försöka. Orkar inte stå ut. Jag vill bara lägga mig raklång ner och gråta. 

Idag har jag fått en ledig dag dock. Vi hade inte jättemkt jobb och jag kände verkligen att jag behövde det. Så till och med haft sovmorgon och allt!! Även fast jag inte sov inatt sådär jättebra så var det skönt att ligga och dra på morgonen. 

Sedan hittat en ny lättyoghurt som jag dyrkar. Varit så less på jordgubbsyoghurten. Och den andra som jag tycker om är det för lite kalorier i för att jag ska kunna äta till frukost etc. Är ju 0,1%-ig. Men nu som sagt har jag hittat en ny. Skånemejeriets lättyoghurt med smak av "skogens bär". Skönt med variation :)

// Ida

På hästkliniken med syrrans minishettis. Sårskada, inte så allvarlig. Men som ska kollas upp.
Inte ätit något alls än idag så lär väl bli lunch framåt 3-tiden idag med. :)

// Ida

Kalorier totalt: 1023

Varav räknade kalorier: 348

Aktivitetskalorier: 675

Som sagt varit i Stockholm och jobbat idag. Älvsjö. Lång resa, och om jag ska vara ärlig så var jag relativt obekväm med att åka dit. Men pekar chefen med hela handen är det bara å nicka och le. Eller ja, farsan dådå.. farsan är ju min chef. Vi två var tvugna att åka dit och reda ut problem som uppstått och gick inte att skjuta på det längre. Men blää.. var relativt jobbigt faktiskt. 

Därav blev lunchen lite svår. Och var stressade i och med att det blev så långt att åka så åt inte lunch fören vid 3-tiden när vi kom hem. Och då hade jag inte ätit frukost (gör aldrig det på vardagar). Så 320 gram lättyoghurt (=208 kalorier) till lunch. Upp på rummet och vila skallen eftersom mina ögon fortfarande håller på att vänja sig vid de nya glasögonen. Sedan middag. Kål och prinskorvssoppa (=282 kalorier +41 kalorier lingonsylt). Räknade ju bara prinskorvarna. Sedan ut och gå med mamma och hästen "E". Blidde en promenad på 1,5 timme. 675 kalorier brända. In och kolla på idol med päronen och åt då en matlåda med kyckling, ärtor och ris på 492 kalorier. 

Funderar på om det är dags för mig att börja intervallspringa snart. Men måste införskaffa nya skor först.. syrran ringde womans wellness idag och hörde om priser. De hade gått upp i pris!! De kostar numera 3 500kr som lägst per kvartal. Stört dyrt. Fattar inte ens vad de tar betalt för egentligen. Och så kunde man inte längre välja PT var tredje månad utan man var tvungen att välja 1 ggr/månad, 1ggr/varannan vecka eller 1ggr/varje vecka. Jag som liksom inte ens vill ha en PT alls till en början. Hatar att passa tider när jag ska träna. Oftast vet jag inte ens fören samma dag att jag ska träna eller inte. Och dessutom om jag har tider att passa så blir det bara massa krav och det vill jag inte ha några. Jag vill bara åka dit och träna när jag känner för det och när det passar mig. Inga krav, inga måsten, inga tider. Men vi får väl se.. jag stressade in i ett beslut sist och det fungerade inte så måste ta mig en funderare. Det är väldans mkt pengar. 

// Ida

Bokstavligt talat alltså. Fick mina nya glasögon på posten igår. Vilken skillnad.. 2,5 år sedan jag bytte sist. Min optiker gav mig till och med körförbud tills jag hade bytt glasögon. Problemet när jag byter glasögon är att det tar ungefär 48 timmar för mina ögon att helt vänja sig vid de nya. Det betyder i princip 48 timmars enorm huvudvärk. Vilket jag i ju för sig redan hade igår.. men ändå.

Igår var jag riktigt jäkla nära en total meltdown. Kände bara att viktnedgången gått trögt senaste två veckorna eftersom det känns som om min kropp börjar säga ifrån när jag börjat röra på mig så mycket också. Att ha ett aktivt jobb där man springer runt mycket och klättrar på stegar och går i trappor etc plus att gå 1,5-2 timmar varje dag på 600 kalorier fungerar inte. Och jag räknar ju inte aktivitetskalorierna heller. Den här veckan har jag känt på riktigt hur kroppen har börjat protestera. Varit darrhänt, illamående, svimfärdig etc. Och igår när jag ätit min lunch, fuskdag, (korv med bröd) plus lite godis kände jag hur kroppen riktigt reagerade på den dramatiska blodsockerförändringen och började må dåligt av det med. 

Jag känner att jag måste börja lyssna på min kropp. Jag kan inte svälta mig själv så pass att kroppen börjar må dåligt. Så har en ny plan nu. Jag ska som sagt börja använda min kaloriräknarapp igen. 600-700 kalorier mån-tors men ska räkna med en del av aktivitetskalorierna. Ska framförallt koncentrera mig på att äta mer kött och grönt/frukt men även försöka få in i min skalle att det är OK att äta potatis, pasta, ris etc också. Ivf lite. Sedan fredagen kommer alltid vara en fridag, utan räknande etc. Jag känner att jag behöver det för att hålla mig själv hyfsat klar i skallen. Dessutom är det lätt att varje vecka tänka "men jag klarar mig till på fredag, då får jag äta". Lördag och söndag blir ca 1400 kalorier per dag. Startar nya programet på måndag :)

Stolt över mig själv med att jag inte köpte överdrivet mycket godis etc igår. Köpte lite och åt upp det mesta under gårdagen. Problemet med mig annars har varit att jag köpt så mycket som mitt gamla jag orkat äta förut och sedan har jag typ fått spara massa för att jag inte längre orkar samma mängd. Men igår köpte jag bara lite och det blev lite över också, som jag slängde. 

Även fått två nya kommentarer om att jag gått ner i vikt. Min farbror sa igår att jag blivit smal och sedan var det en facebook-kompis som kommenterade en bild när jag red min ponny att det verkade gå bra för mig med bantningen och att hon själv kände sig inspirerad. Det är verkligen jättekul när folk lägger märke till det. Men som jag skrivit förut, jag ser det inte själv. Känner mig fortfarande apfet och stor även om kläderna börjar hänga och jag kommer i kläder jag inte kommit i på typ 7 år och sånt. Måste köpa nya arbetsbyxor IGEN för att de jag har nu har blivit alldeles för stora. Med tunga verktyg så åker de ju bara ner mer och mer. Var inte jättelänge sedan som jag köpte nya arbetsbyxor av samma anledning.. talade om det för pappa att jag behövde nya igen och han sa "du får väl köpa riktigt trånga den här gången". Men det gjorde jag förra gången med!! Behöver dessutom köpa nya arbets t-shirtar. De som jag har redan är storlek XXL. Och nu när de blivit jättestora ser jag ut som ett jäkla tält!! Har ju stora boobs som liksom gör att jag ser mycket större ut än vad jag är om jag använder stora tröjor. Ska istället införskaffa massa i storlek L nu :) 

// Ida

Hyfsad ok dag med jobb på först dagiset och sedan en grundskola. Lättad för att min magkänsla om jobbet på dagiset stämde, men sedan lite tyngd på axlarna för att det visat sig att jag räknat lite fel på grundskolan. Visst, alla gör fel. Men jag gör inte fel. Jag gör inte det. Jag är extremt noga med allt jag gör så jag förstår inte riktigt vad som hänt, men ingen idé att älta det. Det har blivit fel och det är mitt fel. Så e det bara. Men jobbigt. Hatar att göra fel, därför jag ständigt dubbel och trippelkollar saker och ser till att ha 100% koll.

Mycket som håller på att hända just nu på jobbet dock. Utan att säga för mycket börjar det luta åt att farsgubben och jag startar eget. Ingen av oss trivs som anställda på ett större företag, för vi båda är dåliga på att rätta oss i ledet liksom. Men vi får väl se.. ingenting är bestämt än. 

Väl hemma blev det en snabb middag och sedan stallet. Ridit "O" idag. Gick bra, men känns fortfarande ovant och lite läskigt att rida honom. Han var ju nyss föl och nu är han inriden. Vad hände därimellan? 

Sedan åkte jag till syrran för att gå ut och gå med henne. En kille som hon gillar har fotbollsträning precis vid elljusspåret mellan 7-8 på torsdagskvällar. Så hon ville gå förbi där. Halvvägs in i våran promenad började det spöregna. Så blev bara ca 1 timmes promenad idag. Var verkligen genomsur från topp till tå när vi kom hem igen. 

Det går lättare att inte tänka på F. Är väl kroppens sätt att gå vidare, läka. Men det är fortfarande svårt och jobbigt. Känner hela tiden sådan press på mig med att alltid ha någonting att göra. Sitter jag still för länge börjar jag tänka och då blir jag ledsen. Dessutom känner jag sådan press att jag måste gå ner i vikt så snabbt som möjligt. Inte längre för hans skull, egentligen. Utan bara att jag vill gå ner i vikt så jag lite har det livet bakom mig. Den Ida bakom mig. Jag vill må bra igen. Känna mig självsäker igen. Känna att jag betyder något, att jag syns. Det är liksom som om jag inte kan unna mig en klapp på axeln för det jag redan gjort eftersom jag fortfarande har så mycket kvar. Jag tycker på allvar att det inte händer något med vikten trots att jag gått ner 2,8 kilo på tre veckor. Det känns som om jag står och trampar.

Däremot känner jag förändringarna mer och mer. Har ju gått 14 dagar utav 15 nu. Den dagen jag inte gick var i fredags när vi åkte till mormor och spenderade hela dagen i bilen. Men dagen efter gick jag 2,5 timme så.. Ivf så ser jag skillnad på låren och så. Att de börjar minska. Och arslet börjar försvinna. Men än är det långt kvar.. som sagt. Invägning imorgon bitti innan jobbet. Vill egentligen väga mig runt 10-tiden på förmiddagen, då väger jag som minst. Men det går ju inte så får väl bli såhär..

// Ida

Jobbat på dagiset idag igen. För att klarställa, jag jobbar inte med barn utan jobbar med ventilationen. Riktigt jäkla krångelställe så fått springa fram och tillbaka och upp och ner på stege hela dagen. Framåt lunch skakade typ hela kroppen, för det här är ju tredje kalorisnåla dagen i rad. Kände mig lite snurrig i skallen och fick jäkla ont i skallen. Så jag som hade tänkt käka lättyoghurt till lunch bestämde mig istället för att åka till en lunchrestaurang. Åt en kycklingsallad, utan pasta. Så fick ivf i mig lite mer kalorier. 

Sedan hade ungarna sovtid fram till 1-tiden så kunde inte jobba. Suck. In till uppsala och köra lite ärrenden där istället. Handlade ett äpple som jag åt upp för jag kände mig fortfarande skakis och mådde inge vidare. Tror verkligen jag behöver gå upp i ivf proteiner, speciellt de dagarna jag jobbar aktivt också. Plus går ut och går. Ivf så drog vi hem lite tidigare. Direkt när jag kom hem så lagade jag middag, lövbiff med sallad. Överdrev med lövbiffen lite idag. Men å andra sidan är det typ inga kalorier alls i lövbiff så kände att det var okej. Powernap i tjugo minuter och sedan körde jag 4-hjulingen till syrran som bor i samhället för att gå elljusspåret med henne. Ett varv är typ 2,5 kilometer och vi gick två varv plus en liten omväg hem till henne så var ute totalt 1 timme och 35 minuter tror jag. Sist hem och fixa vatten till hästarna och nu sitter jag här. 

Känner att det är någonting jag måste ändra på om jag ska fortsätta gå 1,5-2 timmar varje dag. Min kropp är sjukt svag och trött. Men som sagt. Ska prova att gå upp i mer proteiner. Även pratat med syrran om att skaffa gymkort igen. Lutar lite åt att vi överger friskis och svettis-idéen och satsar på womens wellness istället. Tyvärr är ju det snuskigt dyrt. Jag får ihop det ändå, utan problem.. men syrran skulle se över om hon hade råd eller inte. Känns som om det skulle vara bekvämare att gymma på ett gym med bara tjejer. 

Pratade mycket om F idag när vi var ute och gick, syrran och jag.. insåg lite att även om mycket av mitt hopp har släckts när det kommer till honom så finns det fortfarande en gnutta hopp kvar. En gnutta hopp om att han ska, som sagt, bli nyfiken eller kanske känna sig ensam. Jag önskar verkligen att vi kunde vara där för varandra just nu. Det är jäkligt tungt för mig, och jag tror att det är tungt för honom med. Jag önskar han kunde inse att mitt liv inte har varit så enkelt. Att jag mått väldigt dåligt i perioder och att jag haft dåligt självförtroende. Extremt. Att jag behöver någon bredvid mig. Att den som sårade honom tillhör mitt gamla jag. Jag har förändrats så mycket. HAN har förändrat mig. Inte bara själsligt och i mitt sätt att se mig själv utan även mitt sätt att se framtiden. Han har utmanat mig att våga vara mig själv mer och jag står i skuld till honom så enormt mycket pga det. Det var det som var bra med oss tror jag.. vi utmanade varandra till att utvecklas personligt. Och om det är något jag önskar mer än något annat så är det inte att få tillbaka honom. Jag önskar mer än något annat att han fortsätter våga vara den han var precis innan vi bröt. Eller han bröt snarare.. för den människan var så vacker. Så grym. Och jag vill att han ska visa den personen för andra med. Och jag hoppas att jag inte förstört den sidan av honom. För jag kan stå ut med mycket, men inte det. 

Jag bara önskar att han ville försöka förstå mig som jag velat försöka förstå honom. Allas problem hör ihop med någonting. Det finns en bakgrund till det. Och han har hjälpt mig läka mycket av det jag hade problem med när det kom till att inte våga vara mig själv. Det gjorde han verkligen. Jag bara önskar att han kunde se det med. 

// Ida